Vingåkersdräkten

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vingåkersdräkter. Kvinnan är gift, det ser man på färgen på förklädet samt huvudbonaden.
En kvinna i Österåkersdräkt, fotograferad på 1920-talet. Huvudbonaden och färgen på förklädet visar att hon är gift.
Man i Vingåkersdräkt. Akvarell i storformat av C.W - Nordiska museet - NMA.0070151 (1)
Man och kvinna i bröllopskläder från Vingåker, Södermanland - Nordiska Museet - NMA.0035615
Man och kvinna i dräkter från Vingåker, Södermanland
Akvarell. Två kvinnor och en man. Vingåker. En av kvinnorna med ryggen mot betraktaren - Nordiska museet - NMA.0061421
Troligen världsutställningen i Wien 1873. Man och kvinnor i dräkter från Vingåker, Södermanland - Nordiska Museet - NMA.0039908
Kvinna i sockendräkt från Vingåker, Södermanland. Världsutställningen i Wien 1873 - Nordiska Museet - NMA.0039900
Dräkt. Westra Wingåker, Hustrun Annika (vid Damsdal) Hvardags och resdrägt - Nordiska museet - NMA.0070153 (1)
Dräkt. Kvinna med barn i helfigur. Wingåkersboar uti vinterdräkt - Nordiska museet - NMA.0070157 (1)
Dräkt. Femmes de la Paroisse de Wingåker Två kvinnor i dräkt. Akvarell i storformat av C.W. Swedman - Nordiska museet - NMA.0070150 (1)

Historia[redigera | redigera wikitext]

Vingåkersdräkten finns omnämnd från slutet av 1500-talet då man i Vingåker tyckte att dräkten var ålderdomlig men skräddarna fick inte ändra på något i dräkten när de sydde nya. Om skräddaren eller någon privatperson ändrade på något i dräktens utseende kunde man dömas till dryga böter. Från ett sockenstämmoprotokoll från 1674 kan man läsa att

...slöts at then gamle wackre klädedräkten, eller manéer och sätt på kläder, uthi ingen motto förändras, hvarken af mans- eller qvinnspersoner
– Vingåkers kyrkoherde Simming

Vingåkersborna var - och är - mycket stolta över sin dräkt. Eftersom dräkten endast bars av bönderna understödde den ett starkt klassmedvetande. Det gick ju inte att ta miste på att personen tillhörde bondeklassen och var från Vingåker. Grannsocknen Österåker har en dräkt som liknar vingåkersdräkten till förvillelse men detaljerna, broderierna och färgerna är annorlunda.

Vid sekelskiftet 1900 började en del människor använda vingåkersdräkten igen. Men denna gång på ett helt annat sätt, det var i nationalromantikens anda. Dräkten förändrades en del och bars inte längre enligt de gamla sederna. En av Södermanlands främsta antikvarier skrev:

Som sammanfattning kan man säga, att denna Sveriges ålderdomligaste och kanske ståtligaste dräkt är ett minnesmärke över generationer av idoga, härdiga bondemän och bondekvinnor, som med sin möda byggde grunden för sörmländsk kultur.
– Ivar Schnell, Vägvisare genom Södermanland. En studiehandbok i hembygdskunskap. Sörmlands museum. Nyköping 1981, s. 63

Kvinnodräkten[redigera | redigera wikitext]

Grannlåtsdräkten, högtidsdräkten[redigera | redigera wikitext]

Högtidsdräkten bars till de stora kyrkliga helgerna jul, påsk och pingst samt vid bröllop och nattvardsgång. Den användes vid vigseln i kyrkan men inför brudvalsen tog bruden vardagsdräkten på sig.

  • Livkjolen av rött eller grönt kläde som är ett ylletyg. Färgen avgörs av om det är stor eller liten högtid. liv av röd sidenatlas med tambursömsbroderier eller gult sidendamast med plattsömsbroderi. Båda delarna sys samman och en tunn fin valk av rött ylle skiljer dem åt. Det röda klädet är rynkat runt om, så dräkten får sin speciella karaktär.
  • Långsärk av linne eller bomullslärft. Bomull till helgdagsfint och av linne till vardagssysslor. Bomull ansågs finare än linne, eftersom lin odlades i bygden. Långsärken kunde även fungera både som överdel och underkjol och kunde även användes tillsammans med förkläde som sommarvariant, då mera känd som yvaxlakjolen. Livkjolen ska gå ned till anklarna. Livkjolen ser ut som en klänning med breda axelband.
  • Nattkappa Det är en löskrage som läggs ovanpå särkens krage. Flera kragar på varandra gav ett fylligare intryck. Kragen är i bomull och försedd med spets.[1]
  • Bindtröja av svart kläde med rött kläde som foder. Den är typisk för Vingåkers- och Österåkersdräkterna. Det är ett mycket kort ytterplagg som ska täcka endast sidenet på livkjolen.
  • Överdel av vitt bomulls- eller linnelärft med spetsar kring krage, sprund och handledslinning. Vanligtvis är den fodrad med samma material. Vid festligare tillfällen kan en löskrage bäras innanför överdelen, dubbla kragar med andra ord.
  • Förkläde av blå eller grön rask, vilket är ett blankt ylletyg oftast vävt i kypert, med tvärgående band och broderier i nederdelen av förklädet. Den ogifta kvinnan får endast bära blått förkläde utom som brudpiga, tärna, vid bröllop då hon bär grönt. Den gifta kvinnan bär alltid grönt förkläde vid alla tillfällen. Den ska sluta en bit ovanför kjolkanten. Ogift kvinna har 2 band på förklädet medan den gifta kvinnan har 3 band. Kvinnan visade att hon bar sorg genom att bära vitt sorgförkläde.
  • Strumpor stickade av grönt ullgarn till den röda livkjolen, röda till den gröna livkjolen eller vita av ylle, linne eller bomull.
  • Skor av brunt skinn, lågklackade och urringade eller av vitt skinn med bruna tåhättor och hälkappor samt iträdda skinnremsor i rött och brunt. Spännen av silver.
  • Handskar av vitt skinn som bärs av både gift och ogift kvinna.
  • Handkläde av vitt linne eller bomull med vita eller kulörta broderier.
  • Bälte av röd saffianläder med broderier på. Broderierna är gjorda med silkestråd i gult, blått och grönt. Broderierna ör på ryggpartiet av bältet, framsidan är helt utan ornament.
  • Huvudbonad För gift kvinna: Först en så kallad huckel, en halmstomme omsvept med ett vitt kläde. På det sätts en röd mössa av rött kläde eller vadmal med broderier i svart och gult med kedjesöm. Kring stommen fästs så till slut ett stärkt, goffrerat kläde, alternativt veckat kläde.

Gofferingen utförs på ett så kallat krusbräde, veckningen utförs med kniv. Det är ett kvadratiskt kläde av tunt linne- eller bomullslärft som viks i tresnibb. Av traditionsuppteckningar framgår det att hucklet bars vid större och festligare tillfällen, vid "stora" söndagar och vid nattvardsgång, annars hade de kullor när de gick i kyrkan. Det var bara de gifta som hade huckel. De ogifta kvinnorna hade trinnknuti på huvudet.

  • Huvudbonad för ogift kvinna: halmstomme av samma typ som den gifta kvinnan med en röd valk överklädd med röda band eller röd vadmal. Nedanför dessa viras mönstrade sidenband. När den unga kvinnan snart skulle gifta sig fäste hon så kallade "lysningsband" i nacken på huvudbonaden. Ovanpå detta hade hon en enkel tresnibb då hon gick i kyrkan. För både gift och ogift kvinna gäller att inget hår får synas.
  • Kjolväska i gult siden med broderier på.
  • Ytterplagg kan en fotsid mantel i svart ylle användas. Den är fodrad med rött tyg på insidan. Spännen av silver.

Halvdräkten, vardagsdräkten[redigera | redigera wikitext]

  • Kjolen - midjekjol i rött eller gult ylletyg. I det senare fallet med kantskoning av rött kläde eller rött band.
  • Överdel - av vitt bomulls- eller linnelärft med spetsar kring krage, sprund och handledslinning. Vanligtvis är den fodrad med samma material. Som till grannlåtsdräkten med andra ord.
  • Förkläde - av rött, brunrött eller gulrött ylletyg med en tvärrand nedtill och upptill, eller på längden smalrandigt ylletyg. Båda med ofärgad linnevarp. Till den röda kjolen kan man också använda förkläden av tryckt bomullstyg. Dessa ska vara bredare än ylleförklädena och täcka nästan hela kjolen.
  • Huvudbonad - ska för gift kvinna vara en så kallad kulla och för ogift kvinna valkar och band. Kullan görs av ett fyrkantigt rutigt eller tryckt bomullskläde. Den bör vara lätt stärkt så den står ut på sitt karaktäristiska sätt. Den helt vita kullan användes, enligt vissa källor, endast vid sorg.
  • Strumpor - vita strumpor.
  • Skor - i brunt läder med låga klackar och djup urringning.
  • Ytterplagg - där brukas livtröja av svart kläde eller mörkblått kläde. Alternativt vit långtröja.

Mansdräkten[redigera | redigera wikitext]

Reglerna för mannens dräkt var inte lika traditionsbunden. Den påverkades en del av rådande mode, främst från det militära modet med knäbyxor och långrock. Dagens mansdräkt minner mycket om 1700-1800-talets manliga mode.

  • Knäbyxor - av sämskskinn, knäbälten av rött saffianläder eller pinnflätade knäband av ullgarn. På sommaren kan även användas byxor i samma modell av vitt linnelärft och på vintern av vitt vadmal.
  • Livrock - av vitt, kraftig, stampad vadmal eller långtröja av vit ylleflanell eller livtröja (jacka) av svart eller mörkblått tyg eller vadmal.
  • Livstycke (väst) - av långrandigt hemvävt ylletyg (gärna av samma sort som i kvinnornas dräkt). Varpen ska vara av vitt linne eller bomull, en mörk varp gör att färgerna ser smutsiga ut. Flera av de bevarade livstyckena är av köpta tyger (halvsiden eller tryckt bomullstyg) som inte finns på marknaden idag så därför rekommenderas det att själv väva tyget eller köpa det.
  • Skjorta - av vitt linne eller bomullslärft, med eller utan spets i kanterna på kragen och handledslinningarna.
  • Strumporna - ska vara stickade av vitt ullgarn eller vitt bomulls- eller linnegarn.
  • Skor - av mörkbrunt eller svart skinn med spänne av silver.
  • Hatt eller toppluva - hatten är en hög, svart cylinderformad hatt med platt topp och brätten. Toppluvan stickas av rött ullgarn. Den senare används inte vid högtidliga tillfällen.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Här kommer en liten redogörelse som kan knytas till och som hör till Vingåkersdräkten.

Till dräkten hörde ett bälte där man hängde det viktigaste, till exempel en tygpung med bestick, nålhus och doftkärl.

Brudkrona[redigera | redigera wikitext]

Brudkronor tillhörde ofta kyrkorna och lånades ut till sockenborna vid kyrkvigsel. Hos en del storbönder fanns en egen brudkrona som användes/används i generation efter generation.

Silverbälte[redigera | redigera wikitext]

Till brudens klädsel hörde även ett präktigt förgyllt silverbälte. Om ett sådant bälte inte fanns i fästmannens eller fästmöns familj så skulle den ingå i fästmannens "begåvning". Silverbucklorna är högt drivna är fästa på ett rött saffianläderbälte, med rött kläde emellan.

Bindmössa[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett tiotal bindmössor bevarade från Vingåker. De hör inte till den folkliga dräkten utan bars/bärs av de som kände/känner sig som ståndspersoner. "Allri har jag hört talas om att de hade mössa och stycke. När det var någon, som hade bindmössa och sådant där, så var det sådana som husmamseller", förklarar meddelaren Brita Olsson till Historiska Museet. Bindmössan är kanske en av de "moderniteter" som kom med nationalromantiken.

Vardagsnäsduk[redigera | redigera wikitext]

Denna duk skiljer sig inte så mycket i stil från kullan men den stärks inte och det läggs inte ner lika mycket tid och möda på den. Den var i många fall av samma material och uppfattades som ett plagg av enklare sak. Det var stor skillnad på kuller och vardagsnäsduk. Det finns bilder som visar att vardagsnäsduken bars tillsammans med hängande hårfläta. Enligt uppgifter så hade gifta kvinnor en fläta och ogift kvinna hade två.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Anna Maja Nylén, Vingåkersdräkten, sid 364-366
  • Anna Maja Nylén, Folkligt dräktskick i Västra Vingåker och Österåker, sid 134-141, 1947
  • Erixon, Sigurd, Södermanland i Nordiska Museet, sid 47, 1924
  • Fataburen, 1925:1
  • Ivar Schnell, Vägvisare genom Södermanland. En studiehandbok i hembygdskunskap. Sörmlands museum. Nyköping 1981

Noter[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]