Valross

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Valross
Status i världen: Kunskapsbrist[1]
Noaa-walrus22.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
Familj Valrossar
Odobenidae
Allen, 1880
Släkte Odobenus
Brisson, 1762
Art Valross
O. rosmarus
Vetenskapligt namn
§ Odobenus rosmarus
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Walross-Odobenus rosmarus-World.png
Underarter
  • O. rosmarus divergens
  • O. rosmarus laptevi
  • O. rosmarus rosmarus
Hitta fler artiklar om djur med

Valross (Odobenus rosmarus) är en sälart som lever i Arktiska havet.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Typiskt för valrossen är dess två stora huggtänder som blir upp till en meter långa. Honan har dem också men vanligtvis är hanens större. I genomsnitt mäter hanen 300 cm och honan 260 cm lång. Hanen väger omkring 1000 kg (maximal 1700 kg) och honan ungefär 800 kg.[2] Valrossen ser hårlös ut, men den har en kort päls. Huden är mycket tjock (4 cm)[2]. Vid födseln har den en stark rödbrun färg. Med tiden blir den blek och gulbrun. Fenorna är mer rörliga än hos öronlösa sälar varför valrossen bättre kan förflytta sig på marken. Liksom öronlösa sälar saknar valrossen de yttre öronen.[3]

Kännetecknande för arten är de långa betarna som hos vuxna individer saknar tandemalj. Vuxna djur har inte heller nedre framtänder. Deras tandformel är I 1-2/0 C 1/1 P 3-4/3-4 M 0/0, alltså 18 till 24 tänder.[3]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Valrossar hittar sin föda i havet, vanligen på 10 till 50 meters djup. Därför dyker de ibland längre än 30 minuter men vanligen är de 2 till 10 minuter under vattenytan. Huvudsakligen lever de av musslor, snäckor och kräftdjur. Bytets skal brytas sönder med hjälp av tungan.[3] Arten äter även fisk, och ensamma hanar tar sällsynt små exemplar av andra sälarter eller till och med mindre valar. Vid födosöket borstar de havsbotten med skäggen. Huggtänderna används inte för att komma åt födan.[2]

I det vilda har de nästan inga fiender. Isbjörnar provar ibland att skrämma flocken för att komma åt unga valrossar men de anfaller inte vuxna valrossar.

På land har valrossar höga läten. Under vatten förekommer läten som påminner om kyrkklockornas ljud eller skrapande samt klickande läten. Klickljuden pekar på att valrossen navigerar med hjälp av ekolokalisering men därför finns inga bevis.[3]

Socialt beteende[redigera | redigera wikitext]

En flock valrossar

Valrossar lever i stora flockar vid kusten av arktiska öar och på isen runt nordpolen. Utanför parningstiden lever honor och hanar separat. Det finns en stark hierarki som beror på storleken av huggtänderna (rossarna) och kropparna. Särskild mellan hanarna sker många strider om eftertraktade liggplatser eller annat. När hotelser inte räcker slåss de med huggtänderna så att de får blodiga sår.

Vid parningstiden samlas sig bägge könen i stora flockar som sträcker sig över 100 km på kustlinjen med några tusen individer. Unga och svaga hanar trängs till utkanten. I genomsnitt går det 8 honor på en hane. Också här sker häftiga strider mellan hanarna.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Parningen sker troligtvis i vattnet. Äggen vilar några månader innan dräktigheten börjar. Därför föds ungarna 10 till 11 månader efter parningen. Det blir bara en kalv per ko som vid födelsen väger lite över 60 kg. Kalvarna är 1 meter lång och när de föds kan de med en gång simma. Efter två år slutar honan att ge di men kalven stannar ett tag till vid kon. Honor är efter 6-7 och hanar efter 9-12 år könsmogna.[2]

En valross kan bli 40 år gammal.[2]

Valrossen och människan[redigera | redigera wikitext]

Valrossar på Skansen, 1908. Nordiska museet NMA.0048348

Speciellt för inuiter har valrossen en stor betydelse – både som religiös symbol och som byte. Den ger kött och tran, och betarna och benen används som material. Men jakten från inuiter var inget hot för valrossen. Jägare från Europa har utgjort ett hot mot populationen, särskilt på jakt efter det eftertraktade elfenbenet. Beståndet vid Amerikas östkust, söder om Labradorhalvön, utrotades före 1800-talet. Bara mellan 1925 och 1931 dödades 175 000 valrossar. Underarten Atlantisk valross (O. r. rosmarus) är med omkring 18 000 individer nästan utdöd[1]. I Stilla havet har idag USA och Ryssland inlett skyddsåtgärder vilket gjort att beståndet har återhämtat sig. Nu finns det omkring 200 000 valrossar där.[1]

Angående valrossens aggressivitet mot människor finns olika uppgifter. Enligt förlaget BioExpedition Publishing blev det aldrig dokumenterat att en valross anfallit en människa initiativ. Däremot dog några människor som underskattade valrossens försvarskraft.[4] I populärvetenskapliga böcker av bland annat Jacques Cousteau eller av andropologen Barry Lopez nämns enstaka oprovocerade attacker från unga valrosshanar.[5][6]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Ingvar Svanberg, "Walruses (Odobenus rosmarus) in captivity". Svenska Linnésällskapets årsskrift 2010.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Lowry, L., Kovacs, K. & Burkanov, V. 2008 Odobenus rosmarus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 2 december 2010.
  2. ^ [a b c d e] Odobenus rosmarus på Animal Diversity Web (engelska), besökt 15 april 2010.
  3. ^ [a b c d] Vaughan, Ryan & Czaplewski, red (2011). ”Odobenidae” (på engelska). Mammalogy. Jones & Bartlett Learning. Sid. 309-310. ISBN 978-0-7637-6299-5 
  4. ^ Humans and Walruses, Walrus-World, BioExpedition Publishing
  5. ^ Cousteau & Diolé (1974) Diving companions: sea lion, elephant seal, walrus, sid. 192
  6. ^ Barry Lopez: Arktische Träume (tyska), dtv (1 upplaga, sid. 149) München 1989. ISBN 3-423-11154-2

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]