Franz Josef Strauss

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Franz Josef Strauss 1986.

Franz Josef Strauss (tysk stavning: Strauß) var en tysk politiker, född 6 september 1915 i München, död 3 oktober 1988 i Regensburg. Strauss var en av efterkrigstidens mest färgstarka politiker i Tyskland. 1953-1955 var han minister för särskilda uppgifter, 1955-1956 minister för atomfrågor, 1956-1962 försvarsminister, 1966-1969 finansminister. 1978-1988 var han Bayerns ministerpresident.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Franz Josef Strauss föddes i München och växte upp i stadsdelen Maxvorstadt. Familjen präglades av att vara katolsk, monarkistisk och antipreussisk. Fadern Franz Josef Strauss (1875 - 1949) var under många år medlem av Bayerische Volkspartei. Strauss tog studenten vid Maximiliansgymnasium 1935 och började studera germanistik, historiska, statskunskap i München. Han hade först problem vid inskrivningen då hand inte tillhörde någon nazistisk organisation. Hans tidigare lärare gick in och fick honom inskriven. Vid sidan av studierna var han framgångsrik inom cykelsport. 1937 blev han medlem av Nationalsozialistischer Kraftfahrerkorps (NSKK) och senare Nationalsozialistischer Deutschen Studentenbund (NSDStB). 1941 tog han statsexamen. Hans dissertation brann upp 1944.

Han tjänstgjorde i tyska armén Wehrmacht 1939-1945. Han var både på väst- och östfronten. På östfronten fick han svåra köldskador varpå han stationerades vid luftvärnsskolan utanför Schongau.Han hamnade vid krigsslutet i krigsfångenskap men klassade som politiskt obelastad.[1]

Efter kriget blev han medlem i CSU, det bayerska systerpartiet till CDU. Han blev ställföreträdande lantråd i Landkreis Schongau. Han grundades 1946 även CSU:s avdelning i Schongau. Han kom snart in i den västtyska förbundsdagen.

Minister[redigera | redigera wikitext]

Strauss 1966.

Strauss hade en rad olika ministerposter i förbundsregeringarna, bland annat som försvarsminister. Han kom att få kritik sedan han forcerat fram köpet av 916 amerikanska Starfighter-stridsflygplan, den så kallade Starfighteraffären. Den användes av flera andra Nato-länder men hade beställts som en följd av mutor i den så kallade Lockheedaffären. Planen orsakade ett stort antal olyckor med 292 olyckor och 115 döda piloter vilket kastade en skugga över Strauss agerande. Efter Spiegelaffären 1962 tvingades han avgå. Franz Josef Strauss tvangs avgå från sin post som försvarsminister sedan han olagligt låtit stänga tidskriften Der Spiegels kontor under en månads tid, sedan de avslöjat detaljer kring en misslyckad NATO-övning i artikeln "Bedingt abwehrbereit" av Conrad Ahlers.

Samma år valdes han till ny ordförande i CSU.

Han gjorde comeback som finansminister åren 1966-1969 i den stora koalitionen under Kurt Georg Kiesinger. Han arbetade under de tre åren framgångsrikt tillsammans med näringslivsminister Karl Schiller (SPD). De fick snabbt namnet Plisch und Plum efter en barnboksberättelse av Wilhelm Busch om två hundar, den ena satt och den andra mager.[1]

Oppositionspolitiker[redigera | redigera wikitext]

I skuggregeringarna 1972 under Rainer Barzel och 1976 under Helmut Kohl var Strauss tänkt som finansminister. Han tillhörde i början av 1970-talet de mest kritiska till Die neue Ostpolitik. 1975 träffade Strauss på eget initiativ som första västtyska politiker Kinas partichef Mao Zedong. 1977 reste Strauss till Chile och uttalade sig positivt om Chile i samband med att han blev hedersdoktor i juridik i Santiago.

Vid förbundsdagsvalet 1976 förlorade CDU/CSU knappt med 48,6 % av rösterna. Det var fram till dess CDU/CSU:s näst bästa valresultat överhuvudtaget. 1976 avslöjades hans inblandning i den så kallade Lockheedaffären.

En konflikt mellan CDU och CSU och ledarna Helmut Kohl och Strauss följde efter valförlusten 1976. En splittring av fraktionen röstades igenom av CSU och Strauss, Kreuther Trennungsbeschluss, med idén att verka som "fjärde parti" (efter SPD, CDU och FDP) men detta togs senare tillbaka. Det hela ledde dock till att Franz Josef Strauss 1980 kom att vara CDU/CSU:s kanslerkandidat. Vid Tyska förbundsdagsvalet 1980 var han CDU/CSU:s förbundskanslerkandidat men förlorade stort.

Bayerns ministerpresident[redigera | redigera wikitext]

Strauss vid en partikongress i juni 1988.

Strauss är känd för sina häftiga tal och debatter samt sin starka hemmaposition i Bayern.

1978 lämnade Strauss förbundsdagen och blev 7 november 1978 efterträdade till Alfons Goppel som ministerpreisdent i Bayern. Han var ledamot av Bayerns lantdag från samma år och fram till sin död. Under hans ministertid färdigställdes bland annat viktiga delar av Main-Donau-Kanal, ett projekt som bekämpades av miljöpolitiker.

Strauss bedrev som ministerpresident en egen utrikespolitik och hade goda relationer med Paraguay under Alfredo Stroessner, Sydafrika under Pieter Willem Botha och DDR. Därtill hade en särskild god relation med Togos president Gnassingbé Eyadéma. 1983 följer en som privat betecknad resa till Tjeckoslovakien och Polen. Strauss besöker även DDR och statschefen Erich Honecker. Samma år gav Strauss en miljardkredit till DDR vilket skapade uppståndelse i de egna leden. Strauss har tidigare varit en stor motståndare till närmanden till DDR. Det ledde till att partimedlemmar lämnade CSU och några under Franz Handlos ledning grundade partiet Republikanerna. 1983-1984 var Strauss president i förbundsrådet.

Strauss dog 1988 som en följd av en hjärtattack två dagar tidigare. Han hade då varit ute på jakt tillsammans med Fürst von Thurn und Taxis.[1] Han begravdes i Rott am Inn bredvid sin fru. De hade gift sig i klosterkyrkan i Rott am Inn 1957. I samband med DDR:s sammanbrott tog Bayerns författningskydd, Landesamt für Verfassungsschutz, hand om omfattande akter från DDR:s säkerhetstjänst rörande Strauss 1990. Dessa förstördes med motiveringen att man ville skydda minnet av den tidigare landsfadern ("das Andenken des ehemaligen Landesvaters schützen").

Hedersutmärkelser[redigera | redigera wikitext]

  • Hedersdoktor vid universiteten i Cleveland, Kalamazoo (1962), Chicago (1964), Detroit (1965), Santiago de Chile (1977), Dallas (1980), Maryland (1983) och München (1985).
  • Hedersmedborgare i München (1981), Regensburg (1985), Chicago och Izmir.

Arvet efter Strauss[redigera | redigera wikitext]

Arvet efter Strauss består dels av de egna barnen men även av en rad efterträdare inom CSU som blivit ledande politiker i CSU och Bayern. Dottern Monika Hohlmeier är den av barnen som nått längst politiskt som kultusminister i Bayern. Hon tvingades avgå efter att CSU i München varit inblandat i en affär. Politiskt räknas namn som Max Streibl, Edmund Stoiber, Erwin Huber och Theo Waigel. Stoiber var under 14 år ministerpresident i Bayern och ledande även nationellt som kanslerkandidat 2002. Waigel var finansminister bredvid Kohl under många år.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] http://www.dhm.de/lemo/html/biografien/StraussFranzJosef/