Fredrik II (tysk-romersk kejsare)
Fredrik Hohenstaufen, född 26 december 1194 i Jesi, Kyrkostaten, Tysk-romerska riket, död 13 december 1250 i Castel Fiorentino, Kungariket Sicilien, var en tysk-romersk kejsare.
Fredrik var kung av Sicilien 1198–1250, kung av Tyskland 1212–1220, tysk-romersk kejsare 1220–1250 samt kung av Jerusalem 1225–1243. Han var son till kejsare Henrik VI och Constance av Sicilien, sonson till kejsare Fredrik Barbarossa.
Fredrik valdes 1196 till tysk kung, men vid faderns död 1197 blev han på grund av sin minderårighet utestängd från tronkonkurrensen. Tysklands hohenstaufiska parti hyllade Fredriks farbror Otto av Sachsen. Fredrik fick inskränka sig till sitt ärftliga kungarike Sicilien. 1198 kröntes han i Palermo. För att trygga hans ställning erkände hans mor påvens länsöverhöghet över Sicilien. Under Fredriks uppväxt skakades hans rike av ständiga inre oroligheter. Ett anfall av den welfiske kejsaren Otto IV 1210-11 såg ut att ge Fredriks välde nådastöten, men oppositionen i Tyskland tvingade Otto att lämna sitt verk ofullbordat. I allians med Frankrike och påven Innocentius III kunde han i sin tur gå till angrepp. Tysklands furstar anslöt sig till honom, Otto besegrades 1214 av fransmännen och övergavs av sina undersåtar. Fredrik valdes 1215 till kejsare.[1]
Fredrik hade dittills framträtt som påvedömets handgångne man. Nu visade han sin vilja att grunda en självständig maktställning. Sicilien tvingades in under absolutistisk regim. Våren 1226 vågade Fredrik en kupp för att kväva det lombardiska stadsförbundet och befria sig från påvligt inflytande. Han misslyckades och måste förödmjuka sig. 1228 bannlyste påven Gregorius IX honom då han inte infriat sitt löfte att leda ett korståg. Trots bannlysningen lyckades Fredrik befria Palestinas heliga orter och bli erkänd som kung av Jerusalem.[1]
Korståget skedde helt utan strid, och Fredrik gavs Jerusalem genom ett fördrag med Mohammad al-Kamil Ibn al-Adil, kung av Egypten och bror till Saladin som han sedan tidigare hade goda relationer med. Han försonades med påven 1230 men blev åter bannlyst 1237 efter att ha besegrat det andra Lombardiska förbundet. Han kämpade för att stärka kejsarmakten mot kyrkan och de norditalienska städerna. Han var intresserad av naturvetenskap och var kunnig i både latin, grekiska och arabiska. Fredrik II författade verket De arte venandi cum avibus, originalmanuskriptet gick förlorat i samband med slaget vid Parma den 18 februari 1248. Verket vittnar om förtrogenhet med Aristoteles och det skolastiska sättet att formulera en framställning, emellertid baserar Fredrik II sig främst på egen empirisk kunskap, och han utförde även vetenskapliga experiment för att få underlag för sitt ämne.
Hans hov i Palermo var ett centrum för bildning och kunskap. Han är av samtida arabiska krönikörer beskriven som i det närmaste ateist. Efter Fredriks död dödades alla hans arvingar av hans fiender och Tysk-romerska riket var utan kejsare fram till 1312. Kejsarmakten skulle aldrig återfå samma ställning i vare sig Tyskland eller Italien.
Bibliografi
- Fredrik II, De arte venandi cum avibus, Scribd, 1240-talet, (Latin).
- Fredrik II, The art of falconry, Translated and edited by Casey A. Wood & F. Marjorie Fyfe, 2004, Stanford University Press, ISBN 9780804703741, OCLL 474664651, även ISBN 978-4-87187-310-9 samt ISBN 978-4-87187-311-6.
Noter
| Företrädare: Constance av Sicilien |
Kung av Sicilien 1198–1250 |
Efterträdare: Konrad IV av Tyskland |
| Företrädare: Otto IV (tysk-romersk kejsare) |
Tysk-romersk kejsare 1211–1250 |
Efterträdare: Henrik VII (tysk-romersk kejsare) |
| Företrädare: Isabella II av Jerusalem |
Kung av Jerusalem 1228–1254 |
Efterträdare: Konrad IV av Tyskland |
|