Finanspolitik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Finanspolitik är en av de två delar i vilken den makroekonomiska stabiliseringspolitiken (även kallad ekonomisk politik) vanligen indelas; den andra delen är penningpolitik.

Finanspolitiken verkar på den samlade efterfrågan via den offentliga sektorns utgifter och inkomster. Genom att justera skatter och avgifter eller offentliga transfereringar och investeringar, påverkas den totala efterfrågan på varor och tjänster och därmed exempelvis sysselsättningen och priser.

När staten väljer att öka sina utgifter, alternativt sänka skattesatsen, i syfte att stimulera den samlade efterfrågan på varor och tjänster kallas det expansiv finanspolitik. Det motsatta, alltså när staten stramar åt budgeten, alternativt höjer skatterna, för att minska den samlade efterfrågan på varor och tjänster, kallas kontraktiv finanspolitik.

När staten för en finanspolitik som bygger på aktiva beslut kallas det diskretionär finanspolitik.[1] Motsatsen är automatisk diskretionär finanspolitik, som innebär att de svenska budgetreglerna medför starkare statsfinanser per automatik. Till exempel så är barnbidraget oförändrat, även om statens intäkter ökar, vilket leder till högre intäkter för staten. Enligt Ekonomistyrningsverket är effekten av den automatiska diskretionära finanspolitiken 0,5 procent av BNP per år. Det motsvarar ungefär 20 miljarder kronor.[2]

Vissa ekonomiska teorier (i huvudsak keynesianismen) menar att det ibland kan vara motiverat att öka de statliga utgifterna så pass mycket att den statliga budgeten underskottfinansieras. Detta för att få igång de outnyttjade produktionsresurserna och då i huvudsak få arbetslösa i arbete. Vilket i sin tur ökar den aggregerade efterfrågan. Den här typen av finanspolitik menar många var orsaken till 1970-talets stagflation, d.v.s. ökad arbetslöshet i kombination av ökade inflation till följd av alltför expansiv finanspolitik. Främsta kritikern var på den tiden troligtvis Milton Friedman, som menade att arbetslösheten inte kan pressas ner till noll och alla försök att få ner den under den s.k. naturliga arbetslösheten (eller NAIRU) kommer bara att leda till inflation.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ekonomistyrningsverket 2011:9, ESV:s ordbok om ekonomisk styrning i staten
  2. ^ Ekonomistyrningsverket 2013:58, Automatisk diskretionär finanspolitik – ADF