Mordet på Gustav III

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mordet på Gustav III
Gustav III.
Läge Stockholm,  Sverige
Datum 16 mars 1792
Mål Gustav III
Attacktyp Mord
Vapen Pistol
Gärningsman Jacob Johan Anckarström

Mordet på Gustav III skedde den 16 mars 1792 då kapten Jacob Johan Anckarström sköt Sveriges konung Gustav III under en maskerad på Gustavianska operahuset i Stockholm. I den tidens tidningar kunde man sedan läsa;

Förliden fredag d. 16 mars 1792, kl. 3/4 till 12 om aftonen, då hans Kongl. Maj:t nyss var inkommen på maskeradbalen uti Kongl. Operahuset, hade en okänd mask infunnit sig uti trängseln af de masker, som samlat sig bakom konungen, och der aflossat en pistol hvars skott tagit ett stycke öfver venstra höften något ifrån ryggraden.

Sammansvärjningen[redigera | redigera wikitext]

Gustav III:s anfallskrig mot Ryssland, det hänsynslösa genomförandet av Förenings- och säkerhetsakten och hans självrådiga agerande under 1789 års riksdag bidrog till att öka det förbittrade hat mot kungen som ända sedan Gustav III:s statskupp 1772 fanns på många håll inom adeln. Under vintern 1791–92 bildades en sammansvärjning inom adeln, vars syfte var att avsätta kungen och reformera regeringssättet. I centrum för sammansvärjningen stod av allt att döma generalen Carl Fredrik Pechlin i vars hem på Blasieholmen planerna på en revolutionär omstörtning drogs upp. De konstitutionella reformplanerna planerades i en krets bestående av Pechlin, bröderna Jacob och Johan von Engeström, Carl Pontus Lilliehorn och Johan Ture Bielke medan mordplanerna drogs upp i en mindre krets bestående av Jacob Johan Anckarström, Adolph Ribbing och Claes Fredrik Horn. Det är oklart i hur stor omfattning mordplanerna var kända. I den vidare kretsen av revolutionärt sinnade adelsmän ansåg man sig inte vilja vara delaktiga i något så ohyggligt som ett kungamord, men var beredda att utnyttja situationen efter kungens undanröjande.

Attentatet möjliggjordes av att Anckarström, Ribbing och Horn också drevs av ett personligt hat mot kungen. Flera gånger i januari 1792 gjorde Anckarström i komplott med Horn och Ribbing försök att genomföra mordplanerna, men utan resultat. Senare föddes planerna på att genomföra ett attentat vid en offentlig maskeradbal på operan, först den 2 mars, och då detta visade sig vara olämpligt, den 9 mars. På kvällen den 9 mars blev det emellertid svår köld och endast få personer kom till maskeradbalen. De sammansvurna beslöt då att sätta sin plan i verket vid nästa operamaskerad, den 16 mars. Ribbing underrättade Pechlin om vad som var görningen. Denne sade sig då ha möjlighet att samla flera regementen i Stockholm och med hjälp av dem och en mängd personer ur borgerskapet verkställa en revolution. På morddagen samlades en rad av de i sammansvärjningen invigda hemma hos Pechlin och började planera vad som skulle ske så snart kungen var undanröjd. Ribbing, Horn och Anckarström träffades på eftermiddagen och kom överens om att alla tre skulle infinna sig på maskeradbalen. Anckarström gick därefter hem till sin bostad, där han laddade två pistoler med kulor, hagel och spiknubb samt slipade en slaktarkniv som han försåg med en hulling i spetsen. Tillsammans med Horn begav han sig därefter till operan. Båda var klädda i svarta dominos och vita masker, som de tagit på sig i Anckarströms rum. En stund efter de två kom Ribbing till operan.[1]

Attentatet[redigera | redigera wikitext]

Gustavianska operahuset så som det såg ut på 1880-talet. I mitten syns det kolonner, bakom vilka, en trappa upp, Drabantsalen låg.

Konungen och några av hans vänner skulle äta en lättare supé på kvällen den 16 mars 1792, innan de skulle ansluta till maskeradbalen. Själva supén hölls i Operan, den tidigare numera rivna operan, i den så kallade Kungsvåningens Drabantsal, som låg en trappa upp i huset bakom de fyra höga mittkolonnerna på fasaden mot Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg). De som närvarade vid supén, förutom kungen själv, var hovstallmästaren Hans Henric von Essen, som satt på kungens högra sida, vakthavande kaptenen Gustaf Löwenhielm, som satt på kungens vänstra sida, kammarjunkarna George de Besche och Borgenstierna samt löjtnant Stiernblad satte sig ner på de övriga stolarna runt bordet.[2]

Då supén närmade sig sitt slut kom pagen Tigerstedt med ett brev till kungen, som genast öppnade och läste det. Brevet var skrivet på franska, men i en översättning som gjordes efter mordet, löd inledningen:

Till Konungen – i största ödmjukhet.

Värdes tillåta at en okjänd hvars penna är ledsagad igenom granlagenhetens och samvetets röst vågar taga sig den frihet att underrätta Er, med all möjelig upriktighet, det personer gifvas, så väl i Provincerne som här i staden, som ej andas annat än hat och hämnd emot Eder; jämväl till den ytterlighet at vilja förkorta Edra dagar, genom hvad mord som hälst.

Man är högst förtretad se detta slå felt den sidsta masquerade men man är mycket glad at se en annan kungjord för idag. Rövarne älska intet lyktor: Det finnes intet mera tjenligt för Lönn-mord än natten och förklädningar. Jag vågar då anhålla hos Er, vid alt hvad heligt är i verlden, at upskjuta denna förbannade Bal, till de tider, som äro mera tjenlige för Eder så väl närvarande som tillkommande fördel....[3]

Kungen stoppade brevet i fickan, och frågade pagen vem som lämnat det. Efter desserten visade kungen brevet, som var Carl Pontus Lilliehorns anonyma varningsbrev, för von Essen som blev mycket upprörd. Enligt Löwenhielm bad von Essen kungen att inte gå ner till balen. Kungen svarade honom: "Skola de få tro, att jag är rädd?". von Essen bad då att kungen åtminstone skulle bära ett harnesk under sina kläder. Kungen undanbad sig detta, och klädde på sig sin mask, trekantiga hatt och den tunna venetianska sidenkappan. På bröstet var kungens ordensstjärnor fullt synliga.[2][4]

Salongen och raderna omkring 1890. Kungens loge fanns längst ner i mitten.
Dräkten Gustav III bar på maskeradbalen, utställd i det rum på Operan som kungen togs till efter attentatet, vilket kallades det lilla kabinettet. Detta rum finns återskapat i dagens operahus. Dräkten är idag utställd på Livrustkammaren i Stockholm.

Kungen ställde sig efter detta i ett fönster, det så kallade oxögat, där han hade full överblick över teatersalen, samtidigt som alla där ner lätt kunde se honom. Där stod han i nästan en kvart, innan han sade till von Essen att: "Nu hade varit tillfälle att skjuta! Kom, gå vi ned, maskeraden synes ju glad och trevlig." Kungen gick nu arm i arm med von Essen ner genom den kungliga logen, bort utefter den första raden, och sedan ner på operans scen.

Anckarströms mask som han bar på maskeraden, samt de pistoler och den kniv han bar på sig. Man ser även de nubb och kulor varmed pistolerna var laddade.

Orkestern som spelade under överinseende av musikdirektör Kluth, hade redan hunnit till sjätte kontradansen. Från sin plats i orkestern såg hovtrumpetaren Örnberg hur kungen snabbt omringas av män i svarta kappor, så kallade dominos, och vita masker. I höjd med kulisserna är kungen nästan helt omringad av de maskerade männen. En av dem sade till kungen på franska: "Bonsoir, beau masque!" ('God afton, vackre mask!'), därefter avlossade så Jacob Johan Anckarström skottet, laddat med metallskrot, på nära håll mot kungens rygg. Skottet föll precis mellan den trettonde och fjortonde takten i kontradansen, då Kluth, som hade hört ett ljud som inte riktigt stämde in, hastigt hade ritat in en krumelur i sitt partitur. Kungen vacklade till, men höll sig alltjämt i von Essen. Löwenhielm som hört skottet falla tar sig snabbt fram till kungen och frågar von Essen vad som hänt, han berättar att "en bov" skjutit konungen. Löwenhielm drog sin värja, och motade bort den påträngande folkmassan, samtidigt som de som var sammansvurna med Anckarström började ropa att elden var lös. Det var dock lönlöst då kungens stabsadjutant kapten Carl Fredrik Pollet med hög röst beordrade att dörrarna skulle stängas, något som omedelbart skedde.[4] [2]

Kungen som var vid medvetande sade: "Arrêtez-le mais ne lui faites pas mal!" ('Arrestera honom men gör honom inte illa!'), efter ett tag sade han "Je me sens faible, conduisez-moi dans mes appartements!" ('Jag känner mig svag, för mig till mina rum!'). Han togs då upp till sitt rum, där han kunde vila sig något.[4]

Ganska omgående efter detta kom polismästaren Nils Henric Lilliensparre fort till platsen, där samtliga besökare demaskeras och antecknas.

De första dygnen[redigera | redigera wikitext]

Stolen i vilken Gustav III satt efter skottet på operan, och som han även blev utburen i. Man kan fortfarande se en blodfläck på ryggstödet.

Man fann nu vapen, två pistoler, en avlossad och en laddad, plus en kökskniv, vilka snart band Anckarström vid mordet, och han arresterades redan nästa morgon. Han bekände sig skyldig redan vid första förhöret, men nekade i början envist till att några andra var medvetna om mordet. Men då han på frågor vilka han umgåtts med den senaste tiden hade svarat uppriktigt, kom greve Claes Horns namn upp, och via förhör med denne kom också greve Adolph Ribbing att nämnas. Dessa tre hade alltså gått på maskeraden i sällskap. Via ytterligare utredningar och påtryckningar, bland annat där man lyckades knyta en rock, en så kallad syrtut till greve Horn, samt ett känsloladdat förhör, där Liljesparre hade nämnt att han under en husrannsakan hos Anckarström fått tillfälle att träffa dennes barn. Han lovade att man skulle göra vad man kunde för att mildra dessas elände och så gott det gick dölja graden av deras fars brott. Då bröt Anckarström samman och utbrast Wisst äro Horn och Ribbing med i saken... . Senare gav han en fullständig bekännelse och vid upptäckten att pistolerna som använts ägdes av Horn erkände snart också han. Ribbing var däremot av hårdare virke och hans erkännande dröjde. Kung Gustav III som låg skadad med allsköns splitter i kroppen visste inte att han var döende (han dog först tretton dagar efter skottet), och han gav order om att Anckarström och de andra skulle skonas.

Johan Ture Bielke tog dock gift den 22 mars 1792 och slöt den friherrliga grenen Bielke. (Svea hovrätt ... dömde att Bielke "förverkat adeligt namn och värdighet samt att Ture Stenssons döda kropp skulle av skarprättaren utföras samt grävas i galgbacken neder".)

Utredningen[redigera | redigera wikitext]

Polismästare Liljensparres utredning gick snabbt och effektivt, man hade två bra spår att gå på vilka rullade upp de skyldiga från två håll, men effektiviteten var ändå slående. Det ena spåret var helt enkelt de pistoler som använts och slängts på golvet, dessa visades upp för Stockholms pistolmakare och ledde då till Anckarström redan dagen efter dådet. Spår 2 var det varningsbrev som lämnats till kungen strax före det att han sköts. Brevet som lämnats av en sockerbagardräng, ledde till överstelöjtnant Carl Pontus Lilliehorn, hans påstående att han i sin tur fått veta det hela på anonym väg höll inte länge och då han väl arresterats började den djupt religiöse och ångerfulle Lilliehorns bekännelser snart flöda, och därigenom angavs många.

Utredningen gav alltså vid handen att Anckarström inte handlat endast på eget bevåg utan på uppdrag av flera andra konspiratörer av vilka general Carl Fredrik Pechlin påstods vara den ledande, även om denne emellertid benhårt nekade förefaller det högst troligt att han var den ledande. I Pechlinska palatsetBlasieholmen i Stockholm hölls många middagar där de inblandade uppgav att saken diskuterats, bland annat anordnades en middag 1792 där grevarna Horn och Ribbing samt kapten Anckarström smidde planer inför mordet på Gustav III.[5] Även häradshövdingen Anders Nordell ansågs av samtiden ha legat bakom attentatsplanerna, då han ofta hade kritiserat Gustav III och kände Anckarström väl i egenskap av hans juridiska rådgivare. Nordell blev förhörd av polisen men friades i brist på bevis, men blev fråntagen sitt domarämbete.[6] Ju mer man grävde desto fler namn dök upp, hatet mot Gustav III var stort hos svenska aristokratin. Ungefär när kungens brors, sedermera kung Karl XIII:s namn, dök upp i utredningen lades den ner av polismästaren.

Vilka dömdes?[redigera | redigera wikitext]

Anckarströms spöslitning (samtida teckning).

Man beslöt att göra ett begränsat antal skyldiga, men låta Anckarström få stå som syndabock inför folket, det statuerande exemplet. Det synes som om han särskilt understötts av grevarna Horn och Ribbing i sina planer på att undanröja kungen, och de dömdes till landsförvisning. Några andra medskyldiga hamnade på Karlstens fästning och Varbergs fästning (Pechlin) på livstid, men den egentliga listan hade kunnat göras lång. En av de medskyldiga var en av Pontus Liljehorns underlydande, en artilleriöverste vid namn Carl Fredrik Ehrensvärd. Han levde sedan i Danmark där han deltog i att utforma den norska konstitutionen som genererade den norska nationaldagen 17 maj. Adolph Ribbing stod bland publiken och hurrade i Frankrike då den franske kungen Ludvig XVI avrättades. Ribbing hade då gjort sig ett namn som kungamördare. "Den vackre kungamördaren" kallades han, bland annat av Germaine de Staël (tidigare Germaine Necker).

Anckarström dömdes till skamstraff och dödsstraff: "jämte förlust av gods och ära även skall mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torg stått två timmar i halsjärn på schavott och därpå av bödeln med fem par spö blivit hudstruken".

Begravningen[redigera | redigera wikitext]

Gustav III:s begravning hölls den 14 maj 1792 i Riddarholmskyrkan.

Mordet på Gustav III i kulturella sammanhang[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hennings, Beth (1957). Gustaf III. Norstedts 1990. sid. 309-316. ISBN 91-1-893862-0 
  2. ^ [a b c] Lindqvist, Herman (1997). Gustavs Dagar. Norstedts. sid. 500-517 
  3. ^ * von Proschwitz, Gunnar (1992). Gustaf III Mannen bakom myten. Lund: Wiken. sid. 465. ISBN 91-7119-079-1 
  4. ^ [a b c] Berättelse från mordplatsen, http://lrk.lsh.se/default.asp?id=4908&ptid=&refid=4908&filename=&xmlfilename=
  5. ^ http://www.grandhotel.se/docs/Grandezza/nr1_05.pdf, dock oklart om Pechlinska palatset var samma byggnad som Norska Ministerhotellet, eller en äldre byggnad på samma tomt.
  6. ^ Gustaf III Mannen bakom myten, Gunnar von Proschwitz, Wiken, 1992
  7. ^ ”The Stockholm Octavo”. http://www.karenengelmann.com/the-stockholm-octavo.html. Läst 7:e juli, 2013. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]