Robert Mugabe

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Robert Mugabe

Robert Mugabe 2008.

Innehar ämbetet
Tillträdde ämbetet 
31 december 1987
Premiärminister Morgan Tsvangirai (2009)
Företrädare Canaan Banana

Ämbetsperiod
18 april 198031 december 1987
Företrädare Abel Muzorewa
Efterträdare Morgan Tsvangirai (2009)

Född 21 februari 1924 (90 år)
Kutama, Sydrhodesia
Politiskt parti Zanu-PF
Maka 1: Sally Hayfron (1931–1992)
2: Grace Marufu (1965–)
Namnteckning Robert Mugabes namnteckning

Robert Gabriel Mugabe, född den 21 februari 1924, är en zimbabwisk politiker och ledare för Zanu-PF. Tillsammans med Joshua Nkomo ledde han kampen för Zimbabwes självständighet. Han har varit landets ledare sedan 1980, först som premiärminister och från 1987 som president.[1] Han har anklagats för att använda diktatoriska metoder.

Ungdom[redigera | redigera wikitext]

Robert Mugabe föddes på missionsstationen Kutama, som är belägen nordväst om huvudstaden Harare i Zimbabwe (då Salisbury i den brittiska kronkolonin Sydrhodesia). Han utbildade sig till lärare, bland annat vid University of Fort Hare i Sydafrika.[1] Han har också universitetsexamina i ekonomi och administration från Sydafrika och Storbritannien.[1]

Frihetskampen[redigera | redigera wikitext]

År 1960 återvände Robert Mugabe till Sydrhodesia. Där gick han med i National Democratic Party (NDP), som senare skulle bli Zimbabwe African People’s Union (ZAPU). Han lämnade ZAPU 1963 och var en av grundarna till det konkurrerande Zimbabwe African National Union (Zanu). Efter stridigheter med Ndabaningi Sithole, en annan av grundarna till Zanu, blev Mugabe ledare för den militanta delen av rörelsen.

År 1964 fängslades Mugabe tillsammans med andra revolutionära aktivister på grund av “subversiv agitation”. Han tillbringade sedan elva år i Salisbury-fängelset . Under denna tid tog han ytterligare tre akademiska examina genom distansstudier. Under fängelsetiden vägrade regeringen under Ian Smith att låta Mugabe närvara vid sin sons begravning. Sedan han frigivits blev han på nytt ledare för den militanta Zanu-fraktionen.

År 1974, medan Mugabe fortfarande satt i fängelse, valdes han till ny ledare för Zimbabwe African National Liberation Army (ZANLA), en militant undergruppering till Zanu i kampen mot Ian Smiths vita minoritetsregering, sedan Ndabaningi Sithole hade röstats bort.[2] I november 1974 reste Mugabe till Moçambique. År 1976 slöt sig Zanu och ZAPU samman och bildade Patriotic Front (PF). Vid denna tid uppträdde Mugabe som marxist. Det fanns dock inte mycket stöd i Mugabes personliga bakgrund för hans anseende som beläst marxist. Han hade kommit i kontakt med marxismen sent, omvänd av Samora Machel, ledaren för rörelsen för Moçambiques frigörelse.[3]

Självständigheten[redigera | redigera wikitext]

År 1978 ersatte britterna den rhodesiska regimen med en kolonialregering under ledning av Lord Soames, en brittisk guvernör. Det hölls val, där biskopen Abel Muzorewa stod som officiell segrare. Denna strategi fungerade emellertid inte. Valen erkändes inte internationellt, och PF upphörde inte med sin kamp. En överenskommelse träffades om nya förhandlingar, som skulle äga rum i september 1979. Bland andra Mugabe ledde den afrikanska delegationen i London vid förhandlingarna om vapenstillestånd.[4] Det träffades nu en överenskommelse om en ny republik med namnet Zimbabwe och om fria val i februari 1980. I gengäld måste Mugabe, inom ramen för Lancaster House-överenskommelsen, lova britterna att lämna författningen oförändrad i minst tio år och reservera ett antal platser i parlamentet för vita. I överenskommelsen ingick också en jordreform, som skulle genomföras med början 1989 med ekonomiskt stöd från Storbritannien. Den nya brittiska regeringen under Margaret Thatcher vägrade dock senare att lämna en del av den utlovade hjälpen.

Premiärminister och president[redigera | redigera wikitext]

1980–1990: Försoningspolitik och framgångsrika investeringsprogram[redigera | redigera wikitext]

I februari 1980 hölls val till republiken Zimbabwes parlament. Mugabe vann valet den 4 mars 1980 i stället för som väntat Joshua Nkomo. Zanu fick 57 av de 100 sätena i parlamentet, och Mugabe blev premiärminister. I början av sin regeringstid förklarade Mugabe att svarta och vita, efter den blodiga frihetskampen, i fortsättningen skulle samarbeta och gemensamt utveckla landet: “Låt det förflutna vila.” Mugabe bemödade sig vidare om att förbättra den svarta befolkningens livskvalitet.

Under de följande åren erhöll Mugabe talrika utmärkelser för sin politik. Den tyske presidenten Richard von Weizsäcker beskrev honom till exempel som en “klok och sansad politiker, som bemödar sig om att uppnå försoning”.[5]

Ekonomisk och social politik[redigera | redigera wikitext]

Efter sitt tillträde understödde Mugabes regering småbönderna och inledde ett antal program bland annat inom områdena hälsa och utbildning. Mugabes retorik gav i detta sammanhang uttryck för en blandning av kristendom och maoistisk folkbefrielseteori.[6]

Som en följd av regeringens politik växte småböndernas ekonomi (en tillväxt på 3,6 procent om året). Också andra program var framgångsrika och vissa sociala indikatorer förbättrades enormt. Andelen undernärda barn sjönk till exempel från 22 procent 1980 till 12 procent 1990.[7] Den förväntade livslängden steg enormt under tiden 1980–1990. Barnadödligheten sjönk från 86 till 49 döda av tusen födda.[7] Den stora befolkningstillväxten blev ett problem med hänsyn till arbetslösheten, även om antalet sysselsatta växte med över 20 procent under tiden 1980–1991.[8]

Under åren 1980–1989 var den genomsnittliga ekonomiska tillväxten per år 4,47 procent av BNP, att jämföra med 3,8 procent under den tidigare regeringen 1966–1979.[9]

Koalitionspolitik[redigera | redigera wikitext]

Vid sidan av samlingspolitiken inleddes emellertid de första förföljelserna under Mugabe redan under 1980-talet i sammanhang med maktkampen med ZAPU. Den ursprungliga koalitionsregeringen med Nkomo upplöstes 1982 med hänvisning till påstådda försök till omstörtning från ZAPU:s sida. Nkomo tvingades att lämna regeringen. ZAPU:s anhängare förföljdes. Den beryktade femte brigaden har anklagats för att ha dödat omkring 20 000 medlemmar av ndebelefolket, som hade understött Nkomo (Gukurahundi).[10] Catholic Commission for Justice and Peace in Zimbabwe uppskattade i sin rapport 1997 att angreppen i provinsen Midlands och i Matabeleland hade inneburit omkring 3 750 döda (minst 3 000), 7 000 misshandlade och åtminstone 680 förstörda hus.[11]

Mugabe utnyttjade koalitionens upplösning för att befästa sin makt. Sedan han blivit omvald 1985 förliktes Mugabe med Nkomo. I enlighet med deras överenskommelse upphörde fiendskapen mellan Zanu och ZAPU, och Nkomo återvända till parlamentet som vicepresident. År 1987 avskaffades ämbetet som premiärminister, och Mugabe blev Zimbabwes president. Han omvaldes till detta ämbete i valen 1990 och 1996.

Mugabes position påverkades av kalla krigets slut i början av 1990-talet. Det stöd i pengar som båda sidor hade lämnat upphörde nu. I Sydafrika upphörde apartheid. Nelson Mandela frigavs och ersatte genom sin popularitet Mugabe som ledargestalt för södra Afrika. Vidare avled Mugabes hustru Sally.

1991–2000: Demokratisk och ekonomisk nedgång[redigera | redigera wikitext]

Robert Mugabe 1991

Ändrad ekonomisk och social politik[redigera | redigera wikitext]

Från 1991 ändrade Mugabes regering tydligt riktning med ett “strukturanpassningsprogram”, bland annat under påtryckningar av och med stöd från Internationella valutafonden och Världsbanken. Politiken förlitade sig nu på privat företagande och marknadsmekanismer (“laissez faire”) för att locka investeringar från fler internationella företag. Stora nedskärningar gjordes i regeringens utvecklingsprogram. Världsbanken intog i en rapport från 1995 en självkritisk hållning: “Stora delar av befolkningen, inklusive många småbönder och småföretag, befann sig i en hotad position med begränsade möjligheter att anpassa sig till de nya marknadsvillkoren.” I rapporten pekades bristen på naturliga, tekniska och finansiella resurser, liksom den krympande offentliga verksamheten, ut som orsaker.[12] Antalet sysselsatta sjönk påtagligt,[8] och ekonomin stagnerade. Endast utbildningsväsendet stannade kvar på en för utvecklingsländer hög nivå.

Lukrativa avtal kom i allt större utsträckning att lämnas till politiska anhängare.[13] År 1990 inledde Mugabe en process för att överföra jordbruksmark till den svarta majoriteten i Zimbabwe. Det lilla stöd som lämnades av Thatcherregeringen för genomförandet av jordreformen användes emellertid alltmer till att köpa land till Zimbabwes elit i stället för till jordlösa. Labourregeringen som valdes 1997 drog därför in stödet till reformen.[14]

År 1997 rasade den zimbabwiska dollarn.[15]

Kampanj mot homosexualitet och krig i Kongo[redigera | redigera wikitext]

I samband med kursändringen som inleddes 1991 tog Mugabe initiativ till en kampanj mot homosexualitet, som beskrevs som någonting “onaturligt” och “oafrikanskt”. Homosexuella – enligt Mugabe “sämre än grisar och hundar” – kan sedan dess bestraffas med tio års fängelse. Enligt Mugabe var kampanjen motiverad bland annat av kampen mot aids. Mugabes företrädare på presidentposten, Canaan Banana, dömdes på grund av sin homosexualitet till fängelse och flydde till Sydafrika eftersom han fruktade för sitt liv.[16]

Under andra Kongokriget 1998–2003 understödde Mugabe Demokratiska republiken Kongos regering militärt. Interventionen var mycket kostsam för Zimbabwes ekonomi.

Från 2000: Ökad repression och ekonomisk kris[redigera | redigera wikitext]

Fruktan att förlora makten[redigera | redigera wikitext]

Sedan en majoritet av befolkningen år 2000 hade röstat mot ett författningsförslag som Mugabe hade lagt fram uppfattade Zanu-PF:s politiker för första gången sedan självständigheten att deras makt på allvar var hotad. Regeringen reagerade genom att angripa och undertrycka ett stort antal organisationer, såsom oppositionspartier och fackföreningar.[17]

År 2003 utbröt en generalstrejk riktad mot regeringen.[18] Den 19 maj 2005 inledde Mugabes regering ”Operation Murambatsvina”, som innebar att polis och militär förstörde bostadsområden, först i Harare och sedan i resten av landet. Som skäl för åtgärderna anfördes att de riktade sig mot ”illegala bosättningar”. FN:s särskilda sändebud bedömde att cirka 700 000 människor hade berövats sina bostäder eller sin försörjning och att ytterligare 2,4 miljoner människor hade drabbats indirekt av åtgärderna.[19] Operation Murambatsvina uppfattades av många som en hämnd för att de berörda områdena hade röstat på oppositionen.[20]

Ekonomisk kris och jordreform[redigera | redigera wikitext]

När Mugabe blev premiärminister bedrev cirka 4 000 ättlingar till vita bosättare jordbruk på 70 procent av den odlingsbara jorden. De vita farmarna hade kommit i stort antal till Rhodesia under kolonialtiden och hade satt sig i besittning av stora delar av jordbruksarealen. Under 1960-talet understödde medlemmar av den vita befolkningen Ian Smiths minoritetsregering, som framför allt drev en utveckling av landet i de vitas intresse. När Mugabe kom till makten förklarade han att han ville upphäva denna orättvisa genom att ge tillbaka land till den svarta majoritetsbefolkningen. Detta skedde emellertid inte under 1980-talet med hänsyn till Lancaster House-överenskommelsen och under 1990-talet endast mycket långsamt. Enligt Mugabe skulle landet lämnas tillbaka gradvis. Han föredrog därför att ha frivilliga jordöverlåtelser som utgångspunkt.

I slutet av 1990-talet ledde missnöjet med den mycket ojämlika fördelningen av jordbruksmark till oroligheter.[21]

Inom Zanu-PF beslöt man sig nu mot bakgrund av sin avtagande popularitet och den ekonomiska nedgången för att genomföra jordreformen. Övertagandet av land skedde ofta utan ersättning och under våldsamma former. De vita bosättarna flydde och dödade dessförinnan sin boskap och förstörde traktorer och bevattningsanläggningar.[4] Konfiskationerna föranledde protester från västvärldens regeringar. Mugabe förbjöds som en följd av detta att resa in i Europeiska unionen.

Det land som hade tagits i anspråk överläts emellertid ofta till personer med goda förbindelser med Mugaberegeringen i stället för som utlovat till jordlösa svarta bönder och de tidigare farmarbetarna. Jordbrukssektorns produktivitet sjönk ytterligare som ett resultat av misshushållning och förstörelse. Vidare spärrades utländska bankkrediter.

Jordreformen hindrade inte den fortsatta ekonomiska nedgången utan bidrog till den. De bortdrivna farmarbetarna drabbades av arbetslöshet, och Zimbabwe led brist på livsmedel. Det ekonomiska läget förbättrades inte heller under de följande åren. Så till exempel började inflationen med början i slutet av 2001 att nå upp till tresiffriga tal. Från och med början av 2008 till början av 2009 rådde hyperinflation tills landet tvingades att ge upp sin valuta.

Ifrågasatta val[redigera | redigera wikitext]

I valet 2002 segrade Mugabe med 55 procent av rösterna över sin viktigaste konkurrent Morgan Tsvangirai från Movement for Democratic Change (MDC). Mugabe anklagades emellertid för att ha förmått många av dem som kunde ha röstat mot honom att hålla sig borta från valet. Hans seger grundande sig nästan uteslutande på röster från Mashonaland, som anses vara Mugabeanhängarnas högborg.

Zanu-PF vann även valet 2005 och fick 78 av de 120 valbara platserna i parlamentet. MDC och en oberoende kandidat fick tillsammans 42 av platserna. De återstående 30 sätena fördelades direkt av Mugabe, vilket betydde att Zanu-PF fick en tvåtredjedelsmajoritet i parlamentet (totalt 150 ledamöter). Såväl oppositionen som USA och EU anklagade på nytt Mugabe för massivt valfusk. Bland annat skulle Zanu-PF ha hotat väljare. Utländska valobservatörer hade inte tillåtits.

Den 10 mars 2007 misshandlades Morgan Tsvangirai av poliser sedan han gripits i samband med en regimkritisk demonstration.

I presidentvalet 2008 ställde utöver Morgan Tsvangirai den tidigare Mugabetrogne Simba Makoni upp mot Mugabe.[22] Enligt det officiella valresultatet segrade Tsvangirai i den första valomgången med 47,9 procent mot 43,2 procent för Mugabe, sålunda utan att få absolut majoritet. Även denna gång förekom emellertid anklagelser om valfusk.[23][24] Den andra valomgång som krävdes för att utse ny president skulle genomföras den 27 juni 2008. Tsvangirais anhängare utsattes nu enligt medierapporteringen för våld, hot, gripanden och andra trakasserier. Tsvangirai gav upp sin kandidatur inför den andra valomgången med hänvisning till det tilltagande våldet mot MDC:s medlemmar. För att undgå övergrepp från regeringssoldater tog han sin tillflykt till den nederländska ambassaden.[25][26] Som ende kvarvarande kandidat fick Mugabe i den andra valomgången enligt valkommissionen 2,15 miljoner röster (85,5 procent). Två dagar senare avlade han ämbetseden. Valfusket var omfattande.[27] Enligt observatörer från Afrikanska unionen (AU) var valet i Zimbabwe varken fritt eller rättvist.[28]

Koalitionsregering[redigera | redigera wikitext]

I början av september 2008 kom Mugabe och Tsvangirai överens om att dela makten efter medling av den sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki.[29] Tsvangirai tog plats i regeringen med början i februari 2009. Zimbabwes ekonomiska problem fortsatte emellertid under koalitionsregeringen.[30] Våldet avtog dock,[15] och den ekonomiska situationen har förbättrats något.[31]

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Mugabe har fått kritik för att ha fört ett auktoritär politik under 1990-talet.[1] Presidentvalet 2008 beskrevs som farsartat,[1] då Mugabe anklagas för att ha försökt stoppa oppositionen med diktatoriska maktbefogenheter baserade på utomparlamentariska våldsaktioner utövade av både polisen och medborgargarden.[32][33]

Mugabes politik har fått omfattande kritik i omvärlden för att ha omvandlat Zimbabwe från en relativt välfungerande ekonomi till ett av Afrikas fattigaste länder[källa behövs] där under 2010 en tiondel av folket hotades av svält[34] och tiotusentals fallit offer för statlig terror medan Mugabe och hans närmaste inom ZANU-PF berikat sig genom att lägga under sig egendomar större än vad som reserverades för den vita minoriteten under Ian Smith.[35][36][37][38]

De jordreformer som genomförts under hans ledarskap har kritiserats för att ha gynnat en maktelit. Ian Scoones, som leder institutionen för utvecklingsstudier vid universitetet i Sussex, Storbritannien, visar en annan bild av jordreformen, än den i media gängse, och att nya jordbruksföretag växer upp runt de nya bönderna.[39]

Priser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Robert Mugabe, 3 juni 2011.
  1. ^ [a b c d e] Leraand, Dag (2009-12-28). ”Robert Mugabe”. Store norske leksikon, snl.no. http://www.snl.no/Robert_Mugabe. Läst 18 april 2011. 
  2. ^ Johnson, R.W. (22 februari 2001). ”How Mugabe came to power” (på engelska). London Review of Books. http://www.lrb.co.uk/v23/n04/rw-johnson/how-mugabe-came-to-power. Läst 3 juni 2011. 
  3. ^ Lessing, Doris. ”Robert Mugabe und die Tragödie Simbabwes – Wenn sie so weit sind, dass sie uns lieben, werden wir sie hassen” (på tyska). Le Monde diplomatique. http://www.monde-diplomatique.de/pm/.lessing. Läst 3 juni 2011. 
  4. ^ [a b] Ziegler, Jean (2 juli 2008). ”Absturz eines Helden” (på tyska). Die Weltwoche. http://www.weltwoche.ch/ausgaben/2008-27/artikel-2008-27-absturz-eines-helden.html. Läst 3 juni 2011. 
  5. ^ Grill, Bartholomäus. ”Oberhäuptling Comrade Bob” (på tyska). Die Zeit, 18/2000. http://www.zeit.de/2000/18/Oberhaeuptling_Comrade_Bob/komplettansicht. Läst 3 juni 2011. 
  6. ^ Meyer, Christian (28 april 2000). ”Robert Mugabe – vom Höhenflug des Revolutionärs zum Sündenfall des Autokraten” (på tyska). der Freitag. http://www.freitag.de/2000/18/00180903.htm. Läst 3 juni 2011. 
  7. ^ [a b] ”Zimbabwe Achieving Shared Growth (på s. 7)” (PDF). World Bank (1995). http://www-wds.worldbank.org/servlet/WDSContentServer/WDSP/IB/1995/04/21/000009265_3961019095856/Rendered/PDF/multi0page.pdf. Läst 2010-06-30. 
  8. ^ [a b] ”Zimbabwe Achieving Shared Growth (s. 9)” (PDF). World Bank (1995). http://www-wds.worldbank.org/servlet/WDSContentServer/WDSP/IB/1995/04/21/000009265_3961019095856/Rendered/PDF/multi0page.pdf. Läst 2010-06-30. 
  9. ^ World Bank Report 1991, s. 9-10
  10. ^ Jeska, Andrea (8 mars 2011). ”Mugabe lässt seine Schlächter aufmarschieren” (på tyska). Welt Online. http://www.welt.de/politik/ausland/article12739523/Mugabe-laesst-seine-Schlaechter-aufmarschieren.html. Läst 3 juni 2011. 
  11. ^ Catholic Commission for Justice and Peace in Zimbabwe, red (på engelska) (pdf). Report on the 1980’s Disturbances in Matabeleland and the Midlands. sid. 87 och 88. http://ia600409.us.archive.org/9/items/BreakingTheSilenceBuildingTruePeace/MatabelelandReport.pdf. Läst 3 juni 2011 
  12. ^ ”Zimbabwe Achieving Shared Growth (s. 8)” (PDF). World Bank (1995). http://www-wds.worldbank.org/servlet/WDSContentServer/WDSP/IB/1995/04/21/000009265_3961019095856/Rendered/PDF/multi0page.pdf. Läst 2010-06-30. 
  13. ^ Winter, Joseph (13 mars 2002). ”Mugabe's descent into dictatorship”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/1709488.stm. Läst 4 juni 2011. 
  14. ^ Ankomah, Baffour (31 mars 2003). ”Zimbabwe: The Spark ...Claire Short's letter of November 1997”. http://www.swans.com/library/art9/ankomah5.html. Läst 4 juni 2011. 
  15. ^ [a b] Krase, Georg (17 april 2010). ”Simbabwe hat wenig Grund zum Feiern”. Neues Deutschland. http://www.uni-kassel.de/fb5/frieden/regionen/Simbabwe/30jahre-neu.html. Läst 4 juni 2011. 
  16. ^ Obituaries – Canaan Banana” (på engelska). Daily Telegraph. 11 november 2003. http://www.telegraph.co.uk/news/obituaries/1446451/Canaan-Banana.html. Läst 8 juni 2011. 
  17. ^ Conchiglia, Augusta (16 september 2005). ”Mugabes eiserne Hand” (på tyska). Le Monde diplomatique. http://www.monde-diplomatique.de/pm/2005/09/16.mondeText.artikel,a0062.idx,23. Läst 4 juni 2011. 
  18. ^ Fagen, Chris (12 juni 2003). ”Was steckt hinter dem Töten in Zentralafrika?” (på tyska). Zmag.de. http://www.zmag.de/artikel/Was-steckt-hinter-dem-Toeten-in-Zentralafrika/. Läst 4 juni 2011. 
  19. ^ Tibaijuka, Anna Kajumulo (2005). Report of the Fact-Finding Mission to Zimbabwe to assess the Scope and Impact Operation Murambatsvina. sid. 7. http://ww2.unhabitat.org/documents/ZimbabweReport.pdf 
  20. ^ Tibaijuka, Anna Kajumulo (2005). Report of the Fact-Finding Mission to Zimbabwe to assess the Scope and Impact Operation Murambatsvina. sid. 20. http://ww2.unhabitat.org/documents/ZimbabweReport.pdf 
  21. ^ Africa Recovery, United Nations (1998). ”Zimbabwe presses land distribution”. http://www.un.org/ecosocdev/geninfo/afrec/subjindx/123land.htm. Läst 4 juni 2011. 
  22. ^ ”Zimbabwean voters elect president” (på engelska). BBC News. 29 mars 2008. http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/7319905.stm. Läst 5 juni 2011. 
  23. ^ Wilsterer, Raoul (3 maj 2008). ”Tsvangirai vor Mugabe” (på tyska). junge Welt. http://www.uni-kassel.de/fb5/frieden/regionen/Simbabwe/wahl2008c.html. Läst 5 juni 2011. 
  24. ^ ler/AFP (2008-05-02). ”Wahlkommission bestätigt Sieg der Opposition - Stichwahl nötig” (på tyska). Spiegel-Online. http://www.spiegel.de/politik/ausland/0,1518,551131,00.html. Läst 2009-11-05. 
  25. ^ phw/AP/Reuters/AFP (2008-06-20). ”Tsvangirai erwägt Stichwahlboykott” (på tyska). Spiegel-Online. http://www.spiegel.de/politik/ausland/0,1518,560990,00.html. Läst 2009-11-05. 
  26. ^ fat/Reuters/AP/dpa (2008-06-23). ”Simbabwes Oppositionsführer flieht in Botschaft” (på tyska). Spiegel-Online. http://www.spiegel.de/politik/ausland/0,1518,561489,00.html. Läst 2009-11-05. 
  27. ^ Campbell, Duncan; Lewis, Paul (4 juli 2008). ”Exclusive: secret film reveals how Mugabe stole an election” (på engelska). The Guardian. http://www.guardian.co.uk/world/2008/jul/04/zimbabwe1. Läst 5 juni 2011. 
  28. ^ Zimbabwe isoliert - Afrikanische Union geht auf Distanz” (på tyska). Neues Deutschland. 1 juli 2008. http://www.uni-kassel.de/fb5/frieden/regionen/Simbabwe/stichwahl4.html. Läst 5 juni 2011. 
  29. ^ Wilsterer, Raoul (13 september 2008). ”Hoffnung in Simbabwe” (på tyska). junge Welt. http://www.uni-kassel.de/fb5/frieden/regionen/Simbabwe/hoffnung.html. Läst 5 juni 2011. 
  30. ^ Fihlani, Pumza (10 december 2009). ”Zimbabwe exodus to South Africa continues” (på engelska). BBC News. http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/8403701.stm. Läst 5 juni 2011. 
  31. ^ ”Statement at the Conclusion of the 2011 Article IV Consultation Mission to Zimbabwe” (på engelska). Pressmeddelanden. Internationella valutafonden. 4 april 2011. http://www.imf.org/external/np/sec/pr/2011/pr11116.htm. Läst 6 juni 2011. 
  32. ^ "Zimbabwe’s dictatorial president Robert Mugabe has opportunistically used the issue of land to bolster his own regime." Charlie Kimber, "Mugabe and the White African" Socialist Worker on Line Tuesday 12 January 2010 http://www.socialistworker.co.uk/art.php?id=19955 2010-01-23
  33. ^ "Zimbabwe At The Crossroads: Transition Or Conflict?" International Crisis Group Africa Report N°41 22 March 2002 http://www.crisisgroup.org/home/index.cfm?l=1&id=1481 2010-01-23
  34. ^ ”Zimbabwe idag”. Landfakta. Sveriges ambassad Harare. http://www.swedenabroad.com/Page____75175.aspx. Läst 18 april 2011. 
  35. ^ Anthony C. LoBaido, "Mugabe reign of terror extends to animals Zimbabwe victims include four-legged residents of white farms," © 2002 WorldNetDaily.com http://www.papillonsartpalace.com/mugabe.htm 2010-01-23
  36. ^ Phil Matibe, "Land Invasions – Nothing More Than Racist Criminal Acts of Grand Larceny," The Zimbabwe Herald December 27, 2009 http://www.zimtelegraph.com/?p=5075 2010-01-23
  37. ^ "Mugabe and his Cronies Living Large at the Expense of the Masses," Sokwanele Article September 19th, 2004 http://www.sokwanele.com/articles/sokwanele/mugabeandhiscronies_19sept2004.html 2010-01-23
  38. ^ Samantha Power, "How To Kill A Country," the Atlantic December 2003 http://www.theatlantic.com/doc/200312/power 2010-01-23
  39. ^ http://www.ids.ac.uk/go/news/zimbabwe-s-land-reform-ten-years-on-new-study-dispels-the-myths

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]