Variomatic

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Hur en CVT fungerar.

Variomatic är en steglös automatisk växellåda utvecklad av DAF1950-talet.

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

En Remjohan

Variomatic (DAF:s varumärke på det som idag kallas CVT, Continuously Variable Transmission) möjliggjorde att även småbilar kunde göras automatväxlade. Växlingen var i princip helt steglös, och möjliggjordes av två kilformade remmar av textilarmerat gummi som löpte mellan två par remhjul. Remhjulen var delade i två koniska halvor, och genom att variera avståndet mellan halvorna tvingades remmen upp och ned mellan dessa. Detta innebar att remhjulens effektiva diameter varierade.

Genom att använda motorns vakuum samt fjädrar och centrifugalvikter styrdes transmissionen att i varje ögonblick ge lämplig utväxling för en given kombination av belastning, hastighet och gaspådrag.

Hela remtransmissionen monterades bak i bilen direkt kopplad till bakaxeln och förbands med motorn via en kardanaxel och en centrifugalkoppling, detta främst då växellådan var för skrymmande för att monteras framme vid motorn.

Växelväljaren var på DAF-modellerna enkel och lades i den riktningen man ville köra, alltså framåt eller bakåt. Om spaken ställdes i mitten var växellådan frikopplad, alltså i neutral-läge.

På Volvo 66 och Volvo 340 med Variomatic var växelreglaget omgjort och mer likt ett traditionellt automatlådereglage med ett parkeringsläge (P) med reglaget lagt längst fram, följt av back (R), neutral (N) och sen körläge (D) med reglaget lagt längst bak. Bilarna kunde nu ej heller startas med något körläge ilagt och helst skulle neutralläget vara förvalt när motorn startades, eftersom transmissionen kunde skadas om man varvade motorn för mycket i parkeringsläget.

I Sverige var variomaticväxellådan samt bilar utrustade med denna kända under smeknamnet Remjohan, detta gäller främst variomaticförsedda Volvobilar såsom Volvo 66 och automatväxlade Volvo 340 då variomaticväxellådan blev mer vanlig i Sverige efter att Volvo köpt upp DAF. Namn som Rembränt och Hängsel-Johan var också vanliga.

Växellådstypen fick aldrig någon större kommersiell framgång i Sverige, då den fick ett problemrykte kring sig. I de första modellerna som såldes, innan Volvo 340-serien, kunde remmarna börja slira då man körde i kraftigt regn med vattensamlingar på vägen, då kåporna under bilarna inte skyddade tillräckligt. På DAF-modellerna tillverkade före Volvos övertagande saknades differentialväxel, dessa hade istället variatorerna och remmarna kopplade direkt till respektive bakhjul, vilket möjliggjorde att hjulen ändå kunde rotera olika snabbt vid kurvtagning, detta gjorde dock att remmarna behövde regelbunden justering för att inte slitas ojämnt, och var de ojämnt slitna behövde båda remmarna bytas. På DAF/Volvo 66 och Volvo 340 var växellådan ombyggd med en differentialväxel monterad efter växellådan och med lika drivning mellan remmarna vid alla tillfällen, i detta fall kunde man köra med endast en rem, ifall en skulle gå av.

Körde man med ojämnt slitna eller ojämnt/felaktigt justerade remmar kunde ökad bränsleförbrukning uppstå. Det kunde även uppstå ryckningar och missljud vid gaspådrag och inbromsningar. Fortsatte man att köra tillräckligt länge med feljusterade remmar kunde de gå av. Allt detta gav de Variomaticförsedda Volvo-bilarna dåligt rykte.

I Volvo 300-serien fanns Variomatic som tillval endast till Volvo 340 med 1,4-liters Renaultmotorn (Volvo B14), dels för att drivlinan inte klarade för höga vridmoment men även för att den större Renaultmotorn samt Volvos egna motorer tog för mycket plats i motorutrymmet, vilket gjorde att vissa komponenter skulle behöva monteras baktill, såsom reservhjulet. Detta var inte möjligt eftersom variomaticväxellådan var för skrymmande. Senare bilar med manuell växellåda kunde fås med andra motoralternativ och hade då reservhjulet bak och bensintanken i två enheter framför bakaxeln på båda sidor om växellådan till skillnad från bilar med minsta motorn som har reservhjulet fram och bensintanken bakom bakaxeln för att ge plats åt variomaticväxellådan.

När Volvo 440/460 lanserades 1988 fortsatte Volvo 300-serien att tillverkas några år till som ett billigare alternativ, de manuella versionerna av Volvo 340 liksom Volvo 360 slutade tillverkas 1990, medan Volvo 340 med Variomatic slutade tillverkas året efter, detta på grund av att Volvo 440/460 ej kunde fås med automatväxellåda i början.

När den sista 1991-års Volvo 340 rullade av bandet togs den remdrivna Variomatic ur produktion för gott hos bilbranschen. Den finns kvar i liknande utföranden hos 4-hjulingar, EU-mopeder, snöskotrar, osv.

Idag lever bilbranschens motsvarighet till Variomatic vidare i form av elektroniskt styrda variatortransmissioner med endast ett par remhjul och en stålrem, se: VDT.

Historia[redigera | redigera wikitext]

1950-talet fanns ett behov av små lättkörda bilar i Europa. Holländaren Hubert van Doorne (grundaren av DAF) hade en Buick Dynaflow med automatlåda som han var väldigt förtjust i. Han började att jobba på en folkbil som skulle vara liten och enkel, men samtidigt lättkörd och smidig. En konventionell automatlåda var vid den tiden för stor, energikrävande och tung för att kunna monteras och användas i en liten bil. Med inspiration av de remdrivna redskapen i fabriken tog man fram Variomatic, som endast bestod av två primär- och sekundärvariatorer som drev varsitt bakhjul med remmar, samt vakuumslangar till motorn som styrde variatorerna. Växellådan styrdes av vakuumet i motorns insugsrör och när motorn arbetade med högre varvtal pressades primärvariatorerna inåt och ökade remmarnas effektiva diameter. Sekundärvariatorerna fungerade som "slavar" och pressades isär av remmarna. När man saktade in skedde motsvarande utväxling åt andra hållet. Växellådan monterades bak, under baksätet, dels för att den var för skrymmande för att byggas ihop med motorn och dels för att förbättra viktfördelningen, då de små bilarna skulle bli för framtunga med hela drivlinan fram. Premiärmodellen fick namnet DAF 600 och lanserades 1958 som årsmodell 1959. Den uppgraderades till DAF 750, som senare blev DAF Daffodil osv.

Variomatic i olika sporter[redigera | redigera wikitext]

DAF hade stora framgångar i rally med sina remdrivna bilar. Mycket tack vare att de hade en bättre viktfördelning än konventionella bakhjulsdrivna bilar.

Omkopplaren för framåt och back var även placerad framför transmissionen, vilket gjorde att bilarna kunde gå lika fort bakåt som framåt. Det var vanligt att holländarna tävlade i så kallad "Crazy Racing", en gren DAF var ensamma i. Det gick ut på att man skulle backa så fort som möjligt så långt som möjligt på kortast tid. Det slutade oftast med att en eller flera körde av vägen och kvaddade bilen.

VDT[redigera | redigera wikitext]

VDT, eller Van Doorne's Transmissie BV, var från början ett annat namn på den hollandstillverkade Variomatic-växellådan, idag är det ett Bosch-ägt företag som gör steglösa transmissioner med stålremmar och variatorer till andra bilmärken som till exempel Audi och Nissan.

Namnet började användas vid Volvos uppköp av DAF 1975, dock användes ordet Variomatic fortfarande i folkmun bra många år därefter och därmed är namnet inte speciellt känt idag.

Bilmodeller med Variomatictransmission i kronologisk ordning[redigera | redigera wikitext]

DAF[redigera | redigera wikitext]

Volvo[redigera | redigera wikitext]

Övriga[redigera | redigera wikitext]