Kongokrisen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kongokrisen
Congo Crisis dead hostages.jpg
Belgisk fallskärmsjägare vid en grupp dödade gisslan, 1965.
Ägde rum juni 1960 - november 1965
Plats Kongo-Kinshasa
Utfall Landet bibehållet som enad stat
Diktatur införd av Joseph Mobutu

Regionala separatistuppror nedslagna

Stridande
Flag of Congo-Léopoldville (1960-1963).svg Kongo-Léopoldville (östra)

Flag of the United Nations.svg Förenta Nationerna
 Kuba

Flag of Katanga.svg Katanga
Flag of South Kasai.svg Sydkasai
 Belgien
Flag of Congo-Léopoldville (1960-1963).svg Kongo-Léopoldville (västra)

Flag of Zaire.svg Mobuturegeringen

Befälhavare/ledare
Flag of Congo-Léopoldville (1960-1963).svg Patrice Lumumba
Flag of the United Nations.svg Dag Hammarskjöld

Kuba Che Guevara

Flag of Katanga.svg Moise Tshombe
Flag of South Kasai.svg Albert Kalonji
Flag of Congo-Léopoldville (1960-1963).svg Joseph Kasavubu
Flag of Zaire.svg Joseph Mobutu
Förluster
Cirka 100 000 döda

Kongokrisen var en period av maktkamp och svåra oroligheter i Kongo som tog sin början i samband med att Kongo förklarades självständigt från Belgien i juni 1960 och slutade i och med att Joseph Mobutu tog makten i november 1965. Under Kongokrisen mördades premiärministern Patrice Lumumba och kaoset fick till följd att FN ingrep.

Oroligheterna hade många bottnar. Kampen mot kolonialismen var en och den gamla kolonialmakten Belgien förvärrade krisen på många sätt genom sitt agerande. Kongos regering splittrades och västmakterna och Sovjetunionen valde varsin sida, på så sätt blev konflikten ett redskap i det kalla kriget. Dessutom pågick strider om två regioner som försökte bryta sig ur Kongo: Katanga och Sydkasai.

Exakt hur många människor som dödades under krisen är osäkert men uppskattningsvis 100 000 personer fick sätta livet till.[1] Det var under Kongokrisen som Dag Hammarskjöld, dåvarande generalsekreterare i FN, omkom i ett flygplanshaveri som inträffade under än idag ouppklarade omständigheter. Sverige skickade FN-soldater till Kongo under krisen som hamnade i strid för första gången på över 140 år; 19 svenskar stupade och ett 40-tal sårades.[2]

Förlopp[redigera | redigera wikitext]

Kongos historia

Kongos självständighet[redigera | redigera wikitext]

Självständighetskampen i kolonin Belgiska Kongo började på allvar 1950 när ABAKO (Alliance des Bakongo) bildades. Det var inte ett politiskt parti i egentlig mening, men kämpade för folkgruppen bakongos rättigheter och en federal författning för landet. Den begynnande avkoloniseringen i det övriga Afrika bidrog till att Belgien gjorde smärre eftergifter mot den inhemska befolkningen, och gav dem en viss rätt till skola och sjukvård samt möjlighet att äga mark och driva företag. År 1957 gav Belgien befolkningen rätt att rösta i kommunala val.

År 1958 bildades det vänsternationalistiska partiet MNC av Patrice Lumumba som hade en kraftigt antikolonial och radikal inriktning. Han ville ha en stark, centralstyrd fri stat. Den belgiska administrationen insåg så småningom att läget var ohållbart och 30 juni 1960, med ett minimum av förberedelser, utropades så Republiken Kongo (franska: République du Congo]) som självständig stat. Allmänt kom dock det nya landet ofta att kallas Kongo-Léopoldville med huvudstaden inkluderad i namnet. Orsaken var att även grannlandet i väster, Franska Kongo (Moyen Congo), valde namnet Republiken Kongo när det blev självständigt. Det kom i sin tur att kallas Kongo-Brazzaville efter sin huvudstad.

President i Kongo-Léopoldville blev Joseph Kasavubu från ABAKO och premiärminister blev Patrice Lumumba från MNC. Regeringen var ung och oerfaren och dessutom uppbyggd av rivaliserande fraktioner. President Kasavubu ville exempelvis ha stor självständighet för provinserna, medan premiärminister Lumumba ville ha en stark centralregering.

Belgiens överlämnande av makten till Kongos regering var tänkt att bli en ståtlig och värdig ceremoni, men arrangemanget urartade. Belgiens kung Baudouin gjorde det stora misstaget att i sitt tal hylla sin farfars farbror, Leopold II, som skapade Kongostaten på 1800-talet. Under Leopold II exploaterades Kongo skoningslöst och miljontals kongoleser mördades och stympades. Kungens tal provocerade premiärminister Lumumba så mycket att han reste sig upp och höll ett improviserat tal där han angrep Belgiska Kongos "regim av orättvisor, förtryck och exploatering", och sa till kungen "Vi är inte längre era apor".[3] Lumumbas tal kom att skapa ilska i Belgien, och mindre än ett år senare skulle premiärministern mördas under belgiskt överinseende.

Armén gör myteri[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från en del andra kolonialmakter hade Belgien inte förberett sin koloni inför självständigheten, och kraven på att det skulle gå snabbt gjorde att det inte fanns någon tid till det heller. Belgarna hade styrt Kongo själva och inte släppt in kongoleserna i styrande positioner, och därmed fanns det ingen inhemsk elit med utbildning och erfarenhet av politiskt styre. Så extrem var den rådande rasdiskrimineringen att av cirka 5000 statsanställda i kolonin var totalt tre kongoleser, resten var européer och inte en enda kongoles hade högre utbildning.[4] Ett annat exempel var armén, Force Publique, som vid självständighetsförklaringen hade drygt 1 000 vita officerare men bara sju svarta med sergeants grad. De meniga soldaterna var ungefär 23 000 man, med usel lön och hämtade från de mest primitiva stammarna.[5] De belgiska officerarna stannade därför kvar, däribland arméchefen generallöjtnant Émile Janssens.

Missnöjet bland soldaterna hade grott länge, och bara fyra dagar efter självständigheten blossade ett myteri upp vid en militärförläggning i staden Thysville. Dagen därpå kallade Janssens sina underlydande till ett möte för att förbättra disciplinen. På en svart tavla skrev han "Efter självständigheten=före självständigheten", och gav instruktioner om att detta skulle upp på alla svarta tavlor i arméns officersmässer. Arméchefens hårda formulering föll definitivt inte i god jord och resultatet blev katastrof.[6] Samma kväll gjorde armén revolt mot sina vita överordnade, och beväpnade myterister drog ut i huvudstaden Léopoldville och terroriserade utlänningar. Femton vita dödades och ett par hundra misshandlades eller våldtogs. Tusentals européer flydde huvudstaden och resten av landet, inklusive många belgiska statsanställda vilket lämnade ett enormt kunskapsmässigt tomrum för den nya statsapparaten.[7] Regeringen försökte förgäves förmå soldaterna att upphöra med myteriet men erbjöd snart en lösning genom att avskeda hela den belgiska officerskåren och befordra varje kongolesisk soldat med en grad. I och med att även de vita officerarna flydde kom armén dock att sakna centralt ledarskap, något som bidrog till det snabbt växande kaoset.

Händelserna ledde till att Belgien militärt gick in i sin gamla koloni och med fallskärmsjägare anföll kongolesiska soldater runtom i landet. Man kallade det officiellt en intervention för att skydda sina egna och andra europeiska länders medborgare, men det skedde utan att Kongo bett om belgisk hjälp och var därmed ett brott mot den nya staten Kongos suveränitet. Knappt tio dagar efter Kongos formella självständighet kunde så belgiska soldater åter ses marschera på gatorna i de större städerna.

På många håll i västerländsk media beskrevs den eskalerande krisen med kolonialismens rasistiskt färgade ordalag. Samtidigt misstänkliggjordes premiärminister Lumumba som kommunist, den amerikanska ambassadören i Léopoldville kallade honom föraktfullt "Lumumbavitj".[8]

Katanga och Sydkasai gör uppror[redigera | redigera wikitext]

En av de största orsakerna till Kongokrisen var att det mineralrika Katangaområdet, en av Kongos rikaste regioner, förklarade sig som en självständig stat den 11 juli 1960. Regionen hade under kolonialtiden dominerats av det mäktiga belgiska gruvföretaget Union Minière du Haut Katanga vars kommersiella intressen kvarstod efter självständigheten. Upprorsledaren Moise Tshombe var västvänlig, stod de belgiska gruvbolagen nära och fick informellt och i det fördolda stöd av Belgien.[5] Belgiska styrkor hade intagit de flesta större orter i Katanga när interventionen först påbörjades, den kongolesiska arméns närvaro i regionen hade helt avväpnats. Detta möjliggjorde uppbyggandet av en effektiv katangesisk armé, vars ryggrad bestod av europeiska (många belgiska) legosoldater. Man beslöt att kalla armén för gendarmeri, vilket klingade mindre hotfullt och antydde en defensiv inriktning. Katangas regering bistods av belgiska rådgivare och stöddes av den belgiska regeringen medan de lönsamma gruvprojekten förblev i belgisk ägo.[9]

Ironiskt nog drabbades Katanga snabbt av inbördes problem när rebeller i norra Katanga förklarade att deras område, Luba, skulle bryta sig ur Katanga. Den katangesiska armén lyckades aldrig fullt ut kontrollera den norra delen av regionen. Förutom Katanga var det en region till som gjorde uppror mot Kongos centralregering: det diamantrika området Sydkasai nordväst om Katanga. Den 9 augusti förklarade man att Gruvstaten Sydkasai var etablerad med Albert Kalonji som president och huvudstad i Bakwanga.

FN involveras[redigera | redigera wikitext]

Kongos premiärminister Patrice Lumumba ville ha internationell hjälp mot utbrytarregionerna och mot Belgien. Efter att ha misslyckats att få gehör hos USA vände sig Lumumba till FN. FN:s säkerhetsråd antog 14 juli 1960 resolution 143 med innebörden att Belgien skulle dra tillbaka sina trupper från kongolesiskt territorium. Lumumba, som var hårt pressad under den här tiden och konsumerade stora mängder marijuana och alkohol,[5] hotade med att begära hjälp från Sovjetunionen om inte belgarna dragit tillbaka trupperna inom två dagar. FN reagerade snabbt och etablerade ONUC, en truppstyrka i Kongo. Trupper började anlända redan dagen därpå, den 15 juli 1960, men premiärminister Lumumba var ändå missnöjd med FN - han ville att FN skulle ta tillbaka Katanga med våld. FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld ansåg dock att Katangafrågan i detta läge var en intern kongolesisk konflikt och att FN inte hade rätt att ingripa.

Lumumba var missnöjd med FN:s ovilja att ta till våld mot Katanga och Sydkasai, och gjorde verklighet av sitt hot att be Sovjet om hjälp. Sovjetunionen svarade med att flyga in kongolesiska trupper i Kasai, och blodiga strider följde vilka ledde till att en kvarts miljon människor tvingades på flykt. Premiärminister Lumumbas val att vända sig till Sovjet fick ödesdigra konsekvenser. Han hade på så sätt retat upp USA och skapat en klyfta i sin egen regering. Presidenten Joseph Kasavubu och arméns stabschef Joseph Mobutu var nu hans motståndare, och de hade stöd av USA.

Centralregeringen klyvs[redigera | redigera wikitext]

Territoriell kontroll i Kongo (1960-61)

Den 5 september 1960 stod det klart att Kongos centralregering inte bara stred mot upproriska regioner, utan att de interna striderna var lika hårda. Presidenten Joseph Kasavubu meddelade då i radio att han avskedade premiärminister Patrice Lumumba. Lumumba svarade i radio med att i sin tur avskeda president Kasavubu, och det politiska kaoset var därmed ett faktum. FN försökte skapa lugn genom att stänga flygplatser och tysta radiostationen i huvudstaden. Kasavubu kunde dock sända från Brazzaville, huvudstaden i det västra grannlandet Kongo-Brazzaville.

I detta skede tog arméns stabschef Joseph Mobutu ett kliv framåt. Den 12 september satte Mobutus trupper premiärminister Lumumba i husarrest; det tog dock inte lång tid innan Lumumba fritogs av trupper som var trogna honom. Den 14 september tog Joseph Mobutu makten i en militärkupp som stöddes av amerikanska CIA. Han lät den nu maktlöse Joseph Kasavubu behålla titeln president, beordrade alla sovjetiska rådgivare ut ur landet, och satte åter rivalen Lumumba i husarrest. Denna gång fick han dock ha FN-trupper hos sig som skydd.

Lumumbas supporters gav inte upp. Hans andreman Antoine Gizenga skapade en ny regering i Kongos östra delar, med bas i Stanleyville.

I det här läget var alltså Kongo i praktiken uppdelat i fyra områden som hade egna regeringar:

Patrice Lumumba mördas[redigera | redigera wikitext]

Patrice Lumumba.

Efter ett misslyckat försök att fly från sin husarrest, greps Patrice Lumumba av Mobutus trupper med stöd av CIA den 1 december 1960. Han fördes tillbaka till huvudstaden där han misshandlades inför journalister och släpades efter en bil på gatorna medan FN-soldaterna bara kunde titta på.[10] Den avsatte premiärministern var en galjonsfigur och symbol som hotade Joseph Mobutus planer på att ta makten i Kongo, och även Belgien såg honom som ett hot. En granskning av BBC har rapporterat att Belgiens Afrikaminister skickade en begäran om att Lumumba skulle skickas till sin värsta fiende: Katangas president Moise Tshombe. Detta var i praktiken en dödsdom.[10]

Den 17 januari 1961 sattes fången Lumumba på ett plan till Elisabethville, huvudstaden i Katanga. Belgiska och katangesiska trupper misshandlade honom både på planet och efter ankomsten, och tvingade honom att äta kopior av sina egna tal. Under tiden övervägde Katangas president Tshombe och hans underlydande vad de skulle göra med honom. Beslutet blev inte oväntat att Patrice Lumumba skulle avrättas.

Lumumba kördes ut i vildmarken samma natt, ställdes upp mot ett träd och arkebuserades av tre grupper skyttar. Även två av Lumumbas före detta regeringskollegor avrättades vid samma tillfälle. Det råder ännu delade uppfattningar om exakt hur mycket ansvar Belgien hade för själva avrättningen. En belgisk kommission har kommit fram till att fyra belgiska officerare närvarade men att det var katangeserna som förde befälet. Den belgiska utredningen kom fram till att Belgien visserligen hade ett "moraliskt" ansvar för mordet men inte att det skett på belgisk order. Den belgiska kommissionen har dock anklagats för att försköna historien. BBC:s undersökning kom fram till att det var belgare - kaptenen Julien Gat och polischefen Frans Verscheure - som förde befälet under avrättningen.[10]

Det tog tre veckor, fyllda av rykten, innan Katangas radio officiellt tillkännagav att Lumumba var död. En föga trovärdig historia gavs som förklaring, om hur han skulle försökt fly och sedan lynchats av upprörda bybor. För att undanröja bevisen grävde belgarna upp Lumumbas kropp, styckade den och löste upp den i svavelsyra. Bara ett fragment av kraniet och några tänder blev kvar. I ett program i belgisk tv 1999 visade polischefen Gerard Soete upp två tänder och en kula som han sparat som souvenirer från Lumumbas kropp.[11]

FN skärper tonen[redigera | redigera wikitext]

Mordet på Lumumba väckte starka känslor världen över, och på många håll vandaliserades belgisk egendom. I Kairo brändes Belgiens ambassad ner och ambassadören och hans fru överlevde genom att hoppa från andra våningen.[12] Sovjet hävdade att FN och Dag Hammarskjöld bar ansvaret och krävde Hammarskjölds avgång. Detta skedde inte, men däremot gjorde Lumumbas död att hans krav på hårdare tag från FN blev verklighet. Den 21 februari 1961 klubbades resolution 161 igenom, vilken inte uteslöt våld från FN-trupper och slog fast att alla belgiska trupper och legosoldater skulle ut ur landet. Under de följande sex månaderna fokuserade dock FN på att arrangera fredsförhandlingar mellan de stridande parterna.

Efter tre fredskonferenser hade ledarna nästan kommit överens om att Kongos provinser skulle vara en samlad stat, men Moise Tshombe var inte nöjd. Han ville fortfarande ha mer självständighet för Katanga. I april greps Tshombe för att ha kritiserat president Kasavubu, men han släpptes i juni efter att han lovat att låta Katanga bli en del av Kongo. I augusti valde parlamentet en ny premiärminister, Cyrille Adoula, vilket gav ökad stabilitet till centralregeringen och gjorde att den kunde erkännas internationellt.

FN-operationerna Rumpunch och Morthor[redigera | redigera wikitext]

Tshombe höll inte löftet att låta Katanga höra till Kongo och han struntade i FN-resolutionen som krävde att alla utländska legosoldater skulle ut ur landet. Den 28 augusti 1961 inledde FN därför Operation Rumpunch, där man avväpnade katangesiska trupper och grep utländska legosoldater. Operationen gick bra till en början men avbröts när Belgiens konsul i Elizabethville lovade att han skulle fullfölja operationen. Löftet var dock inte mycket värt, då endast reguljära belgiska trupper sändes iväg. Legosoldaterna fick stanna.[13]

Den 9 september stod det klart att legotrupperna fortfarande styrde Katangas militärmakt. FN gjorde ett nytt försök att gripa alla utländska soldater: Operation Morthor. Kongos centralregering utfärdade order om att Moise Tshombe och andra höga katangesiska politiker skulle gripas, och FN försökte genomföra även dessa gripanden. Operationen var tänkt att en gång för alla göra slut på Katangas uppror, men den blev ett fiasko. Katangas styrkor var förvarnade och gjorde hårt motstånd, och Moise Tshombe lyckades fly. I staden Jadotville hamnade 155 irländska FN-soldater under belägring. Katangeserna använde ett Fouga Magister-plan med belgisk pilot för att hålla nere irländarna och efter sex dagar gav FN-soldaterna upp efter att ha fått slut på vatten och ammunition. Irländarna hölls som gisslan i en månad innan en fångutväxling kunde arrangeras.[13]

Dag Hammarskjölds död[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Dag Hammarskjöld

Mitt under Operation Morthor beslöt FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld att försöka medla direkt med Moise Tshombe. Natten mellan den 17 och 18 september klev han ombord på ett DC-6-plan för att flyga till mötet i Ndola i dåvarande Nordrhodesia. Planet hade svensk besättning från Malmö och Hammarskjöld hade sällskap med 15 personer från FN varav åtta svenskar. En mil från landningsbanan i Ndola havererade planet, som i svenska nyheter först uppgavs ha blivit nedskjutet av ett katangesiskt plan. En kommission tillsattes av FN för att utreda olycksorsaken. Teorier som testades var bland andra sabotage, flygangrepp, tekniska fel på planet och den mänskliga faktorn. Rapporten lades fram 2 maj 1962 och utredarna fastslog att de inte kunde finna bevis för någon teori men att de heller inte kunnat avfärda någon av dem.[14] Än idag florerar olika teorier om vad som var orsak till haveriet.

Slutet för utbrytarregionerna[redigera | redigera wikitext]

Den 30 december 1961, efter en fyra månader lång offensiv, slogs upproret i Sydkasai ner. Då intog kongolesiska trupper området och grep ledaren Albert Kalonji.

Upproret i Katanga skulle ta längre tid att kväsa. FN:s säkerhetsråd antog resolution 169 i november, och gav därmed FN-styrkorna ökat mandat att ta till våld. FN hade nåtts av informationen att Katanga planerade att anfalla FN-trupperna och genom Operation Unokat den 5 december intog man strategiska positioner runt Elizabethville i Katanga. Moise Tshombe gick med på att förhandla, men diskussionerna pågick i ett år utan att nå någon lösning. I december 1962 genomförde FN till slut Operation Grand Slam mot Katangas politiska och militära infrastruktur. I januari 1963 hade FN full kontroll över Elizabethville, och därmed var upproret i Katanga över.

Simbarebellerna - ett nytt uppror[redigera | redigera wikitext]

Kring årsskiftet 1963-1964 tog en ny kris sin början. En rebellgrupp som kallade sig Simba ("lejon" på swahili) gjorde uppror mot regeringen. Gruppen var baserad i de östra delarna av Kongo som tidigare styrts av Antoine Gizengas Lumumbatrogna utbrytarregering, och Simbarebellernas ledare var tidigare medlemmar i PSA, Antoine Gizengas parti.

I augusti 1964 hade rebellerna, som i allmänhet kom från primitiva stammar och trodde att de på magisk väg gjorts osårbara, intagit Stanleyville och på nytt satt upp en regering där. Väl på plats började rebellerna massakrera tusentals människor, både västerlänningar och kongoleser som ansågs som västinfluerade. Många avrättningar i Stanleyville genomfördes framför ett monument rest till Patrice Lumumbas minne.

I juli 1964 blev Moise Tshombe ny premiärminister i Kongo efter Cyrille Adoula. Han, som tidigare lett den regionala revolten i Katanga, fick nu till uppgift att slå ner ett nytt regionalt uppror. Tshombe kallade in sitt gamla gendarmeri från Katanga och rekryterade på nytt vita legosoldater till Kongos armé.

Gisslandrama[redigera | redigera wikitext]

En kvinna ur gisslan evakueras.

I augusti 1964 ryckte regeringstrupper fram mot rebellernas områden. Simbarebellerna svarade med att ta hundratals västerlänningar som gisslan och förde dem till Victoria Hotel i Stanleyville.

Premiärminister Tshombe begärde hjälp från Belgien och USA för att lösa gisslandramat och Operation Dragon Rouge drogs igång. Amerikanska Herculesplan hjälpte till att luftlandsätta 550 belgiska fallskärmsjägare på flygplatsen i Stanleyville. När flygplatsen var säkrad intog soldaterna hotellet där gisslan hölls. Ett 80-tal ur gisslan dödades i striderna men de flesta kunde räddas. Under de följande dagarna evakuerades över 1800 västerlänningar och runt 400 kongoleser från Stanleyville. Samtidigt intogs staden av kongolesiska regeringstrupper och så småningom var Simbaupproret helt krossat.

Även om rebellerna besegrades så hade premiärminister Tshombe förlorat mycket prestige genom att be Belgien och USA om hjälp. Än en gång hade västerländska soldater släppts in i Kongo och inte minst Joseph Kasavubu och Joseph Mobutu stödde nu inte längre Tshombe.

Mobutu blir diktator[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Zaire

Den 25 november 1965 tog Joseph Mobutu till slut officiellt makten i Kongo och avsatte president Kasavubu, återigen med stöd av amerikanska CIA. Mobutu sågs som en pålitlig allierad till USA som inte skulle släppa in kommunismen i Kongo. Han förklarade att politikerna hade förstört Kongo i fem års tid och att Kongo därför nu skulle ha fem år utan politisk aktivitet. Mobuto förbjöd alla partier utom sitt eget och tog själv makten som diktator. Kongo förblev en sammanhållen nation[15], men den nya administrationen utvecklades till ett skolexempel på kleptokrati och det genomkorrupta styret kom att driva Kongo djupt ner i fattigdom. Mobutu fick västmakternas fulla stöd och höll sig kvar vid makten ända fram till 1997, då han störtades under första Kongokriget.

Sveriges roll i Kongokrisen[redigera | redigera wikitext]

Sverige hade en aktiv roll i FN-styrkorna under krisen. När Dag Hammarskjöld inrättade FN-missionen ONUC organiserade han den i två delar: en militär och en civil. Den svenske generalmajoren Carl von Horn blev chef för den militära delen och den svenske diplomaten Sture Linnér fick ansvaret för den civila.[16] Dessa var underställda amerikanen Ralph Bunche, som utsågs till chef för hela operationen.[5]

Marktrupper[redigera | redigera wikitext]

Svenska k-pistbeväpnade FN-soldater vid en av infartsvägarna till Niemba i november 1961.

Under åren 1960-1964 sände Sverige totalt nio bataljoner till Kongo.[17] I krisens inledningsskede, när vita i Kongo blev måltavlor under upploppen, bedömde Dag Hammarskjöld att det var viktigt att det fanns vita FN-soldater i landet. Han begärde därför att Sverige och Irland skulle skicka varsin bataljon, med baktanken att dessa skulle ha lättare att vinna de vitas förtroende än soldater från afrikanska stater.[5] Den första svenska bataljonen anlände till Kongo direkt från Gaza den 22 juli 1960.[2] De första dagarna patrullerade svenskarna i Léopoldville och bevakade N'Djili-flygplatsen i staden.

Svenskarnas, liksom övriga FN-truppers, tid i Kongo kom att präglas av det faktum att det ofta var mycket oklart vilka som egentligen var vänner och vilka som var fiender samt att strider och dödande inte alltid hade uppenbart rationella skäl. Under augusti förflyttades svenskarna till Elisabethville i Katanga, där de hamnade i sina första eldstrider och led sina första förluster i samband med eskort av tågtransporter. Tågen anfölls av katangeser ur folkgruppen baluba, som stod på centralregeringens sida mot utbrytarregeringen. I praktiken stred svenskarna alltså i detta skede på samma sida som Katangas gendarmeri, som sedan skulle bli FN:s värsta fiender.

En av de svåraste uppgifter svenskarna hade i Kongo var att hålla ordning i ett enormt läger med cirka 40 000[18] flyktingar som hastigt växte upp under bara två veckor under augusti-september 1961. Lägret kom till främst på grund av att det blossat upp svåra förföljelser av balubafolket i Kasaiområdet. Förhållandena i flyktinglägret var ohyggliga: desperata flyktingar kunde mörda varandra i trängseln kring matutdelningarna och det förekom även kannibalism.[5] En grupp om cirka tusen unga män av oklart ursprung, kallad baluba jeunesse satte skräck i lägret, begick mord och ställde till upplopp. Svenskarna kom att hamna i öppna strider med baluba jeunesse och vid ett antal tillfällen kom de i situationer där de sköt rakt in i uppretade folkmassor och dödade flera personer. Inga rättsliga utredningar har gjorts av dessa dödsskjutningar.[5]

General Gunnar Göransson saluterar den svenska flaggan vid sin ankomst till Elisabethville, Kongo och de svenska FN -trupperna. Till vänster står överste Jonas Waern och överste Olaf Egge (med mörka glasögon).

I december 1961 var svenskarna, tillsammans med FN-trupper från Irland, Indien och Etiopien, inblandade i hårda strider om Katangas huvudstad Elizabethville. FN-styrkorna lyckades till slut besgra de katangesiska gendarmerna i staden och intog Elizabethville. Under striderna togs elva svenska soldater till fånga, de släpptes den 15 januari 1962 i utbyte mot katangesiska gendarmer.

År 1962 flyttade svenskarna till Kaminabasen, nära staden Kamina som var ett katangesiskt fäste. På nyårsafton 1962 gjorde FN-trupperna en framryckning mot Kamina, rensade alla gendarmernas vägspärrar och lyckades slå ner det organiserade motståndet.[17]

Kongokrisen blev den i särklass allvarligaste internationella uppgift det svenska försvaret ställdes inför under hela det kalla kriget[19], och det var första gången på 147 år som svenska styrkor tvingades in i strid.[20] Under åren i Kongo sårades ett 40-tal svenska soldater och 19 dödades. Så sent som 2004 kom det dessutom fram att kropparna efter två av de dödade svenskarna ätits upp av lokalbefolkningen, kannibalism troddes vara ett sätt att tillgodogöra sig offrets styrka. Händelsen ansågs mycket känslig för FN och Kongos regering och mörklades.[21]

Totalt tjänstgjorde 6 334 svenskar i Kongo under åren 1960-64,[22] 19 stupade och många sårades.[2] Totalt 11 svenska soldater belönades med Vasamedaljen för "[...] synnerliga mod och behjärtansvärda handlingssätt till räddande av människoliv [...]".[23] Två soldater som mottog denna medalj var Stig von Bayer och Torsten Stålnacke.

Flyginsatser[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: F 22 Kongo

Även det svenska flygvapnet blev en del av insatsen i Kongo, i form av flygförbandet F 22. Katangaregionen hade ett flygvapen bestående av ett 10-tal propellerflygplan och tre tvåsitsiga jetskolflygplan och detta upplevdes som ett hot av marktrupperna. Efter en begäran från FN beslöt svenska regeringen att en grupp på fem J 29 Tunnan skulle ställas till FN:s förfogande och bara sex dagar efter regeringsbeslutet, den 4 oktober 1961, landade de svenska planen i Kongo.

Det svenska förbandets huvuduppgift var att skydda FN:s flygtransporter, men stridsflygplanen kom även att användas i direkta strider. De allvarligaste ägde rum i samband med slaget om Elizabethville i december 1961 och på kort tid lyckades svenskarna etablera luftherravälde vilket hjälpte till att få slut på striderna.

I november 1962 kom en order från FN om att svenskarna skulle skjuta ner allt katangesiskt flyg. De svenska officerarna på plats vägrade dock lyda order eftersom de ansåg att det i praktiken var en order om att begå mord. Ordervägran ledde till en diplomatisk förveckling mellan FN och Sverige.

Den svenska flyginsatsen ökade senare i omfattning när förbandet förstärktes med flera Tunnanflygplan. Även helikoptrar och lätta transportplan flögs av svenska FN-trupper under denna period.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Matthew White (december 2005). ”Mid-Range Wars and Atrocities of the Twentieth Century”. http://users.erols.com/mwhite28/warstat4.htm#Crisis. Läst 16 november 2008. 
  2. ^ [a b c] ”Svensk FN-trupp i Kongo 1960-64”. svenskhistoria.se. Nättidningen Svensk Historia. 28 april 2008. http://www.svenskhistoria.se/utstallningar.aspx?newsid=67. Läst 16 november 2008. 
  3. ^ Craig Johnson, Robert (1997). ”Heart of Darkness: the Tragedy of the Congo, 1960-67” (på engelska). Worldatwar.net. http://worldatwar.net/chandelle/v2/v2n3/congo.html. Läst 16 november 2008. 
  4. ^ http://www.bbc.co.uk/news/magazine-24396390
  5. ^ [a b c d e f g] Löfgren, Claes JB (1990). Fredsknektarna - FN-svenskarna i Kongo 1960-64. Stockholm: Bokförlaget T. Fischer & Co. ISBN 9170546509 [sidnummer behövs]
  6. ^ Post-Independence Politics in the Congo - M. Crawford Young, Transition nr. 26, 1966
  7. ^ http://partners.nytimes.com/library/world/africa/600711risings.html
  8. ^ http://news.bbc.co.uk/hi/english/static/audio_video/programmes/correspondent/transcripts/974745.txt
  9. ^ Assassination: Colonial Style – Patrice Lumumba, an African Tragedy, CBC NewsWorld. [1]
  10. ^ [a b c] Akerman, David (21 oktober 2000). ”Who Killed Lumumba?” (på engelska). BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/programmes/correspondent/974745.stm. Läst 16 november 2008. 
  11. ^ Whitelaw, Kevin (24 juli 2000). ”A killing in Congo” (på engelska). U.S. News & World Report. http://www.usnews.com/usnews/doubleissue/mysteries/patrice.htm. Läst 16 november 2008. 
  12. ^ ”Heart of Darkness” (på engelska). Cairo Times. 15 juni 2000. http://www.martinstolk.nl/engels/heart_of_darkness.htm. Läst 16 november 2008. 
  13. ^ [a b] ”New Tape / Congo” (på engelska). GlobalSecurity.org. 27 april 2005. http://www.globalsecurity.org/military/ops/congo.htm. Läst 16 november 2008. 
  14. ^ Eriksson, Lars (2005). FN - globalt uppdrag. Svenska FN-förbundet. Sid. 135. ISBN 9172940832 
  15. ^ Kristofer Andréasson (2001). ”KONGO – KOLONIALISM OCH KOLONISATÖRER”. C uppsats. Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi. http://www.forumsyd.org/conferences/w_uppsats2/w_uppsats_op/Kongo1.pdf. 
  16. ^ Thomas Nilsson, Jimmy Persson (2006). ”Kongokrisen - FN-insatsen 1960-64 i analys”. B-uppsats. Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet. http://theses.lub.lu.se/archive/2006/05/22/1148294956-2972-665/buppsats.pdf. 
  17. ^ [a b] Nina Lakia (18 juni 2008). ”Svensk FN-trupp i Kongo år 1960-64”. sfhm.se. Armémuseum. http://www.sfhm.se/templates/pages/ArmeExhibitionPage____2109.aspx?epslanguage=EN. Läst 16 november 2008. 
  18. ^ ”Svensk militär fredsbevarande utlandstjänst under Förenta Nationernas tidevarv”. Statens försvarshistoriska museer. http://www.sfhm.se/smha/page____2514.aspx?epslanguage=SV. Läst 16 juni 2009. 
  19. ^ Lars Ericsson Wolke (28 oktober 2007). ”Lessons learned? Svenska operativa och taktiska erfarenheter från Kongokrisen 1960-1964”. ericsonwolke.se. Lars Ericson Wolke. http://www.ericsonwolke.se/lasmer_lessonslearned.htm. Läst 16 november 2008. 
  20. ^ Johnsson, Fredrik (11 november 2007). ”P3 Dokumentär: Kongokrisen”. P3 Dokumentär. Sveriges Radio. http://www.sr.se/cgi-bin/p3/programsidor/artikel.asp?ProgramID=2519&Artikel=1689117. Läst 16 november 2008. 
  21. ^ Hedlund, Ingvar (27 oktober 2004). ”"Svenska soldater åts upp i Kongo"”. Expressen. http://www.expressen.se/1.144513. Läst 16 november 2008. 
  22. ^ Schori, Pierre (21 januari 2004). ”Glöm bort konstbråket – nu gäller det folkmord”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/debatt/article188658.ab. Läst 4 februari 2009. 
  23. ^ Sjöstrand, Carl, red (2006). ”Särskilda belöningsmedaljer”. Utlandsstyrkan i fredens tjänst. Försvarsmakten. Sid. 226. ISBN 91-7843-225-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]