Inflation

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För det kosmologiska begreppet, se Inflation (kosmologi).
Penningmängden, årlig tillväxttakt enl. M1 och M3 ifrån SCB
Städning av värdelösa (inflaterade) Pengő-sedlar i Ungern efter att forinten introducerats augusti 1946.

Med inflation menas vanligtvis att penningvärdet minskar. Den ursprungliga definitionen är "ökning av penningmängden". När penningmängden ökar kraftigt så minskar i regel penningvärdet. En effekt av inflation är att den allmänna prisnivån stiger, varför inflation ofta mäts med konsumentprisindex och uppfattas av många som synonymt till detta.

För att en inflationsimpuls skall övergå i stadigvarande inflation måste den eller de som har möjlighet att skapa mer pengar, vanligtvis centralbanken och vanliga banker, öka penningmängden. Penningmängden är ett mått på de likvida medel som cirkulerar i ekonomin. Särskilt inflationsdrivande är det om statens utgifter finansieras direkt med sedelpressarna;[källa behövs] ju mer pengar staten skapar, desto större blir inflationen. När inflationsförväntningar etablerats drivs ytterligare inflation fram genom att löntagare, långivare och prissättare vill gardera sig för förväntad inflation.

Mått[redigera | redigera wikitext]

Penningmängden är inte given, det finns olika definitioner av den. M0 är den smalaste och omfattar allmänhetens (innehavarsektorns) innehav av mynt och sedlar, medan M1, M2 och M3 är bredare mått som omfattar olika substitut för pengar, främst inlåning. Definitionerna av M0, M1, M2 och M3 varierar mellan olika länder och kan även inom länder förändras över tiden.[1] Vissa ekonomer anser att inflationen bör mätas direkt, genom att studera förändringar i penningmängden med hjälp av M1 och/eller M3. När en inflationsmätning presenteras så är det hävdvunnet att också rapportera vilken mätmetod som har använts.

Inflationens orsak[redigera | redigera wikitext]

Inflation beror på att penningmängden ökar snabbare än utbudet av varor och tjänster (alternativt att utbudet av varor och tjänster minskar snabbare än penningmängden). Penningmängden påverkas normalt främst av bankerna, genom att merparten av pengarna i moderna ekonomier skapas av dessa i samband med kreditgivningen. Dock kan även centralbankerna påverka penningmängden direkt såväl som indirekt, direkt genom att helt enkelt trycka pengar och indirekt genom påverkan på banksystemet i stort. Utbudet av varor och tjänster i ekonomin påverkar inflationen, genom att det är detta som penningmängden jämförs med. Eftersom inflation är en ökning av penningmängden kan alltså symtomen av inflation som prisökningar, uppstå långt efter inflationen uppstod. Inflation kan också uppstå om importvarorna stiger i pris. Ett exempel är om oljepriset höjs, då blir transporter och mycket annat dyrare, företagen kompenserar detta med högre priser och löntagarna kräver högre lön för att täcka den dyrare konsumtionen.

Källa: Lars-Olof Karlsson: ARENA 123, samhällskunskap för gymnasiet, Geerups, Malmö, 2011.

Inflation i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Den svenska Riksbankens inflationsmål är sedan 1993 att konsumentprisindex ska öka med 2 procent (±1 procentenhet) om året.[2]

Under 1900-talet och 2000-talet har Sverige haft följande inflation:

  • år 1970: 6,9 %
  • år 1980: 13,6 %
  • år 1990: 10,5 %
  • år 2000: 1,0 %
  • år 2001: 2,4 %
  • år 2002: 2,2 %
  • år 2003: 1,9 %
  • år 2004: 0,4 %
  • år 2005: 0,5 %
  • år 2006: 1,4 %
  • år 2007: 2,2 %
  • år 2008: 3,4 %
  • år 2009: -0,3 %
  • år 2010: 1,3 %
  • år 2011: 2,6 %
  • år 2012: 0,9 %
  • år 2013: 0,0 %

1974-1984 hade Sverige högre inflation än 8 procent per år. 1998 och 2009 hade Sverige deflation. Om man tittar på svensk inflation över tid, så finner man att den ändrar sig mycket år till år. Att riksbanken har bestämt sig för att ha en inflation på cirka 2 procent per år beror på att den nivån historiskt visat sig vara gynnsam. Anledningen till det är att man får en deflationsbuffert. Dessutom är 0-inflation inte bra då det tenderar att göra löner oflexibla och investeringar mindre lönsamma. Tidigare årtal finns i Reala kapitalinkomster/utgifter.

Förklaringar till inflation (konsumentindex)[redigera | redigera wikitext]

Efterfrågeinflation: Konsumenterna vill och har med gällande priser råd att köpa mer än vad företagen kan producera. Det vill säga att den totala efterfrågan är större än utbudet på varor och tjänster, vilket innebär att priserna stiger. Detta är ofta fallet under högkonjunkturer.

Kostnadsinflation: Om produktionskostnaderna stiger, till exempel genom att lönerna höjs, stiger ofta även priserna på produkterna eller tjänsterna (sambandet gäller inte alltid, då producenten också kan minska sin vinst). Då startas inflationen alltså av utbudssidan, ej av efterfrågesidan.

Importerad inflation: Om priset på utländska varor stiger, stiger kostnaderna för företagen (i den mån de använder utländska insatsvaror) och därför vid sidan av priser på importvaror även priserna på inhemska varor. Detta kan även betyda värdeminskning av riksbankens reserv av värdemetaller och utländska valutor.

Penningmängdsökning : se nedan.

Förklaringar till inflation (penningmängd)[redigera | redigera wikitext]

Penningmängdsökning är inflation, i ordets ursprungliga betydelse. Penningmängden ökas igenom att banker skapar krediter (se fractional-reserve banking), eller att staten skapar nya pengar, för att täcka underskott i statskassan. När de nya pengarna slutligen letar sig in i den allmänna ekonomin så minskar valutavärdet, om inte samhällets realvärden ökar i motsvarande grad. Värdeminskningen släpar efter och är en av orsakerna till att valutor ofta försätter att tappa värde, även under lågkonjunkturer, då penningmängdsökningen är blygsam.

Effekter av inflation[redigera | redigera wikitext]

Inflationens verkningar (förutom att både löner och priser stiger) kan innebära en omfördelning av både förmögenheter och inkomster, då inflationen är oförutsedd. Dessutom kan utrikeshandeln påverkas av höjda prisnivåer, särskilt vid fast växelkurs.

En 50-miljonermarkssedel från inflationen i Weimarrepubliken.

Inflationsbekämpning drivs genom åtstramningspolitik för att dämpa efterfrågan. Det är främst genom en åtstramad finanspolitik (höjda skatter och minskade offentliga utgifter) och penningpolitik (höjda räntor), som staten kan dämpa inflationen. Det är viktigt att en inflationsbekämpande politik görs trovärdig så att inflationsförväntningarna minskar. Om inflationen är hög kan människor börja samla på sig saker, eftersom alternativet - att inte köpa - minskar värdet av det man har. Detta är en ur samhällssynpunkt oattraktiv utveckling, eftersom investeringarna sker i varor istället för produktion. Detta kan även leda till bubblor. Eftersom priser ändras snabbt under hyperinflation, gör det att priser bara med svårighet kan jämföras.

Värdeutveckling jämfört med inflation[redigera | redigera wikitext]

Många diskuterar hur representativ den "korg" av varor som ligger till grund för konsumentprisindex (KPI) är. Till höger ses ett antal grafer på några olika prisnivåer jämfört med KPI-utvecklingen.

KPI ingår i inflationsberäkningen, men i inflationsberäkningen ingår dessutom räntenivån vilket gör att till exempel bopriser kan gå upp fast övriga priser går ned emedan bostadsägaren får en lägre kostnad. Problemet är att nybyggnationer och fastighetsköp för de som går in i marknaden då inte följer övriga konsumentpriser och löner. Dock menar många att på lång sikt bör utvecklingen följa inflationen.

Genom dilemmat att riksbanken justerar räntan för KPI samtidigt som räntan ingår i inflationsberäkningen (men inte huspriser) kan detta få till effekt att riksbankens höjningar eller sänkningar förstärks. Det vill säga sänker riksbanken räntan blir den beräknade inflationen lägre, vilket i sin tur leder till att räntan behöver sänkas ytterligare. Vid höjning gäller det motsatta.

Det bör noteras att vissa varors priser, på grund av konkurrenskrafter, skatteeffekter, råvarutillgångar eller industrialiseringsprocesser inte behöver följa KPI.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.riksbank.se/upload/Dokument_riksbank/Monetar_hist/Moneysupply1871_2006_RE_sv.pdf
  2. ^ ”Sveriges Riksbank/Riksbanken - Inflationsmålet”. http://www.riksbank.se/templates/Page.aspx?id=8854. Läst 7 februari 2009. 
  3. ^ ”Inflation i Sverige 1831-2013 SCB”. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Priser-och-konsumtion/Konsumentprisindex/Konsumentprisindex-KPI/33772/33779/Konsumentprisindex-KPI/33831/.