Ärlesläktet
| Ärlesläktet | |
 Brokärla (Motacilla aguimp) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Ärlor Motacillidae |
| Släkte | Ärlesläktet Motacilla |
| Vetenskapligt namn | |
| § Motacilla | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Synonymer | |
| |
Ärlesläktet (Motacilla) är ett släkte med tättingar inom familjen ärlor.
Utseende och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]
Fåglarna i detta släkte utmärker sig generellt genom smärt och långsträckt kroppsbyggnad, rät, syl-lik näbb, höga, spensliga ben och mycket lång, i spetsen tvär stjärt. Det vetenskapliga namnet för släktet är latin och kan översättas med "vippande stjärt" vilket kan sägas vara släktets främsta kännetecken. Adulta fåglar har kontrastrika dräkter i vit, svart, grått och gult medan de är gråare och diffusare i juvenil dräkt. Sãotoméärlan (tidigare behandlad som en sångare, se nedan) är dock mycket avvikande med helt stubbad stjärt och murrig fjäderdräkt även hos adulta fåglar.
Utbredning och biotop[redigera | redigera wikitext]
Ärlesläktet återfinns främst i Gamla Världen men de östligaste populationer av arterna östlig gulärla och sädesärla sträcker sig in i västra Alaska. Merparten ärlor som häckar i de nordligare delarna av palearktis är flyttfåglar medan arter som häckar söder om Sahara, i Indien och Sydostasien är stannfåglar.
Ärlorna i Motacilla trivs vanligen på öppna fält, vid kärr eller stränder, på ängar och liknande. Flera arter hittas vid strömmande vattendrag. De bygger gärna sina bon direkt på marken bland gräs i jordhålor eller liknande.
Systematik[redigera | redigera wikitext]
Systematiken för ärlorna i Motacilla är invecklad och flera av arterna har en stor mängd underarter. Idag brukar släktet delas upp i följande 13 arter:[1]
- Kapärla (Motacilla capensis)
- Bergärla (Motacilla clara)
- Sãotoméärla (Motacilla bocagii)
- Madagaskarärla (Motacilla flaviventris)
- Forsärla (Motacilla cinerea)
- Gulärla (Motacilla flava)
- Östlig gulärla (Motacilla tschutschensis) – tidigare behandlad som en del av M. flava; BirdLife Sverige gör det fortfarande
- Citronärla (Motacilla citreola)
- Indisk ärla (Motacilla maderaspatensis)
- Mekongärla (Motacilla samveasnae)
- Japansk ärla (Motacilla grandis)
- Brokärla (Motacilla aguimp)
- Sädesärla (Motacilla alba)
Sãotoméärlan behandlades fram tills nyligen som en sångare, men DNA-studier visar att den trots sitt mycket avvikande utseende är en del av ärlorna.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Ärlesläktet, 1904–1926.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör ärlesläktet.
Wikispecies har information om ärlesläktet.
|