Saladin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Saladin

Saladin (kurdiska: سه‌لاحه‌دین ئه‌یوبی, Selah'edînê Eyubî, arabiska: صلاح الدين يوسف بن أيوب Salahuddin), född 1138 i Tikrīt (Tikrit), död 1193 i Dimashq (Damaskus), av kurdiskt ursprung. Han var muslimernas högste ledare före och under tredje korståget. Salah ad-Din betyder "Trons rättskaffenhet".

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Saladin kom från en kurdisk[1][2][3] familj och grundade ayyubid-dynastin som efter hans död fortsatte att härska från Eufrat till Nordafrika. I Egypten efterträddes ayyubiderna 1250 av mamluksultanerna.

Ungdom[redigera | redigera wikitext]

Saladins far, Najm ad-Din Ayyub som var guvernör i Baalbek under seldjukerna sände honom till Damaskus för utbildning. När Saladin blev äldre började han tjäna den syriska sultanen Nur ed-Din så som hans far och farbror hade gjort före honom. Han följde med sin farbror som hade befäl över en del av Nur ed-Dins arméer till Egypten. Här steg han till rangen av kapten och fick befälet över en del av armén. När hans trupper belägrades i Al Iskandarīyah (Alexandria) av de kristna palestinierna visade han prov på stor skicklighet som ledare.

När farbrodern avled fick Saladin positionen som storvesir i Fatimitekalifatet i Egypten och åtnjöt en stor makt som emir. Detta oroade de kristna syrierna och egyptierna. De anföll honom, dock utan framgång, vilket ledde till att Saladin kunde tåga in i Palestina.

Nur ed-Din började bli avundsjuk på Saladins växande makt vilket ledde till en svår balansgång för Saladin som inte ville förarga sultanen. Nur ed-Din avled 1174 och Saladin ställdes så småningom mot hans efterträdare vilken han besegrade och blev sultan över Syrien och Egypten.

Saladin

Vuxna liv[redigera | redigera wikitext]

De följande tio åren tillbringade Saladin mestadels i mindre krig med kristna samtidigt som han befäste sina territorier. Han byggde ett citadell i Al Qāhirah (Kairo) och stod för en stor del av infrastrukturen i området. Han enade också de olika stridande fraktionerna i området mot de kristna, något som inte hade gjorts tidigare.

Korstågen[redigera | redigera wikitext]

De kristna korstågen hade pågått en längre tid innan Saladin kom till makten. Många kristna befästningar hade byggts och med dem en infrastruktur både för pilgrimer som var på väg till Jerusalem och också för handel. Ett fredsavtal slöts mellan muslimerna och de kristna, och Saladin som var känd för att stå vid sitt ord höll också sin del av avtalet fram till att de kristna bröt fredsöverenskommelsen med att plundra en karavan på väg till Mecka. Krig förklarades och de kristna besegrades vid slaget i Hattin, nära Tiberias, 1187. Reynald av Châtillon, född cirka 1125, död 4 juli 1187, var greve i kungariket Jerusalem på 1180-talet. Han var den som anföll den muslimska karavanen under rådande vapenvila, vilket ledde till krig och att Saladin svor att personligen döda honom. Sedan den kristna hären hade besegrats i slaget vid Hattin hamnade Reynald i fångenskap hos Saladin som sedan själv halshögg honom.

I kriget stormades kungariket Jerusalem och dess kristna kung, Guy av Lusignan, samt hans två stormästare och en rad andra personer av hög rang togs till fånga. Nu fanns knappt några kristna befästningar kvar i området och Jerusalem var under islamiskt styre.

När dessa nyheter nådde Europa beslutades det efter folkligt tryck att ett tredje korståg skulle initieras för att återigen vinna tillbaka Jerusalem. Korståget leddes av Frankrikes kung Filip II August, Fredrik I Barbarossa, kejsare av Tysk-romerska riket (som dock avled på vägen till krigsskådeplatsen) och Englands kung Rikard I Lejonhjärta. 1191 intogs Acre. Rickard Lejonhjärta vann två gånger över Saladin och intog Caesarea och Jaffa. Ett avtal skrevs sedan dem emellan och 1192 överlämnades hela området från Jaffa till Sūr (Tyros) på kusten till de kristna. Rickard kunde dock aldrig marschera in i Jerusalem då det ansågs som för farligt. Hans arméer hade redan försvagats väsentligt och ett intåg i Jerusalem skulle kunna riskera en total kollaps. De två kungarna lämnade mellanöstern för Europa och ett halvår senare, år 1193, avled Saladin.

För eftervärlden har Saladin varit känd för sin rättvisa, måttlighet, intelligens och okränkbara trofasthet till sitt ord.[4][5]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Larsdotter, Anna (2010). ”Saladin - sultanen som krossade korsriddarna”. Allt om historia (nr. 4): sid. 56-59. ISSN 1653-3224. 
  • Kate Santon & Liz McKay (red.): Världshistorisk atlas, sid. 94-97, Parragon Books, Storbritannien 2006, ISBN 1-4054-6923-4, ISBN 978-1-4054-6923-4

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Saladin”. The Columbia Encyclopedia; Sixth Edition. Columbia University Press. 2001-07. Arkiverad från originalet den 29 augusti 2008. http://web.archive.org/web/20080829003031/http://bartleby.com/65/sa/Saladin.html. 
  2. ^ ”Saladin Biography”. BookRags. http://www.bookrags.com/biography/saladin. 
  3. ^ Minorsky, Vladimir (1957). Studies in Caucasian history. Cambridge University Press. Sid. 138. ”The medieval historian Ibn Athir relates a passage from another commander: ...both you and Saladin are Kurds and you will not let power pass into the hands of..."” 
  4. ^ Saladin i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1916)
  5. ^ Nationalencyklopedin: Saladin skriver "rättskaffens och duglig ledare"