Afrikander

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Afrikander
Antal sammanlagt
ca 3 000 000
Regioner med betydande antal
 Sydafrika ca 2 700 000[1][2]
 Namibia 100 000– 150 000
 Storbritannien 100 000
 Botswana 6 400
 Zimbabwe 5 000
Språk

Modersmål: afrikaans
Andraspråk: engelska, bantuspråk. tyska

Religion

Protestantism (Kalvinism)

Afrikander (afrikand i singularis), ibland även afrikaaner eller afrikaaners, är ättlingar till holländska nybyggare i Sydafrika. Termen används ibland synonymt med boer. Afrikanderna bor till största delen i Sydafrika, men även i Namibia, Botswana, Zimbabwe, Moçambique och Malawi. I Sydafrika finns det cirka 3 miljoner afrikander, cirka 6 procent av befolkningen.

Folkslagsbenämningen "afrikander" betyder "afrikan" på afrikaans. Traditionellt konservativa afrikander använder ofta uttrycket boer. "Afrikand" är den beteckning som förordas på svenska av Språkrådet, eftersom "afrikaan" lätt kan sammanblandas med "afrikan". Det är även det uttryck som Sveriges Radios språkvårdare rekommenderar.[3][4]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Afrikanderna är i huvudsak ättlingar till flamländska, holländska, tyska, franska och spanska invandrare från 1600-talet. Afrikanderna bosatte sig till största delen i Sydafrika, Namibia och Rhodesia. Många afrikander valde att bege sig till Afrika för att starta ett nytt liv på grund av politisk eller religiös förföljelse i sina hemländer. I likhet med många kolonisatörer kom nybyggarna med tiden att anse sig vara landets rättmätiga styresmän, vilket påverkade synen på infödda afrikaner negativt.

Termen "boer" är en holländsk beteckning för "bonde", men under slutet av 1800-talet började boerna identifiera sig med Afrika och såg sig själva som afrikaner.

Afrikandernas språk[redigera | redigera wikitext]

Afrikanderna utvecklade snart ett eget språk, som var starkt färgat av holländska. Språket blandades med olika afrikanska termer och gradvis utvecklades ett eget språk, afrikaans.

Afrikanderna levde tämligen isolerade under 1700- och 1800-talet. Läs- och skrivkunnigheten var mycket begränsad och den vanligaste boken antas ha varit Bibeln, och då särskilt Gamla Testamentet. Detta bidrog till att kyrka och tro fick stort utrymme i vardagslivet för många afrikander som i huvudsak var och är kalvinister.

Britternas styre[redigera | redigera wikitext]

Då britterna kom till Sydafrika minskades afrikandernas inflytande och de kom att marginaliseras allt mer. Missnöjet med britternas inflytande ledde till allt tätare konfrontationer och så småningom till Boerkriget.

År 1910 blev Sydafrika självständigt, men förblev en del av det brittiska samväldet. Den svarta och den indiska befolkningen hade inga rättigheter i landet utan britterna styrde i praktiken. Afrikanderna organiserade sig och bildade olika intresseorganisationer med syftet att göra sig av med britternas styre. Rörelserna blev allt mer extrema och präglades ofta av religiös nationalism. År 1925 ersattes holländska av afrikaans som officiellt språk.

Vid andra världskrigets utbrott ville regeringen, ledd av det brittiskvänliga partiet United Party, gå med i kriget på de allierades sida. Då många afrikander var tyskättlingar vållade detta stora protester, men United Party vann omröstningen i parlamentet.

Apartheid[redigera | redigera wikitext]

År 1948 kom nationalistpartiet till makten. Valresultatet ledde till att många afrikander upplevde en ökad självkänsla. År 1960 blev Sydafrika republik. Fram till 1970-talet införde landets regering hårda raslagar med syftet attsäkra de vitas och därmed afrikandernas situation i landet. Detta system av rasrelaterade lagar kom att kallas apartheid.

År 1989 blev F.W. de Klerk president i Sydafrika. Större delen av afrikanderna lade sin röst på de konservativa och dess presidentkandidat Andries Treurnicht. Väl på presidentposten började de Klerk tillsammans med ANC:s Nelson Mandela att leda landet bort från apartheidpolitiken.


Volkstaat[redigera | redigera wikitext]

Frihetsfronten (Vryheidfront) som anses representera de konservativa afrikanderna förespråkar en långsiktig plan för att bilda en volkstaat eller tuisland (hemland) för afrikanderna.

Orania, som startades 1990 av 40 afrikandiska familjer, anses av många vara starten på en Volkstaat. Orania som ägs av företaget Vluytjeskraal Aandeleblok, sköter också området. Befolkningen i Orania består helt och hållet av afrikander. Det bor ungefär 500 afrikandfamiljer i Orania. Idén bakom Orania är att man skall behålla afrikandernas historia och kultur och att afrikander skall styra sig själva och arbeta för sig själva (selfwerksaamheid).

Traditioner[redigera | redigera wikitext]

Olika kyrkoaktiviteter är populära bland många afrikander som till största delen är kalvinister. Firandet av olika äldre nationella dagar (till exempel republikens grundande) firas av många konservativa och traditionalister. Voortrekker-monumentet utanför Pretoria ses som en samlingsplats för många afrikander där de firar sin "pakt" med Gud som de gjorde under den "stora färden".

Afrikanderna är ofta mycket intresserade av sport, speciellt rugby, cricket och fotboll. Populärast är rugby. Sydafrikas rugbylag Springboks har många afrikandsupportrar. Cricket har historiskt sett varit mera populärt bland de engelsktalande.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Statistics South Africa: Census 2011 - Census in brief, sidan 26: Antalet personer som beskriver sig själva som vita och specificerar sitt modersmål som afrikaans, var i 2011 års folkräkning 2 710 461 personer.
  2. ^ South Africa: A Country Study. Washington: GPO for the Library of Congress. 1996. Sid. Afrikaans Speakers. http://countrystudies.us/south-africa/49.htm. Läst 18 april 2011. ”Roughly 3 million people, or 7 percent of the people of South Africa, trace their roots to Dutch, German, Belgian, and French forebears. Their language, Afrikaans, and membership in the Dutch Reformed Church are the most widespread common features of this population.” 
  3. ^ Tidskriften Språkvård, nummer 3/2003, sidan 17 Länkad 2013-07-08
  4. ^ Meddelande till Wikipediaredaktör från Språkrådets Ola Karlsson på denna artikels diskussionssida