Undergången – Hitler och Tredje rikets fall

Från Wikipedia
Undergången – Hitler och Tredje rikets fall
(Der Untergang)
Undergången – Hitler och Tredje rikets fall
Undergången – Hitler och Tredje rikets fall
GenreKrig, drama
RegissörOliver Hirschbiegel
ProducentBernd Eichinger
ManusBernd Eichinger
Baserad påUndergången – Hitler och slutet på Tredje riket (2002) av
Joachim Fest
I Hitlers tjänst – Traudl Junge berättar om sitt liv (2002) av
Traudl Junge &
Melissa Müller
SkådespelareBruno Ganz
Alexandra Maria Lara
Corinna Harfouch
Ulrich Matthes
Juliane Köhler
Heino Ferch
Christian Berkel
Matthias Habich
Thomas Kretschmann
OriginalmusikStephan Zacharias
FotografRainer Klausmann
KlippningHans Funck
ProduktionsbolagConstantin Film Produktion
ARD
Degeto Film
EOS Entertainment
Rai Cinemafiction
Österreichischer Rundfunk
DistributionConstantin Film
PremiärTyskland 16 september 2004 (Tyskland),
25 februari 2005 (Sverige)
Speltid155 minuter
LandTyskland Tyskland
Italien Italien
Österrike Österrike
SpråkTyska
Ryska
Budget13 500 000 EUR
Intäkter92 180 910 USD[1]
IMDb SFDb Elonet
Yle Arenan

Undergången – Hitler och Tredje rikets fall (tyska: Der Untergang) är en tysk dramafilm från 2004 i regi av Oliver Hirschbiegel. Filmen är en dramatisering av de verkliga händelserna i den tyska statsledningen under andra världskrigets allra sista period, den 20 april till den 2 maj 1945 (se slaget om Berlin). Filmen bygger på Joachim Fests bok Undergången och Traudl Junges självbiografiska bok I Hitlers tjänst.

Filmen hade biopremiär den 16 september 2004 i Tyskland och den 25 februari 2005 i Sverige.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Filmen börjar med en kort prolog från 1942, då den 22-åriga Traudl Junge (Alexandra Maria Lara) får det eftertraktade jobbet som Adolf Hitlers (Bruno Ganz) personliga sekreterare. Deras första möte sker i Hitlers högkvarter "Varglyan" i Ostpreussen. Ännu står kriget och väger och större delen av Europa är fortfarande under tyskt herravälde.

Huvuddelen av filmens handling utspelas sedan i det tyska rikskansliets bunker i Berlin. Krigslyckan har vänt för tyskarna och Röda armén närmar sig den tyska huvudstaden med stormsteg. Hitlers ursprungliga glans har falnat och han är ett mentalt vrak. Han är utmattad, psykiskt labil och möjligen drabbad av Parkinsons sjukdom.

Situationen i bunkern blir alltmer desperat. Fler och fler av Hitlers generaler och höga partimedlemmar, tjänstemän och annan personal börjar inse att kriget är förlorat för Tysklands del och det som nu gäller är antingen att fly eller kapitulera eller begå självmord. På Berlins gator ovanför försöker barnsoldater, kvinnor och pensionärer förgäves försvara staden mot den numerärt och materiellt överlägsna Röda armén.

Hitler själv vägrar dock under flera dagar att se sanningen i vitögat och envisas med att påstå att allt kommer att ordna sig. Han hänvisar till arméer som inte finns och att dessa skall komma Berlin till undsättning. Förvirringen i det tyska överkommandot är stor eftersom de inte har någon praktisk möjlighet att verkställa Hitlers alltmer vildsinta order, samtidigt som ingen vågar drista sig till att säga emot den lynnige diktatorn.

Tyskland är dock i grunden besegrat och saknar både manskap, utrustning, ammunition och drivmedel för att kunna fortsätta försvara Berlin. Till sist drabbas Hitler av ett nervöst sammanbrott och erkänner, inför chockade generaler, att kriget är förlorat. Hitler har dock inte för avsikt att vare sig fly eller kapitulera.

Rollista[redigera | redigera wikitext]

  Bruno Ganz  –  Adolf Hitler
  Alexandra Maria Lara  –  Traudl Junge
  Corinna Harfouch  –  Magda Goebbels
  Ulrich Matthes  –  Joseph Goebbels
  Juliane Köhler  –  Eva Braun
  Heino Ferch  –  Albert Speer
  Christian Berkel  –  Prof. Ernst-Günther Schenck
  Matthias Habich  –  Prof. Werner Haase
  Thomas Kretschmann  –  Gruppenführer Hermann Fegelein
  Michael Mendl  –  General Helmuth Weidling
  André Hennicke  –  Brigadeführer Wilhelm Mohnke
  Ulrich Noethen  –  Reichsführer-SS Heinrich Himmler
  Birgit Minichmayr  –  Gerda Christian
  Rolf Kanies  –  General Hans Krebs
  Justus von Dohnányi  –  General Wilhelm Burgdorf
  Igor Bubenchikov  –  Obersturmbannführer Franz Schädle
  Dieter Mann  –  Generalfältmarskalk Wilhelm Keitel
  Christian Redl  –  Generalöverste Alfred Jodl
  Hans H. Steinberg  –  Generalsekreterare Karl Koller
  Götz Otto  –  Sturmbannführer Otto Günsche
  Thomas Limpinsel  –  Obersturmbannführer Heinz Linge
  Thomas Thieme  –  Martin Bormann

  Gerald Alexander Held  –  Walther Hewel
  Bettina Redlich  –  Constanze Manziarly (kokerska)
  Martin Keßler  –  Soldat
  Heinrich Schmieder  –  SS-Oberscharführer Rochus Misch
  Oliver Stritzel  –  Johannes Hentschel
  Anna Thalbach  –  Hanna Reitsch
  Silke Popp  –  Ursula Puttkamer
  Dietrich Hollinderbäumer  –  Generalfältmarskalk Robert Ritter von Greim
  Mathias Gnädinger  –  Riksmarskalk Hermann Göring
  Thorsten Krohn  –  Dr. Ludwig Stumpfegger
  Jürgen Tonkel  –  Sturmbannführer Erich Kempka
  Devid Striesow  –  Fältväbel Fritz Tornow
  Christian Hoening  –  SS-läkaren Ernst-Robert Grawitz
  Alexander Slastin  –  Generalöverste Vasilij Tjujkov
  Enno Hesse  –  Löjtnant
Fiktiva roller
  Donevan Gunia  –  Peter Kranz, barnsoldat inom Hitlerjugend
  Karl Kranz Frankowski  –  Wilhelm Kranz (Peters far)
  Ulrike Krumbiegel  –  Dorothea Kranz (Peters mor)
  Fabian Busch  –  Obersturmbannführer Gert Stehr

Produktion[redigera | redigera wikitext]

Filmen har två korta intervjusekvenser med verklighetens Traudl Junge (1920–2002), den ena före och den andra efter själva filmen, där hon berättar om sina skuldkänslor kring att ha arbetat för Adolf Hitler.

Mottagande[redigera | redigera wikitext]

I Tyskland väckte filmen en stor debatt om hur Adolf Hitler bör framställas på film, särskilt Bruno Ganzs gestaltning av Hitler som en verklig människa i stället för ett monster.[2] De flesta[vilka?] var dock rörande överens om att Ganz gjort ett lysande jobb i sin gestaltning av diktatorn.[källa behövs]

Filmen tar inte på något sätt ställning för Hitler och nazismen, men Ganzs skådespelarinsats väckte uppmärksamhet då den var mer realistisk och nyanserad än tidigare, ganska stereotypa, gestaltningar av Adolf Hitler på film. Detta innebar bland annat en noggrann uttolkning av Hitlers distinkta österrikiska dialekt, vilken han inte talade med offentligt men som funnits bevarad på gamla bandinspelningar där man kan höra Hitler i privata sammanhang.[källa behövs]

Filmen blev nominerad till en Oscar för bästa utländska film.

Internetparodi[redigera | redigera wikitext]

En scen ur filmen, där Hitler skriker på sina befäl när han får veta att Berlin håller på att falla, har blivit ett stort Internetfenomen där användare främst på Youtube lagt upp klippet med egna undertexter (där ett klipp från den tyskspråkiga originalfilmen alltså parodieras)[3][4]. Constantin Film, som producerade filmen har bestämt att klippen ska bort från nätet[5]. Så skedde inte, utan nu kan Bruno Ganz (som Hitler) ses klaga (enligt den påhittade textningen) högljutt på tv-spel och en mängd andra populärkulturella samtidsfenomen. Producenterna av parodierna har nu (2013) organiserat sig och kallar sig Untergangers.[6] I SVT visade kulturmagasinet Kobra i del 2 2013 en egentextad version av scenen med Hitler i bunkern, där texten var en parodi på Järnrörsskandalen. Ganz har själv yttrat sig om fenomenet och, med viss reservation, berömt skaparnas kreativitet och konstnärliga finess.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]