Ödlehöftade dinosaurier

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ödlehöftade dinosaurier
Status i världen: Fossil
Stratigrafisk utbredning: Trias - nutid
Bäckenets uppbyggnad
Bäckenets uppbyggnad
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Kräldjur
Reptilia
Underklass Diapsider
Diapsida
Infraklass Härskarödlor
Archosauria
Överordning Dinosaurier
Dinosauria
Ordning Ödlehöftade dinosaurier
Saurischia
Vetenskapligt namn
§ Saurischia
Auktor Seeley, 1887
Undergrupper
Hitta fler artiklar om djur med

Ödlehöftade dinosaurier - saurischier - utgjorde den ena halvan av reptilgruppen dinosaurier. Namnet har de fått eftersom samtliga taxa, precis som ödlorna, har ett framåtriktat blygdben. Den andra halvan, de fågelhöftade dinosaurierna, hade bakåtriktat blygdben, i likhet med fåglarna. De ödlehöftade dinosaurierna bestod av två huvudgrenar där den ena omfattade gigantiska växtätare och den andra främst omfattade tvåbenta köttätare. Ur den senare grenen härstammar dagens fåglar.[1]

Huvudartikel: Dinosaurier

Olika grupper[redigera | redigera wikitext]

Paleontologerna delar upp de ödlehöftade dinosaurierna i fyra huvudgrupper:

Anmärkning: Vad gäller familjeindelning se länk till respektive grupp.

Av nämnda grupper sammanförs ofta coelurosaurierna och carnosaurierna till endast en grupp, kallad theropoder. Prosauropoderna och sauropoderna sammanförs ibland till en supergrupp kallad Sauropodomorpha.

Theropoder[redigera | redigera wikitext]

Samtliga theropoder, såväl coelurosaurier som carnosaurier var tvåbenta tågångare, bortsett från de äldsta prosauropoderna var samtliga köttätande dinosaurier theropoder. Bland theropoderna återfinns såväl de största köttätande landdjur som någonsin existerat som de allra minsta dinosaurierna, mindre än en höna. I äldre forskning brukade theropoderna grovt delas in i små köttätande dinosaurier = coelurosaurier och stora diton = carnosaurier.

Senare forskning har emellertid visat att förhållandet mellan de två grupperna var mer avancerat än så. Denna visar nämligen att även bland coelurosaurierna fanns enorma djur, däribland den dinosaurie som länge ansågs vara det största köttätande landdjur som någonsin funnits - Tyrannosaurus rex och dess närmaste släktingar som till exempel Tarbosaurus. Då tyrannosauriderna tidigare ansågs vara carnosaurier har omklassificeringen medfört att man fått rita om coelurosauriernas och carnosauriernas släktträd en del. Även bland andra coelurosaurier fanns några jättelika djur. Bland dem kan nämnas Deinocheirus, en jättelik ornithominid ("strutsdinosaurie").

Även om säkra bevis saknas är de flesta paleontologer idag överens om att en del små coelurosaurier faktiskt överlevde katastrofen för 65 miljoner år sedan när alla dinosaurier anses dött ut. Dessa djur kallar vi idag fåglar. Från och med 1990-talet har det dykt upp allt fler fynd med dinosaurier som med största säkerhet var befjädrade. Teorin om att fåglarna härstammar från köttätande dinosaurier har därmed blivit bättre underbyggd och gränsen mellan fågel och dinosaurie blivit allt mer otydlig. De flesta forskare tror idag att de flesta coelurosaurierna var befjädrade och en del tror att till och med Tyrannosaurus hade fjädrar. Stämmer dessa teorier så är dagens fåglar i rakt nedstigande led nära släkt med alla coelurosaurier, inklusive den berömda Tyrannosaurus rex.

Prosauropoder och sauropoder[redigera | redigera wikitext]

De äldsta prosauropoderna, den första dinosauriegruppen som utvecklades, var liksom theropoderna tvåbenta tågångare som åt kött. De äldsta dinosauriefynd som hittills gjorts är från uppemot 230 miljoner år gamla prosauropoder som till exempel Herrerasaurus. De gick emellertid snabbt över till fyrbent gång och blev växtätare. Prosauropoderna var enligt äldre forskningsrön förfäder till sauropoderna. Nyare forskning pekar emellertid mot att prosauropderna och sauropoderna representerar separata utvecklingslinjer inom supergruppen sauropodomorpha.

Samtliga sauropoder var fyrbenta växtätare. Med något enstaka undantag hade samtliga arter mycket långa halsar, en massiv kropp och långa, eller t.om mycket långa svansar. En del sauropoder, framförallt den sauropodfamilj som benämns diplodocider höll den långa halsen mycket lägre än man tidigare trott. Men åtminstone diplodociderna kunde resa sig på bakbenen och därmed beta högt uppe i träden. Andra sauropoder som till exempel brachiosauriderna hade en kroppskonstruktion som gjorde att halsen automatiskt pekade nästan rakt uppåt. Sauropoderna utvecklades till de verkliga jättarna bland dinosaurierna - de var utan konkurrens de största landlevande djur som någonsin existerat.

Evolution[redigera | redigera wikitext]

Vad gäller theropoderna tror paleontologerna att coelurosaurierna utvecklades före carnosaurierna. Däremot är man inte lika överens om huruvida carnosaurierna utvecklades från coelurosaurier, eller om de hade skilda förfäder bland thecodonterna, den grupp arkosaurier som alla dinosaurier härstammar från. Både coelurosaurier och carnosaurier var emellertid väl representerade i slutet av trias för 210 milj år sedan.

Under de två kommande geologiska tidsperioderna jura och krita utvecklades mängder med familjer bland theropoderna, coelurosaurierna representerades efterhand av ett större antal familjer än någon annan grupp dinosaurier. En mycket viktig grupp coelurosaurier var maniraptorerna där bland annat dromeosaurider och oviraptoider ingick. Troligtvis utvecklades fåglarna från maniraptorgruppen med början under jura för cirka 160 miljoner år sedan. Enligt en stor majoritet av paleontologerna är fåglarna coelurosaurier ("fågeldinosaurier") och således överlevande dinosaurier.

De flesta paleontologer tror idag att samtliga dromeosaurider och kanske samtliga coelurosaurier var befjädrade. Några forskare anser till och med att dromeosauriderna och deras närmaste släktingar utvecklades från fåglar varvid de behöll fjädrarna men förlorade flygförmågan. Något avgörande bevis för att fåglarna är överlevande coelurosaurier saknas dock hittills som nämnts tidigare. Dromeosauriderna var förmodligen förfäder till Tyrannosaurus rex och de andra tyrannosauriderna. Stämmer detta var samtliga tyrannosaurider närmare släkt med en nu levande höna än stora carnosaurier som till exempel Allosaurus.

De viktigaste familjerna bland carnosaurierna var allosauriderna (med ett flertal underfamiljer). Ceratosauriderna och spinosauriderna. Under mitten av krita, för cirka 100 miljoner år sedan levde enorma allosaurider (till exempel Giganotosaurus) och Mapusaurus som under 1990-talet och tidiga 2000-talet ansågs vara de största köttätande landdjuren som vetenskapen känner till. Även bland spinosauriderna fanns enorma djur, till exempel Spinosaurus. Enligt de allra senaste rönen var troligen Spinosaurus ännu större än någon känd allosaurid. Liksom coelurosaurierna var carnosaurierna mycket framgångsrika ända fram till slutet av krita för 65 miljoner år sedan och de spred sig till samtliga kontinenter.

Under krita gick en del coelurosaurier över till en blandad kost av både kött och växter. En del forskare anser att ornithominiderna och therizinosauriderna nästan uteslutande livnärde sig på växter. Inga kända carnosaurier övergav köttdieten.

Den största familjen bland prosauropoderna var plateosauriderna med till exempel Plateosaurus. De största prosauropoderna blev 11-12 meter långa. Vad gäller kroppsbyggnad påminde de mycket om mindre sauropder. Plateosauriderna hade en stor kropp, ganska lång hals och svans och som alla sauropoder gick de på fyra ben. Prosauropoderna dog emellertid ut redan i mitten av juraperioden.

De största sauropodfamiljerna var (det fanns fler):

De första sauropoderna anses ha utvecklats under äldre juraperioden för uppemot 200 miljoner år sedan. Under yngre jura (ca 160-135 miljoner år sedan) dominerade sauropoderna landlivet på alla kontinenter, men under krita trängdes de efterhand tillbaka på de nordliga kontinenterna av nya grupper växtätande dinosaurier. På de sydliga kontinenterna fortsatte de dock att vara de dominerande växtätarna fram till slutet av krita och de växte hela tiden i storlek. De allra största kända sauropoderna (som återfanns bland titanosauriderna) levde under kritaperioden. Även om säkra fynd saknas tyder en del på att de allra största titanosauriderna kanske vägde mer än till och med blåvalen.

Bortsett från prosauropoderna var alltså samtliga grupper av ödlehöftade dinosaurier mycket framgångsrika. Och kanske lever en grupp kvar än idag representerad av drygt 9000 arter spridda över hela världen.

Hur de ödlehöftade dinosaurierna levde[redigera | redigera wikitext]

Spårfossil och lämningar efter djur som tycks ha levt och dött tillsammans visar att många dinosaurier var flockdjur. Såväl ödlehöftade som fågelhöftade dinosaurier tycks i många fall också ha haft ett relativt väl utvecklat socialt liv och att många fynd visar att de i många fall var omtänksamma föräldrar. Liksom de fågelhöftade dinosaurierna la djuren ägg. Fast tvärtemot vad många tror var inte ens de största sauropodernas ägg så stora som man kan tro med tanke på hur stora djuren blev som fullvuxna.

De enorma sauropoderna tycks ha trivts bäst på stora låglandsslätter där det fanns gott om sjöar och/eller floder samt ett överflöd av vegetation. Mängder med spårfossil har hittats efter dem och de visar att flocklivet var väl utvecklat. Även många prosauropder levde i flock. Spåren visar också att ungarna brukade färdas i mitten för att få maximalt skydd mot rovdinosaurier. Tidigare trodde många forskare att dessa varelser var vattenlevande, man antog att jättar som till exempel Brachiosaurus var för stora för att överleva på land. Dessa ståndpunkter är i dag helt omvärderade. Dagens expertis är eniga om att sauropoderna levde på land även om de säkert badade i bland som elefanter gör i dag.

Sauropoderna saknade horn och dyl för att försvara sig. Däremot fungerade säkert de långa svansarna utmärkt som piska som skrämde bort angripare. De sauropoder som kunde resa sig på bakbenen använde troligen den förmågan även vid försvar mot rovdinosaurier - de fällde sig över angriparen och krossade den.

När det gäller de köttätande dinosaurierna trodde man tidigare att de var enstörningar men fynd från 1960-talet fram till nutid visar att även en hel del theropoder också var flockdjur (även jättelika carnosaurier som Giganotosaurus och Mapusaurus) och åtminstone en del av dem var relativt intelligenta. Paleontologerna är övertygade om att en del mindre theropoder, till exempel dromeosauriderna samordnade angreppen mot bytesdjuren. Något de aldrig varit kapabla till om intelligensnivån hos alla dinosaurier var så låg som man tidigare trodde.

Däremot har det i många decennier pågått en debatt (och gör så fortfarande) huruvida de största theropoderna var aktiva jägare eller slöa och ganska ofarliga asätare? Förespråkarna för det sistnämnda alternativet menar att Giganotosaurus, Tyrannosaurus rex m.fl. var alldeles för stora för att vara effektiva jägare. Andra menar däremot att djurens tunga beväpning knappast tyder på något annat än att de jagade aktivt. Det finns emellertid inget som säger att djuren både jagade aktivt och åt redan döda djur.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Johan Eklöf (2007) Djurens evolution. En kort sammanfattning, Göteborg, sid:93, ISBN 978-91-975833-4-3