Österrikiska skolan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För Österrikes skolsystem, se Utbildning i Österrike.

Österrikiska skolan är en nationalekonomisk inriktning som analyserar ekonomiska frågor utifrån ett axiomatisk-deduktivt resonemang baserad på metodologisk individualism. Forskningsfältet är således människans och människors samspelade agerande, där ekonomisk teori utgår från vad som kan sägas med säkerhet om individen. Därifrån dras slutsatser om ekonomiska händelser.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den österrikiska skolan föddes med Carl Mengers Grundsätze der Volkswirtschaftslehre (Nationalekonomins principer), publicerad 1871, där han framförde en ekonomisk teori som förklarar händelser på marknaden genom människors subjektiva värderingar. Det banbrytande Menger bidrog med till ekonomisk teori var hans förklaring till marknadspriser genom principen om (avtagande) marginalnytta, den ekonomiska lagen att när en person får en enhet mer av en vara så värderar hon denna enhet mindre än den förra enheten hon fick. Menger förklarade även hur pengar först kom till på en marknad.

Menger hade två efterföljare, svågrarna Eugen von Böhm-Bawerk och Friedrich von Wieser, som fortsatte studera ekonomi i Mengers metodologiska tradition. Även om de båda angrep ekonomiska frågor utifrån samma perspektiv, skiljde sig deras syn på jämvikt åt, vilket skulle få konsekvenser för utvecklingen av österrikisk ekonomi senare. Böhm-Bawerk är mest känd för sina teorier om kapital, ränta och för sin upptäckt av lagen om tidspreferens. I Mengers och Böhm-Bawerks fotspår följde sedan Ludwig von Mises, som kom att systematisera sina föregångares upptäckter, och hans egen banbrytande forskning inom penningteori och kapitalkalkylering, inom ett praxeologiskt ramverk.

Under senare årtionden var det mest framträdande namnet inom skolan Friedrich Hayek, som fick Sveriges riksbanks ekonomipris 1974 (delat med Gunnar Myrdal). Hayeks främsta bidrag handlade om informationens roll i ekonomin. Hayek identifierade det så kallade informationsproblemet, att central planering av ekonomin är omöjlig då det förutsätter att den information som behövs för planeringen kan samlas hos en central aktör (staten), vilket Hayek menade var omöjligt. Detta var en fortsättning på den kalkyleringsdebatt som von Mises hade haft med Oskar Lange och Abba Lerner på 1920-talet. Hayeks mest kända bok, Vägen till träldom, som utkom 1944, pekade på informationsproblemet och hur centralplanering av ekonomin obönhörligen leder till politiskt tyranni. I senare böcker utvecklade Hayek betydelsen av konstitutioner och tanken om utveckling genom spontan ordning.

Under efterkrigstidens keynesianska dominans i nationalekonomin föll den österrikiska skolan till stor del i glömska. Under 1970-talet återuppväcktes dock intresset, och växte än starkare efter kommunismens fall på 1990-talet. På senare år har den österrikiska skolans roll i utvecklingen av synen på entreprenörskapets betydelse betonats (med Joseph Schumpeter och Israel Kirzner som viktigaste namn).

Metod[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Praxeologi

Det österrikiska tillvägagångssättet att fastställa ekonomisk kunskap sker med deduktiv logik, genom att ekonomen utgår från uppenbara axiom för att sedan visa vad dessa axiom får för logiska konsekvenser. Då dessa axiom är av nödvändigheten sanna, måste även det som följer logiskt från dessa axiom vara sant. Det grundläggande axiomet som österrikare utgår ifrån är axiomet om agerande, som säger att människor agerar, att människor använder medel för att uppnå mål.

Ekonomer kopplade till den österrikiska skolan[redigera | redigera wikitext]

Föregångare till den österrikiska skolan[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]