Andra Kongokriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kongos historia

Andra Kongokriget var en av de blodigaste konflikterna i världen sedan andra världskriget. Det utspelade sig främst i Kongo-Kinshasa åren 1998-2003.

I konflikten deltog nio afrikanska stater och omkring tjugo olika väpnade grupper. Man har uppskattat att bortåt fyra miljoner människor dog, huvudsakligen beroende på svält och sjukdomar förorsakade av detta krig som även kallats för Afrikas första världskrig. Miljoner flyktingar tvingades även lämna sina hem och söka asyl i grannländerna.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Vid Kongokonferensen i Berlin 1884-1885 delade Europas kolonialmakter upp Afrika mellan sig. Man enades bl a om följande:

  • Vart och ett av de fjorton länder som undertecknade avtalet erkändes rätten till de afrikanska kolonier man kunde erövra.

Avtalet innebar slutet på självständigheten för de flesta folk i Afrika och 1890-1900 koloniserades kontinenten i rask takt. Indelningen i intressesfärer imperialisterna emellan företogs helt utan hänsyn till geografiska och etniska förhållanden. Detta skapade grogrund för många framtida afrikanska konflikter och krig.

  • Handelsfrihet i området vid Kongo-bassängen och Malawi-sjön och öster om detta område, söder om den femte nordliga breddgraden.

Det vill säga nuvarande Demokratiska republiken Kongo, Republiken Kongo, Uganda, Kenya, Rwanda, Burundi, Tanzania och Malawi samt större delen av Centralafrika, södra Somalia, norra Moçambique och Angola samt mindre delar av Gabon, Kamerun, Sudan, Etiopien och Zambia.

  • Kongostaten erkändes tillhöra Kongosällskapet, den belgiske kungen Leopold II:s privata företag.

Genom kungens rovdrift på naturtillgångarna, främst gummi och elfenben, och ovanligt råa och brutala behandling av befolkningen halverades landets invånarantal. Internationell kritik tvingade Leopold att lämna över Kongo till den belgiska staten och 1908 blev landet en belgisk koloni.

Kolonialtiden[redigera | redigera wikitext]

Innan européernas intåg fanns inga tydliga nationsgränser i Afrika. Folkgruppernas territorium fluktuerade i takt med respektive grupps militära eller handelsmässiga inflytande. När de europeiska kolonialmakterna drog upp konstlade gränser över hela kontinenten, efter eget gottfinnande, så lade man också grunden till framtida konflikter. Människor på ömse sidor Kongofloden med gemensamt språk och kultur skiljdes plötsligt åt av franska och belgiska maktanspråk.

På andra håll i södra Afrika tvingades fiendefolk, utan etnisk eller språklig samhörighet, leva sida vid sida, inte sällan utspelade mot varandra av en kolonialmakt som valde att härska genom att söndra efter gammal romersk förebild.

I nuvarande Rwanda och Burundi skapades en konstlad motsättning mellan folkgrupperna hutuer och tutsier med välkända katastrofala följder. "Hutu" var ursprungligen beteckningen på de jordbrukande, bantutalande människor som invandrat västerifrån medan "tutsi" var de boskapsskötande folk som senare flyttade in i området från nordost. Vid den tidpunkt då europeiska kolonisatörer anlände hade de båda folkgrupperna sedan länge smält ihop till en, utan synliga skillnader. Man gifte sig och umgicks fritt och termerna hutu och tutsi var nu enbart ett uttryck för ekonomisk standard. Individer som ägde fler än tio kreatur betraktades som tutsier medan de som hade färre kallades hutuer, oavsett släkthistoria. En tutsier kunde alltså bli hutuer imorgon och vice versa.

Baserade på dåtidens europeiska raslära delade belgarna dock in befolkningen efter utseende och försåg dem med raspass och olika rättigheter. De människor som såg mer europeiska eller hamitiska ut, med ljusare hy, högre kroppslängd och smalare näsor fick beteckningen "tutsi" och utsågs till ett slags inhemsk överklass.

Självständighet[redigera | redigera wikitext]

Kolonialmakternas makt av Afrika upphörde gradvis efter andra världskriget då den ena kolonin efter den andra blev självständig. Idag består Afrika av 53 självständiga stater, i regel republiker, vars gränser i huvudsak är desamma som under den europeiska kolonialtiden. Deras utveckling har ofta hämmats av etnisk och politisk instabilitet, korruption, våld och maktmissbruk.

I många av de nya länderna var militären eller olika väpnade befrielserörelser de enda politiska krafter som ansågs kunna åstadkomma ro och ordning och militära ledare, med bristande utbildning och kunskap om hur man styr ett land, utsågs ofta också till politiska ledare.

Från början av 1960-talet till 1988 genomled Afrika mer än 70 militärkupper och 13 presidentmord. Gränstvister, etniska motsättningar och territoriella maktanspråk var källa till många konflikter. Internationella Valutafondens många gånger okänsliga direktiv och det kalla kriget kastade också sin skugga över Afrika. De nya staterna förväntades ofta välja sida mellan de båda supermakterna Sovjet och USA. Denna utveckling accentuerades under 1970-talet då sovjetstödda befrielserörelser tog makten i de tidigare portugisiska kolonierna Angola och Moçambique. NATO-länderna stödde alla som ville gå deras ärenden i "kampen mot kommunismen" och backade t ex upp den brutale kongolesiske diktatorn Mobutu.

Vid ett flygattentat den 6 april 1994 omkom Rwandas och Burundis presidenter. Det var startskottet för folkmordet i Rwanda då nästan en miljon människor, merparten tutsier, dödades inom loppet av tre månader. Tutsirebeller lanserade en motoffensiv mot den hutuledda regeringen. En miljon flyktingar (huvudsakligen hutuer) tog sig över gränsen till östra Zaire.

Flyktinglägren där kom att domineras av interahamwemilisen (som iscensatt folkmordet i Rwanda) uppbackade av hutuer som tidigare ingått i den rwandesiska armén. Hutumilisen använde 1995 flyktinglägren som baser för nattliga räder in i Rwanda. Den nya tutsidominerade regimen i Rwanda protesterade mot dessa kränkningar av sitt territorium och började beväpna tutsifolket Banyamulenge i östra Zaire. Rwanda började också, tillsammans med Uganda, att pumpa in vapen och pengar i Laurent-Désiré Kabilas rörelse AFDL, i östra Zaire, som reste sig mot Mobutu när USA vid kalla krigets slut drog tillbaka sitt stöd till honom.

Första kongokriget[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Första Kongokriget

Laurent Kabila bildade 1996 Kongos befrielsearmé (AFDL). AFDL-rebellerna i östra Zaire tog till vapen mot president Mobuto och jagade honom i landsflykt den 17 maj 1997. Landet återtog namnet Demokratiska republiken Kongo och Laurent Kabila blev president. 900 000 flyktingar återvände till Rwanda och Burundi.

Krigets start[redigera | redigera wikitext]

I slutet av juli 1998 skickade Kabila ut de rwandiska trupper som hjälpt honom till makten. Detta skapade oro bland Rwandas tutsidominerade regering och banyamulengefolket i östra Kongo. Den 2 augusti 1998 gjorde banyamulengesoldater i staden Goma myteri mot Kabila. Med stöd av Rwanda bildade man en välbeväpnad rebellgrupp, Samling för kongolesisk demokrati (RCD), med bas i Goma i Kivuregionen. Rwandas regering hävdade att delar av östra Kongo historiskt tillhört Rwanda och att Kabila planerade ett folkmord på deras fränder i Kivuregionen. En del av anklagelserna var grundade på Rwandas missnöje med hur Kabila hanterade interahamwemilisen och hur de fortfarande gjorde räder mot Rwandas civilbefolkning, de beskyllde honom för att till och med stöda milisen. Påståendena var inte helt ogrundade då Kabila hade fört en korrupt och tutsifientlig politik, kanske också på grund av det slöt flera olika grupper upp till upproret. RCD tog snabbt tog kontroll över städerna Bukavu och Uvira i denna region och rwandesiska styrkor ockuperade, med stöd av Uganda och Burundi, samtidigt en del av nordöstra Kongo. Även Uganda backade upp rebellerna genom sina egna ombud i Kongos befrielserörelse (MLC).

Den hotade president Kabila sökte då stöd hos hutumilisen i östra Kongo och började hetsa den allmänna opinionen mot tutsifolket med ett flertal offentliga lynchningar som följd på Kinshasas gator. Men mer behövdes och Kabila fann sitt stöd hos José Eduardo dos Santos, Angolas president, Robert Mugabe, Zimbabwes president och Sam Nujoma, Namibias president, som hjälpte presidenten med vapen och trupper.

RCD-trupper flögs till regeringsbasen i Kitona vid atlantkusten, där andra myterister anslöt. Flera städer runt Kitona föll snart i rebellernas händer och med stöd av soldater från Rwanda och Uganda avancerade man även i östra Kongo. Den 13 augusti tog man kontroll över vattenkraftverket i Inga som försåg Kinshasa med elenergi och hamnstaden Matadi genom vilken Kinshasas livsmedelsförsörjning skedde. Den 23 augusti erövrade rebellerna diamantdistriktets huvudstad Kisangani och snart hade man avancerat till Kinshasas utkanter.

Förlopp[redigera | redigera wikitext]

Upproret liknade till stor del det som president Kabila själv kommit till makten genom, det Första Kongokriget. Andra Kongokriget var helt enkelt en följd av detta. Men den här gången gav sig än fler länder in i konflikten, upproret blev långdraget och utvecklades till en humanitär katastrof.

Östra Kongo och Tantal[redigera | redigera wikitext]

Konflikten kom att till stor del utspela sig i den östra delen av Kongo och handla om vem som hade rätt till makten i området. Men att just detta området drabbades är knappast någon tillfällighet. Dels beror det på de långvariga spänningarna mellan hutu och tutsi, men också grupperna hema och lendu, som har gjort främst det östra Kongo till en orolig zon under lång tid. Området har också påverkats mycket av de gränsande ländernas etniska konflikter. Konflikten är i grund och botten ännu en maktkamp mellan olika etniska grupper i området. Men den viktigaste anledningen av de alla är att området är mycket mineralrikt och döljer stora rikedomar. Detta var naturligtvis något som lockade de sedan indragna länderna till att medverka i konflikten, eftersom de kunde få del av mineralerna. De inblandade länderna motiverade ofta ingripandet med att deras egna befolkningar behövde skyddas från diverse miliser och rebellgrupper (Angola och Namibia som kom till Kabilas stöd pekade t ex på upprorsgruppen UNITA som höll till i södra Kongo-Kinshasa), men deras intresse kan alltså ifrågasättas. Under Andra Kongokriget har också naturresurserna i Kongo-Kinshasa exploaterats enormt och flera företag försöker driva på konflikten för att fortsatt kunna få tillgång på mineralerna. Den mineral som är mest eftertraktad och vars efterfrågan har ökat de senaste åren är Tantal, som bland annat återfinns i våra mobiltelefoner. Företagen som vi kommer i kontakt med kan använda tantal från Kongo, men de påpekar att de inte kan kontrollera var det kommer ifrån.

Nedtrappning[redigera | redigera wikitext]

FN skulle skicka fredsstyrkor och påbörja avväpningen av de olika upprorsgrupperna 1999 enligt Lusakaavtalet. Men Kabilas bristande engagemang var en orsak till att mycket lite verkligen förändrades. I början av år 2001 mördades presidenten Laurent-Désiré Kabila av sin livvakt och sonen Joseph tog över makten. Så småningom började saker och ting hända och år 2002 kunde utländska styrkor officiellt lämna landet.

Fred[redigera | redigera wikitext]

En provisorisk författning antogs 4 april 2003 och satte formellt punkt för det krig som pågått sedan 1998. Författningen stadgade att Kongo under högst två och ett halvt år skulle styras av en samlingsregering med i princip alla betydande politiska krafter representerade. De dominerande politiska grupperna blev den tidigare regeringen under president Joseph Kabila, de båda rebellrörelserna Samling för kongolesisk demokrati, RCD (ofta kallad RCD-Goma efter den stad i östra Kongo där dess högkvarter ligger), Rörelsen för Kongos befrielse, MLC samt den civila oppositionen. Dessa fyra grupper fick var sin vicepresident och lika många mandat vardera i den provisoriska nationalförsamlingen, med sammanlagt 500 platser, och i senaten (120 platser).

Två utbrytargrupper ur RCD, RCD-Befrielserörelsen och RCD-National, den löst sammansatta regeringstrogna jägarmilisen Mai-Mai samt "det civila samhället" blev också representerade i såväl regering som parlament.

I mitten av 2006 då omkring två miljoner troddes vara på flykt inom landet, en FN-styrka på 1700 man fanns på plats och rebellgrupper fortfarande hade kvar sin styrka, hölls det första valet på över 40 år. President och riksdagsmän skulle väljas och ca 25 miljoner av Kongo-Kinshasas 65 miljoner invånare röstade. Joseph Kabila valdes till president och i början av 2007 blev den nya regeringen klar. Antoine Gizenga som var minister redan i den första regeringen efter självständigheten skulle leda den. Valet genomfördes utan några större problem.

I januari 2008 hölls en omfattande fredskonferens i Kivuregionen där alla inblandade närvarade. Konferensen ledde till ett undertecknande vilket ses som ett stort framsteg och att fred i området ska kunna uppnås. Avtalet innebär att alla berörda trupper ska dras tillbaka och människor som har flytt från området på grund av de olika upprorsgrupperna och andra länders inblandning ska få återvända till sina gamla hem.

Slut?[redigera | redigera wikitext]

Konflikten har dragit med sig barnsoldater, massvåldtäkter och olika former av tortyr. Det rapporteras om fruktansvärda övergrepp på civilbefolkningen, bland annat att smält plast skulle hällas i kvinnors underliv och andra typer av brutala våldtäkter. Trots att större delen av de fyra miljoner som beräknats ha dött under konflikten har dött av svält och sjukdomar, dödar också rebellgrupperna mängder av civila. Orsakerna kan vara att de står i vägen för gruppernas framfart eller att de tillhör "fel" etniska grupp. Ofta drivs hela byar på flykt, vilket ger en ohållbar situation, då de mängder människor på flykt drabbas av fattigdom och svält och tvingas leva under hemska förhållanden. Men enligt vissa uppgifter skulle arméns soldater gjort sig skyldiga till värre övergrepp än gerillagrupperna. Även franska soldater, tillhörande den EU-ledda militära styrkan Artemis under 2003, har anklagats för tortyr och övergrepp. FN har en fredsbevarande styrka på plats, MONUC, där bland annat Sverige har deltagit med t ex soldater från Särskilda skyddsgruppen (SSG). EU:s militära styrka EUFOR sattes också in i landet under valet 2006 på en andra begäran av FN som stöd till det hårt ansatta MONUC. I landet finns nu också olika humanitära organisationer som exempelvis ger stöd åt före detta barnsoldater, våldtagna kvinnor och flickor, men som också arbetar med konflikthantering. Men ännu är oroligheterna stora i den östra Kivuregionen, Kivukonflikten, där omkring 1 000 människor beräknas dö varje dag.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Gunilla Carlsson om situationen i Demokratiska Republiken Kongo”. Utrikesdepartementet. 7 januari 2008. http://www.regeringen.se/sb/d/10048/a/95359.