Alf Ahlberg
Alf Robert Bertil Ahlberg, född 21 oktober 1892 i Laholm, död 29 januari 1979, var en svensk folkhögskolerektor, filosof, författare och översättare.[1]
Alf Ahlberg var son till kontraktsprosten Axel Ahlberg och Anna Lindskog samt bror till arkitekten Hakon Ahlberg. Han studerade vid Lunds universitet och lärde känna bl.a. Sigfrid Lindström, och Gunnar Aspelin. Om somrarna stannade han i Lund för att läsa Schopenhauer i den botaniska trädgåren vid Agardhs byst. Han tog en filosofie kandidatexamen 1911, och doktorerade 1917 med avhandlingen Materieproblemet i platonismen - Platon, Aristoteles, Plotinos, Bruno : en historisk-kritisk studie. Därefter blev han medarbetare vid Svenska Dagbladet under några år, medan han vikarierade som adjunkt vid Södra Latin i Stockholm, och var föreläsare på Arbetarinstitutet. 1927 blev han lärare vid arbetarrörelsens folkhögskola, Brunnsvik, och han befordrades 1932 till rektor där, vilket han förblev till sin pension 1959. Under flera år skrev han ofta i Dagens Nyheter. 1933 gifte han sig med lantbrukardottern Edith Larsson, men blev änkling 1944. 1946 gifte han om sig med fil.mag. Rut Davidsson.
Alf Ahlberg har främst blivit känd för sina vetenskapliga verk om filosofin. Ett av de mest uppmärksammade verken, De sociala och politiska myterna (1937), handlar om bl.a. nazismens propaganda och mytologi. I Flykten från ensamheten (1949) utreder han varför nutidsmänniskan är så mottaglig för propaganda. Hans främsta verk brukar dock Filosofins historia I-VI (1925-28) sägas vara, då det var den första i sitt slag och sålde i flera upplagor (den sista och femte omarbetade upplagan kom ut 1967). 1935 följdes denna upp med Psykologiens historia. Han har även skrivit flera biografier om t.ex. Augustinus, Bertil Malmberg, Nietzsche och Schopenhauer, samt gjort översättningar av till exempel José Ortega y Gassets Massornas uppror, Karl Jaspers Den tyska skuldfrågan och skrifter av Hegel, Spinoza, Kant och Bertrand Russell.
Genomgående uttrycker Ahlbergs en djup kritik mot samtidens biologiska naturalism och förespråkade en humanism i Hans Larssons tolkningstradition, och kristendomen. För Ahlberg var västerlandet och kristendomen ett, och han såg kommunismen och nazismen som hot mot dess grundvalar, men en nödvändig konsekvens av naturalismen. Kommunismen och nazismen uppfattade han som primitiv materialism, primitiv kollektivism och primitiv subjektivism. Om allt tillkommit genom naturlagarna vore även dumhet och ondska av godo, menade Ahlberg.
Hans självbiografi, Minnen och meditationer (1942), är en i tidens anda symbolrik framställning av hans intellektuella upplevelser och utveckling. Han har även skrivit dikter som var mycket populära bland hans elever.
Sensommarklarhet med ditt blida ljus, Ur dikten "Jag går mot kvällen" |
Bibliografi (urval)
- Filosofiens historia (1925-28), 5:e uppl. 1967. Utkom även på danska.
- Spelet om Svart och Rött: Arbetarrörelsen och fascismen i Italien (1933)
- Tankelivets frigörelse (1934)
- Idealen och deras skuggbilder (1936)
- Minnen och meditationer (1942)
- Troende utan tro: religiösa sökare i vår tid (1966)
Priser och utmärkelser
- 1974 – Natur & Kulturs Kulturpris
Källhänvisningar
- ^ Nationalencyklopedin, "Alf Ahlberg"
Wikiquote har citat av eller om Alf Ahlberg.- Vem är det 1961
- Sven Stolpe, Svenska humanister, Bokvännens bibliotek Nr 61, (Sthlm 1962)
Vidare läsning
Hartelius, Jonas; Jadestig Thure (2007). Alf Ahlberg: en filosof och folkbildare för 2000-talet. Stockholm: Hjalmarson & Högberg. Libris 10441357. ISBN 978-91-7224-047-6