Bertil Daggfeldt
| Bertil Daggfeldt | |
| Information | |
|---|---|
| Född | 15 augusti 1933 Lövestads församling i Malmöhus län, Sverige |
| Död | 4 januari 2020 (86 år) Maria Magdalena distrikt i Stockholm |
| I tjänst för |  Sverige |
| Försvarsgren | Flottan |
| Tjänstetid | 1955–1991 |
| Grad | Kommendör av första graden |
| Befäl | 1. ubåtsflottiljen, Västkustens marinkommando |
Sven Daniel Bertil Daggfeldt, född 15 augusti 1933 i Lövestads församling i Malmöhus län,[1] död 4 januari 2020 i Maria Magdalena distrikt i Stockholm,[2] var en svensk militär.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Daggfeldt avlade studentexamen i Uppsala 1952. Han avlade sjöofficersexamen vid Sjökrigsskolan 1955 och utnämndes samma år till fänrik i flottan, där han befordrades till löjtnant 1957.[3] Några av hans tidiga kommenderingar var som fänrik på HMS Gotland[4] under långresa och som fartygschef på mindre minsvepare samt tjänstgöring vid Arméns gymnastik- och idrottsskola och Pressdetaljen vid Marinstaben. Sedan följde utbildning inom ubåtsvapnet: vapenofficersskola och tjänstgöring på sju ubåtar.[källa behövs] Från 1960 tjänstgjorde han vid Underrättelseavdelningen på Marinstaben. Han befordrades till kapten 1964.[3] Åren 1964–1966 gick han Stabskursen vid Militärhögskolan, varefter han var fartygschef på ubåten Vargen. Han studerade vid École supérieur de guerre navale i Paris 1967–1968, gick Cours Supérieure interarmées 1968–1969 och var flaggadjutant i Flaggen 1969–1970.[källa behövs] Han befordrades till kommendörkapten kommendörkapten av andra graden 1969, var lärare[3] i strategi[källa behövs] vid Militärhögskolan 1970–1974 och befordrades till kommendörkapten av första graden 1971. Åren 1974–1977 var han adjutant hos överbefälhavaren och 1977–1978 fartygschef på Älvsnabben under dess långresa via västra Afrika till Brasilien, Västindien och USA. År 1978 befordrades han till kommendör, varpå han var chef för 1. ubåtsflottiljen 1978–1981. Därefter var han souschef vid staben i Nedre Norrlands militärområde 1981–1983, befordrad till kommendör av första graden 1982, och stabschef i samma militärområde 1983–1989. Daggfeldt var chef för Västkustens marinkommando 1989–1991.[3]
Daggfeldt var adjutant åt Carl XVI Gustaf, först 1968–1973 när denne var kronprins och därefter fortsatt 1973–1978 efter tronbestigningen.[5] Därefter var han kungens överadjutant 1978–1992, kammarherre och vice ceremonimästare från 1995[3] och ceremonimästare 1999–2002.[källa behövs] Åren 1992–1995 var han generalsekreterare för Allmänna försvarsföreningen.[3] Han skrev manuset till filmen Marinen (1977).[källa behövs]
Bertil Daggfeldt invaldes 1974 som ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet.[6] I sitt inträdesanförande föreslog han en expedition med en svensk isbrytare till Arktis 100 år efter Vegaexpeditionen. Ett av förslagen till forskningsprojekt var ”Klimatologiska förändringar genom människans påverkan på miljön”.[7] År 1980 genomfördes den internationella forskningsexpeditionen Ymer 80 med isbrytaren Ymer.[8] Han invaldes 1980 som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.[9] Daggfeldt är begravd på Danmarks kyrkogård.[10]
Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]
Riddare av första klass av Svärdsorden (6 juni 1972)[11]
Kommendör av Argentinska Majorden (4 juni 1998)[12]
Kommendör av Isländska falkorden (10 juni 1975)[13]
Kommendör av Norska Sankt Olavs orden (1 juli 1982)[14]
Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]
- Daggfeldt, Bertil (1963). ”Lybska Svan”. Tidskrift i sjöväsendet: sid. 3–27. https://www.koms.se/content/uploads/2014/01/TiS-Nr-1-1963.pdf.
- Daggfeldt, Bertil (1965). ”Makt bakom ord. Om värdet av stridskrafter”. Tidskrift i sjöväsendet: sid. 568–573. https://www.koms.se/content/uploads/2013/12/TiS-nr-10-1965.pdf.
- Daggfeldt, Bertil; Dörfer, Ingemar (1976), ”Ett försvar med svensk profil”, i Fernander, Per-Gunnar, Svensk profil. Försvar i framtid. Tolv fackmannauppsatser, Stockholm: Marinlitteraturföreningen, s. 11–22, ISBN 91-564-0914-1.
- Daggfeldt, Bertil; Ekström, Bengt (1976), ”Marinens roll i fred och vid olika typer av konflikter”, i Fernander, Per-Gunnar, Svensk profil. Försvar i framtid. Tolv fackmannauppsatser, Stockholm: Marinlitteraturföreningen, s. 89–98, ISBN 91-564-0914-1.
- Daggfeldt, Bertil (1976). ”Iran. Indiska Oceanens nya sjömakt”. Tidskrift i sjöväsendet: sid. 221–253. https://www.koms.se/content/uploads/2013/07/TiS-nr-5-1976.pdf.
- Daggfeldt, Bertil (1976). ”Arktis – morgondagens Medelhav”. Tidskrift i sjöväsendet: sid. 288–303. https://www.koms.se/content/uploads/2013/07/TiS-nr-6-1976.pdf.
- Daggfeldt, Bertil (1980), ”Ro i samma båt. Några erfarenheter av ledning och samarbete till sjöss”, Sju uppsatser om ledning och samarbete inom försvarsmakten, Sundbyberg: Försvarets läromedelscentral, s. 57–62
- Daggfeldt, Bertil (1983). ”Vikingen – roddaren”. Fornvännen. Tidskrift för svensk antikvarisk forskning (2/1983): sid. 92–94. http://kulturarvsdata.se/raa/dokumentation/83f7dee7-111b-487c-802b-9f42ae7ed965.
- Ljungström, Lars; Nodermann, Maj; Daggfeldt, Bertil (2003). Krigare och konstnärer i jämtländskt 1700-tal. Östersund: Jamtli. ISBN 91-7948-185-X.
- Daggfeldt, Bertil (2011). ”Bruse förde lanklans – ett tolkningsförslag”. Varia. Svenska Vapenhistoriska Sällskapets tidskrift (1/2011): sid. 3–23. http://www.ristat.se/artiklar/00009543.pdf.
- Daggfeldt, Bertil (2011). ”Överhogdalsbonaden. Ett hästtäcke från Ångermanland?”. Oknytt (3–4/2011): sid. 1–13. http://www.ristat.se/artiklar/overhogdalsbonaden.pdf.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ Sveriges befolkning 1980, CD-ROM, version 1.00 (Sveriges Släktforskarförbund 2004).
- ^ Svenska Dagbladet: s. 33. 12 januari 2020.
- ^ [a b c d e f] Kjellander, Rune (2007). Svenska marinens högre chefer 1700–2005. Chefsbiografier och befattningsöversikter samt Kungl Örlogsmannasällskapets ämbetsmän och ledamöter 1771–2005. Stockholm: Probus Förlag. sid. 60. ISBN 978-91-87184-83-3.
- ^ Anderson, Björn (2016). Kungl Krigsvetenskapsakademien. Svenska Krigsmanna Sällskapet (till 1805), Kungl Krigsvetenskapsakademien. 20 år med akademien och dess ledamöter 1996–2016. Stockholm: Kungliga Krigsvetenskapsakademien. sid. 91. ISBN 978-91-980878-8-8.
- ^ Sveriges statskalender 1978. Stockholm: Liber Förlag. 1978. sid. 42. https://runeberg.org/statskal/1978/0042.html.
- ^ Kjellander, Rune (2007). Svenska marinens högre chefer 1700–2005. Chefsbiografier och befattningsöversikter samt Kungl Örlogsmannasällskapets ämbetsmän och ledamöter 1771–2005. Stockholm: Probus Förlag. sid. 240. ISBN 978-91-87184-83-3.
- ^ Daggfeldt, Bertil (1976). ”Arktis – morgondagens Medelhav”. Tidskrift i sjöväsendet: sid. 288–303. https://www.koms.se/content/uploads/2013/07/TiS-nr-6-1976.pdf.
- ^ Lundvall, Bengt, ”Arktis – en utmaning”, i Hoppe, Gunnar; Björn-Rasmussen, Solgerd; Wiberg Roland, Margareta, Expeditionen Ymer-80. En slutrapport, Stockholm: Kungliga Vetenskapsakademien, s. 19–24, ISBN 91-7190-015-2.
- ^ Kjellander, Rune (1996). Kungl Krigsvetenskapsakademien. Svenska Krigsmanna Sällskapet (till 1805), Kungl Krigsvetenskapsakademien. Biografisk matrikel med porträttgalleri 1796–1995. Stockholm: Kungliga Krigsvetenskapsakademien. sid. 187. ISBN 91-630-4181-2.
- ^ Daggfeldt, Sven Daniel Bertil på SvenskaGravar.se
- ^ Kungl. Hovstaterna: Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Matriklar (D 1), vol. 14 (1970–1979), p. 71, digital avbildning.
- ^ ”BOLETIN OFICIAL Nº 29.258 1ª Sección” (på spanska). Boletín Oficial de la República Argentina. 26 oktober 1999. https://www.boletinoficial.gob.ar/detalleAviso/primera/7199926/19991026. Läst 12 november 2020.
- ^ ”Orðuhafaskrá” (på isländska). President of Iceland. https://www.forseti.is/f%C3%A1lkaor%C3%B0an/orduhafaskra/#. Läst 9 september 2020.
- ^ ”Tildelinger av ordener og medaljer” (på norska). www.kongehuset.no. http://www.kongehuset.no/tildelinger.html?tid=28028&sek=27995. Läst 24 januari 2022.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
- Ristat, texter av Bertil Daggfeldt.