Slaget om Berlin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget om Berlin
Del av östfronten under andra världskriget
Bundesarchiv Bild 183-R77767, Berlin, Rotarmisten Unter den Linden.jpg
Ägde rum 16 april 1945 – 2 maj 1945
Plats Berlin, Tyskland
Resultat Avgörande sovjetisk seger; allierad seger i Europa, Tredje rikets sammanbrott.
Stridande
 Sovjetunionen
Polen Folkrepubliken Polen
 Tyskland
Befälhavare/ledare
1:a vitryska fronten –
Sovjetunionen Georgij Zjukov


2:a vitryska fronten –
Sovjetunionen Konstantin Rokossovskij

1:a ukrainska fronten
Sovjetunionen Ivan Konev
Sovjetunionen Vasilij Tjujkov

Armégrupp Vistula

Nazityskland Gotthard Heinrici

Nazityskland Kurt von TippelskirchKapitulerade[n 1]

Armégrupp Mitte

Nazityskland Ferdinand Schörner

Berlins försvarsområde –

Nazityskland Hellmuth Reymann

Nazityskland Helmuth WeidlingKapitulerade[n 2]

Nazityskland Erich Bärenfänger

Styrka
Total styrka
2 500 000 soldater,
6 250 stridsvagnar,
7 500 flygplan,
41 600 artilleripjäser.[1][2]
För omringningen och anfallet på Berlins försvarsområde omkring 1 500 000 soldater.[3]
Total styrka
766 750 soldater,
1 519 pansarfordon,[4]
2 224 flygplan[5]
9 303 artilleripjäser[6][n 3]
I Berlins försvarsområde omkring 45 000 soldater, kompletterad av polisstyrkan, Hitlerjugend, och 40 000 Volkssturm.[3][n 4]
Förluster
Arkivforskning
(totalt operativt)
81 116 döda eller saknade[7]
280 251 sjuka eller skadade
Totala förluster: 361 367 man
1 997 stridsvagnar,
2 108 artilleripjäser,
917 flygplan[7]
Initiala sovjetiska uppskattningar:
458 080 döda,
479 298 tillfångatagna[8]
Totala förluster: 937 378 man

Tyska uppskattningar (Müller):
100 000 döda[9][n 5]

I Berlins försvarsområde:
22 000 civila döda,
omkring 22 000 militära döda[10]

Slaget om Berlin var den sista stora striden på östfronten under andra världskriget. Striden stod mellan Nazitysklands sista reserver och Sovjetunionens överlägsna Röda armén.

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Den 12 januari 1945 inleddes en jätteoffensiv med två och en halv miljon sovjetiska soldater över hela östfronten, vilket snabbt ledde till att Röda armén erövrade resten av Polen. Inom några veckor kontrollerade ryssarna även Ungerns huvudstad Budapest. Västpreussen, Ostpreussen och nästan hela Baltikum erövrades också, även om tyskarna klarade att hålla Ostpreussens huvudort Königsberg fram till början av april. I början av februari befann sig Röda arméns tätgrupper vid floden Oder, endast 70 km från Berlin.

Slutanfallet mot Berlin inleddes den 16 april under ledning av marskalkarna Grigorij Zjukov och Ivan Konev. Ryssarna satte in hela 2,5 miljoner man i anfallet mot Tredje rikets huvudstad, och man förfogade över bland annat 41 000 artilleripjäser, 7 500 flygplan, drygt 6 000 stridsvagnar och över 3 000 ramper för så kallade katusjaraketer. Tyskarna hade cirka en miljon man men många av dessa var inte reguljära soldater utan medlemmar i en milis (Volkssturm) och tvångskommenderade ungdomar. I fråga om artilleri och andra tunga vapen var den sovjetiska överlägsenheten enorm. De flesta tyska enheter var dåligt utrustade eftersom de flesta kom direkt från Volksturm. Många tyska soldater var minderåriga och hade minimal eller ingen erfarenhet från strid.

Anfallet gick inledningsvis långsamt. Det tog 3 dygn att passera Seelowhöjderna strax väster om Oder till priset av 30 000 stupade ryssar och cirka 20 000 tyskar. 20–27 april slöts ringen kring Berlin, och huvudstaden utsattes för ett gigantiskt bombardemang med artillerigranater, katusjaraketer och bombflygplan. Totalt ska röda armén ha vräkt ner två miljoner granater över Berlin.

Relationen mellan de ryska marskalkarna Georgij Zjukov och Ivan Konev som ledde anfallet mot Nazitysklands huvudstad var mycket spänd. Någon samplanering av hur Berlin skulle erövras fanns inte. Tvärtemot gick Josef Stalins strategi ut på att utlösa en "inofficiell" tävling mellan de två marskalkarna om vem som kunde nå och erövra Berlin snabbast. Stalin ville till varje pris att röda armén skulle hinna inta Berlin före den 1 maj vilket troligen var skälet till "tävlingen". Först när slaget gick in i slutskedet utgick en order från Stalin där klara riktlinjer sattes för var vad Zjukov respektive Konev skulle göra.

Slutstriden inleddes den 27 april med mycket blodiga strider. Tyskarna var chanslösa mot övermakten. Adolf Hitler begick självmord på eftermiddagen den 30 april tillsammans med sin nyblivna hustru Eva Braun och propagandaministern Joseph Goebbels med hustru och familj följde Hitler i döden den 1 maj. Staden kapitulerade slutligen 2 maj, varvid kriget på östfronten i praktiken var slut. På västfronten pågick striderna ytterligare några dagar innan tyskarna kapitulerade villkorslöst på samtliga fronter 7–8 maj.

Från Röda arméns sida gick 1. Vitryska fronten under marskalk Zjukov först in i Berlin. Man gjorde en kringgående manöver och kom in i Berlin norrifrån. För ryssarna hade Riksdagshuset en mycket stark symbolladdning. Riksdagshuset var definierat som mål nr 105. Även om flera andra mål inne i staden var av större militär betydelse, förelåg det en ömsesidig förståelse från båda sidor att kriget skulle vara över i samma ögonblick som Riksdagshuset faller. Numrerade segerfanor, avsedda att sättas upp på Riksdagshuset, delades ut till de främsta förbanden. Den 28 april gick soldater ur 3. Stormarmén, 150:e Skyttedivisionen in i centrala Berlin. De sovjetiska trupperna följde Alt Moabit, in mot de centrala delarna av staden. Avsaknaden av kartor hos ryska befälhavare gjorde att ingen hade riktigt klart för sig var man befann sig.

På kvällen den 28 april nådde 756:e regementet under överste Zinczenko, en av enheterna i 150:e, fram till Moltkebron. Bron var en stor utmaning, då några av de få kvarvarande tyska elitförbanden, som bland annat försvarade inrikesministeriet på andra sidan, utsatte bron för korseld. Till slut lyckades man få över de återstående spillrorna av en bataljon över bron. En främre grupp soldater rapporterade till överste Zinczenko att man ser "en stor byggnad" längre fram på vänster sida. Det var Riksdagshuset. Den 1 maj nådde några grupper soldater ur 756:e under befäl av kapten Nieuzdrojev fram till Riksdagshuset och stormade uppför trappan.

När den första segerfanan hängdes ut från byggnaden, pågick fortfarande bittra strider våningsplan för våningsplan. Den 2 maj kapitulerade slutligen den tyska garnisonen inne i Riksdagshuset. Strider pågick några dagar till på spridda håll i staden, men kriget var slut.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Heinrici ersattes av general Kurt Student den 28 april. General Kurt von Tippelskirch utsågs till Heinricis tillfälliga ersättare tills Student kunde komma och ta befälet, vilket skedde den 1 maj. Student tillfångatogs av britterna och återvände aldrig.
  2. ^ Weidling ersattes av Oberstleutnant Ernst Kaether som befälhavare i Berlin som bara innehade posten en dag efter att ha tagit över kommandot från Reymann.
  3. ^ Inledningsvis hade sovjeterna uppskattat styrkan till 1 miljon mann, men detta var en överskattning (Glantz 1998, s. 258).
  4. ^ Ett stort antal av de 45 000 trupperna var från LVI pansarkåren som vid början av slaget var en del av tyska IX armén på Seelowhöjderna
  5. ^ För information om uppkomsten av "Das Deutsch Reich und der Zweite Weltkrieg"-projektet under Bundeswehrs militärhistoriska forskningsverket, hänvisar till Earl F. Ziemkes granskningsrapport i centraleuropeisk historia, Vol. 16, No. 4 (Dec., 1983), ss. 398-407.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ziemke 1969, s. 71
  2. ^ Murray & Millett 2000, s. 482.
  3. ^ [a b] Beevor 2002, s. 287
  4. ^ Wagner 1974, s. 346.
  5. ^ Bergstrom 2007, s. 117.
  6. ^ Glantz 1998, s. 373.
  7. ^ [a b] Krivosheev 1997, s. 219, 220
  8. ^ Glantz 1998, s. 271
  9. ^ Müller 2008, s. 673
  10. ^ Antill 2006, s. 85.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Antill, Peter (2006), Berlin 1945, Osprey, ISBN 1841769150 
  • Bergstrom, Christer (2007), Bagration to Berlin - The Final Air Battles in the East: 1944-1945, Ian Allan, ISBN 9781903223918 
  • Beevor, Antony (2002), Berlin: The Downfall 1945, Viking, Penguin Books, ISBN 0670886955 
  • Glantz, David M. (1998), When Titans Clashed: How the Red Army Stopped Hitler, University Press of Kansas, ISBN 0700608990 
  • Krivosheev, G. F. (1997), Soviet Casualties and Combat Losses in the Twentieth Century, Greenhill Books, ISBN 1853672807 
  • Müller, Rolf-Dieter (2008) (på tyska), Das Deutsche Reich und der Zweite Weltkrieg, Band 10/1: Der Zusammenbruch des Deutschen Reiches 1945 und die Folgen des Zweiten Weltkrieges - Teilbd 1: Die militärische Niederwerfung der Wehrmacht, Deutsche Verlags-Anstalt, ISBN 3421062374 
  • Murray, Williamson & Millett, Allan Reed (2000), A War to be Won, Harvard University Press, ISBN 0674006801 
  • Sennerteg, Niclas (2007), Nionde arméns undergång: Kampen om Berlin 1945, Stockholm: Historiska Media, ISBN 9185507431 
  • Wagner, Ray (1974), The Soviet Air Force in World War II: the Official History, Doubleday 
  • Ziemke, Earl F. (1969), Battle for Berlin End of the Third Reich Ballantine's Illustrated History of World War II (Battle Book #6), Ballantine Books 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Beevor, Antony, Berlin: slutstriden 1945. Lund: Historiska media 2002. ISBN 91-89442-56-3
  • Ryan, Cornelius, Slutstriden: slaget om Berlin, 16 april-2 maj 1945. Stockholm: Aldus 1976. ISBN 91-0-041651-7
  • Salisbury, Harrison E., Östfronten 1941-1945. Stockholm: Alba 1980. ISBN 91-7458-314-X
  • Ziemke, Earl F., Slaget om Berlin: tredje rikets fall. Stockholm: Bonnier 2002. ISBN 91-0-057806-1

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]