Berlinkongressen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Berlinkonferensen.
Berlinkongressen. Målning av Anton von Werner.

Berlinkongressen, en på Österrikes förslag och efter tyska regeringens inbjudan i Berlin 13 juni - 13 juli 1878 hållen sammankomst. Här deltog representanter för de sex dåvarande stormakterna och Osmanska riket, för att ordna förhållandena i Östeuropa på ett för några makter (särskilt Storbritannien och Österrike) mera tillfredsställande sätt än vad som skett i den mellan Ryssland och Osmanska riket 3 mars samma år slutna freden i San Stefano.

Fullmäktiga var:

Dessutom infann sig för Grekland ministern Deligiannis, för Rumänien ministrarna Brătianu och Kogălniceanu, för Serbien ministern Jovan Ristić, för Montenegro senatspresidenten Bozo Petrovitj samt armeniska biskopar och persiska sändebudet Malcom Khan. Representanterna för dessa mindre stater fick tillträde endast till de sessioner, som avhandlade deras länders angelägenheter.

Resultatet av kongressens förhandlingar blev 64 undertecknade artiklar, den s.k. "Berlinfreden", av följande huvudsakliga innehåll:

  1. Bulgarien delades i ett självständigt, men till Höga porten tributpliktigt furstendöme Bulgarien och en under sultanens överhöghet stående provins Öst-Rumelien.
  2. Osmanska riket avträdde till Ryssland städerna Kars, Ardahan och Batum med områden och till Persien staden Kotur med område samt förpliktade sig att utan dröjsmål vidta de reformer, som de lokala behoven i de av armenier bebodda provinserna erfordrade, och garantera armenierna skydd mot tjerkesser och kurder.
  3. Österrike-Ungern erhöll på brittiskt förslag mandatet att "besätta och förvalta" provinserna Bosnien och Hercegovina.
  4. Rumänien, Serbien och Montenegro förklarades oberoende; de båda senare fick sina områden utvidgade.
  5. Sydligaste delen av Bessarabien återgavs åt Ryssland, och Dobrudsja förenades i stället med Rumänien.
  6. Grekland hänvisades rörande områdesutvidgning till direkt uppgörelse med Osmanska riket, med löfte om stormakternas bemedling (se Berlinkonferensen).
  7. Höga porten förband sig att i alla delar av riket genomföra religionsfrihet och borgerlig jämlikhet.

Fördraget, som utföll till Rysslands nackdel jämfört med det tidigare fördraget i San Stefano, innebar ett slut på Trekejsarförbundet mellan Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Berlin-kongressen, 1904–1926.