Adolf Fredrik Munck
Adolf Fredrik Munck af Fulkila, född 29 april 1749 i Rantasalmi socken i Finland, död 18 juli 1831 i Massa-Carrara, var en svensk greve och hovman.
Adolf Fredrik Munck var son till överstelöjtnanten Anders Erik Munck af Fulkila och Hedvig Juliana Wright, vars mor hette Sophia Halenius och bröder adlades med namnet von Wright.
Han antogs som page vid hovet 1765. 1767 blev han kammarpage hos Adolf Fredrik, och övergick till samma tjänst hos Gustav III 1769. 1771 utnämnd till kornett vid livdragonerna, och två månder före statskuppen utnämndes han till förste kammarpage. Han berättade för kungen på dagen innan kuppen att mössorna tänkte fängsla honom. Utnämningen till hovstallmästare 1772 var ett tack för dessa tjänster, 1773 blev han även förste hovstallmästare.[1] För hans förhållande till kungen var det också viktigt att Munck hade höga grader i tidens hemliga ordenssällskap. Muncks bibliotek innehöll många esoteriska verk och som stormästare förfogade han över ett universalmedicin.[2]
När Gustav III första gången skulle ha samlag med sin fru 1775 förefaller han haft uppenbara problem. I en av "Muncken" noga dokumenterad rapport (och av drabanter intygad händelse) uppges hur kungen kallade in honom i sitt sovrum och bad honom om hjälp "att hitta hålet" och fysiskt hjälpa till under denna akt som gått till historien. Munck fick personligen mottaga en magnifik gåva av drottningen; ett briljanterat ur med hennes porträtt som tack för sina insatser.[3]
Rapporten och ett antal oberoende indicier har gett upphov till ryktet att "Muncken" i själva verket skulle varit far till kronprinsen Gustav IV Adolf. Själv förnekade Munck ständigt alla sådana rykten, även efter sitt fall ur kungens gunst.[1]
Klart är att Muncks karriär fick en nytändning efter episoden: från att ha varit hovstallmästare steg han snabbt i graderna och blev 1776 major vid Adelsfaneregementet, 1778 friherre, 1781 ståthållare på Drottningholm, 1782 överstelöjtnant, 1786 ståthållare och landshövding i Drottningholms och Svartsjö län.[1]
Under slutet av 1780-talet tillhörde Munck i samband med brytningarna inom Gustaf III:s närmaste krets den av Johan Christopher Toll ledda gruppen som rivaliserade med Gustaf Mauritz Armfelt om kungens gunst, och Muncks inflytande över undanträngdes alltmer av Armfelts. 1787 måste han mot sin vilja lämna hovstallmästarbefattnignen till en annan kungagunstling, Hans Henric von Essen. Tolls fall 1788 gjorde hans situation ännu osäkrare, och i hertig Karl hade han en svuren fiende. Under krigsåren erhöll han dock betydelsefulla uppdrag, blev ledamot i utredningskommissionen för krigsrustningarna, president i Kammarrevisionen 1788, ordförande i kommissionen för örlogsflottans utredande 1789 och ledamot av regeringen under Gustaf III:s vistelse i Finland.[4]
På alla dessa poster skötte han sitt arbete med stora förtjänster, med det intrigerades häftigt mot honom, och hans förhållande till kungen blev allt sämre, i synnerhet sedan han efter att ha varit tillförordnad överståthållare våren 1789 begärde avsked på grund av sitt ogillande av Förenings- och säkerhetsakten. Ännu 1791 erhöll han dock den högsta utmärkelse som Gustaf III tilldelade någon under sin livstid, nämligen Serafimerorden med rätt att bära dess insignier i briljanter.[5]
Hans fall blev affären med de falska fahnehielmarna. De äkta fahnehielmarna var sedlar, formellt anvisningar på fältkassan, som trycktes i Finland under kriget mot Ryssland 1788–1790. Munck hade på kungens order med hjälp av mekanicus Charles Appelkvist 1790-91 trots att fred slutits mellan Sverige och Ryssland på kungens order tillverkat falska rubelsedlar på Drottningholm i avsikt att prånglas ut på den ryska marknaden i avsikt att skapa fiansiell oro och samtidigt tjäna en slant på projektet. I augusti 1791 gav Munck order om att avbryta tillverkningen av rubelsedlar och i stället börja tillverka förfalskade "fahnehielmare". Det troliga är att kungen var ovetande om projektet, men Munck hade förmodligen knappast någon tanke att göra någon egen vinning på projektet, utan agerade säkerligen i tron att kungen skulle uppskatta hans initiativ.[6]
När kungen våren 1792 fick vetskap om projektet gav han 12 mars order om att tryckeriet skulle förstöras. Munck lyckades inte på ett för Gustaf III tillfredsställande sätt förklara sitt agerande. Kungen var nu rädd att Munck skulle läcka något om förfalskningarna, och hade för avsikt att låta spärra in honom på Marstrands fästning. Mordet på maskeradbalen kom emellan och hertig Karl valde att landsförvisa Munck. 26 april 1792 avsändes han under bevakning från Stockholm till Italien.[6]
Han hamnade slutligen i den lilla italienska staden Massa nära Pisa. Hans ekonomi blev allt sämre, och när han efter nära 30 års landsflykt avled där, måste han begravas på stadens begravningsplats för medellösa.[5]
Källor
- Alf Henrikson (1993). Svensk historia. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. ISBN 91-0-047053-8
- Munck, Adolf Fredrik i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906)
Noter
- ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 288
- ^ Oscar Nikula (1987). ”Munck, Adolph Fredric”. Svenskt biografiskt lexikon band 25
- ^ Henrikson s.697
- ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 288-89
- ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 289
- ^ [a b] Adolph Fredric Munck - Svenskt Biografiskt Lexikon