Go (brädspel)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Go
Go-Equipment-Narrow-Black.png
Ett 19 × 19 gobräde med stenar, skålar och klocka.
Utgivningsår 500 f. Kr.
Antal spelare 2
Åldersrek. PC: 3+
Riktigt bräde: 6+
Kategori Brädspel

Go är ett strategiskt brädspel för två spelare. Det är även känt som igo (japanska: 碁), weiqi (kinesiska: 围棋) eller baduk (koreanska: 바둑). Spelet är känt för sin strategiska mångfald trots sina enkla regler.

Spelet spelas av två spelare som omväxlande placerar svarta och vita stenar (spelpjäser som idag främst är gjorda av glas eller plast) på lediga skärningspunkter på ett rutnät av 19 × 19 linjer. Spelets mål är att kontrollera en större del av spelplanen än motståndaren. En sten eller en grupp av stenar fångas och tas bort om den inte har några tomma angränsande skärningspunkter, beroende på att de är helt omgivna av stenar av motsatt färg eller ligger på brädets kanter.

Spelet uppfanns i Kina för mer än 2 500 år sedan, eventuellt mycket tidigare, och är därmed det äldsta spelet i världen som fortfarande spelas på samma sätt. Spelet var länge ett nöje för den kinesiska eliten och räknades som ett av en lärd persons fyra måsten.

Regler[redigera | redigera wikitext]

Alla de vita stenarna befinner sig i atari och kan fångas.
Alla de vita stenarna är fångade och skall genast avlägsnas från brädet.
Alla de svarta grupperna har två ögon och kan aldrig fångas.
Ko - Om vit just har fångat en svart sten vid X får svart inte genast fånga den vita stenen.

Go spelas på ett bräde med ett rutnät av 19 × 19 linjer (för nybörjare används även 9 × 9 och 13 × 13). Spelpjäserna (som kallas stenar och är färgade svarta respektive vita) placeras på skärningspunkterna mellan fyrkanterna i rutnätet, aldrig i rutorna. Man får även lägga stenar på kanterna och hörnen av rutnätet. Stenar som väl lagts ut flyttas aldrig till nya punkter, men kan däremot tillfångatas och avlägsnas från brädet.

Spelet går ut på att erövra så mycket territorium som möjligt genom att inringa tomma skärningspunkter samt motståndarstenar med sina egna stenar. Territorium och fångade eller redan erövrade motståndarstenar ger poäng (1 poäng för varje). De räknas vid partiets slut och den med flest poäng har då vunnit. Om exempelvis en av den vitas stenar befinner sig i svarts territorium och ingen av spelarna vill lägga någon mer får de plockas bort och tillgodoräknas som svarts fångar. Detta på grund av att det kostar mer för svart att fånga in dem än att inte göra det. Om det uppstår en tvist mellan spelarna får de fortsätta spela, men då utan att passa tills problemet är löst (det blir ingen skillnad i poäng).

Två begränsningar finns var man får spela:

  • Man får inte lägga en sten så att ens egen grupp blir inringad, så länge som den inte dödar en motståndargrupp.
  • Man får inte lägga en sten så att brädet blir identiskt med en situation ett drag innan (så kallad ko).

Ett vanligt parti utan handikapp börjar alltid med att svart gör första draget på ett tomt bräde. För att kompensera vit för den nackdel det innebär att svart börjar så ges ett antal bonuspoäng som kallas komi till vit. Värdet på komi har varierat ganska mycket genom åren och mellan olika regelsystem och så sent som 2002 höjde det japanska goförbundet sitt komivärde från 5,5 till 6,5 efter en omfattande statistisk studie. I regler som använder det kinesiska sättet att räkna poäng behövs ett högre värde, just i Kina används för närvarande 7,5. Att använda komi som inte är ett heltal gör att partiet inte kan sluta oavgjort (bortsett från om spelarna kommer överens om oavgjort under partiets gång, vilket är tillåtet i vissa regler).

Spelets grundregler är relativt få och enkla att lära sig (till skillnad från till exempel schack), men spelet erbjuder ändå hög komplexitet och djup. Antalet möjliga partier har bland annat föreslagits vara så högt som 10365[1] vilket kan jämföras med att antalet elementarpartiklar i det synliga universum uppskattats till mellan 1080 och 1085. Eftersom antalet möjliga drag är ungefär detsamma som antalet lediga skärningspunkter, dvs. många fler än i t.ex. schack, kan ingen nuvarande dator (eller ens en tänkbar framtida dator) komma i närheten av att testa en bråkdel av dragen på det sätt som schackdatorer gör. I stället handlar det om att se mönster, något människor är mycket bra på. De allra bästa go-spelande datorprogrammen idag är ungefär lika bra som en människa som bara spelat seriöst i ett år.

Ranking och handikapp[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett mycket funktionellt ranknings- och handikappsystem som gör att en nybörjare och en erfaren kan spela jämna och spännande partier. Skillnaden mellan två på varandra följande rankningssteg motsvarar en sten i handikapp. Den svagare spelaren spelar som svart och får det givna antalet stenar utlagda på särskilda punkter vid början av partiet. Rankningen går från cirka 30 kyu till 1 kyu och sedan från 1 dan till 6 dan, vinner man EM blir man 7 dan. Vinner man VM kan man även få ett diplom där det står att man är 8 dan. Professionella spelare rankas också från 1 dan till 9 dan men deras skala är endast intern.

Grundläggande strategi och koncept[redigera | redigera wikitext]

  • Initiativ, sente, är centralt inom go (motsatsen är gote). Spelarna strävar efter att kunna lägga sådana drag som motspelaren måste ge ett direkt svar på istället för att själva kunna hota tillbaka. För att återta sente är det många gånger värt att offra stenar och/eller lokalt inflytande på brädet.
  • Varje grupp med stenar kan antingen vara levande eller död. En död grupp kan inte räddas från att bli fångad, en levande grupp kan inte fångas. En död grupp behöver faktiskt inte omringas, om den finns kvar vid spelets slut räknas stenarena som fångade av motståndaren. Att i förväg se vilka grupper som kan och inte kan hållas vid liv är nödvändigt för att hushålla med sina drag.
  • Go handlar till stor del om att göra en avvägning mellan att spela stort och att spela säkert. Om man spelar tätt får man i regel säkrare formationer men samtidigt tillåter man motståndaren att skaffa sig inflytande över en större del av brädet. Om man spelar glest får man inflytande över större del av brädet men blir mer sårbar för attacker.
  • Varje sten som läggs bör ha så stort inflytande som möjligt på så stor del som möjligt av brädet. Oftast räcker det inte med att spela för att lösa och komma vinnande ur de lokala konflikterna, man måste hela tiden se till att ens stenar erbjuder potentiellt stöd åt varandra och att de under det fortsatta partiet kan behärska större ytor.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Kvinna som spelar go (Tangdynastin ca 744), hittades vid Astanas gravar

Urspung från Kina[redigera | redigera wikitext]

De tidigaste skrivna referenserna till spelet är generellt kallade för den historiska annalen, årsboken Zuo Zhuan[2] (ca 500-talet före kristus)

Sprids till Korea och Japan[redigera | redigera wikitext]

Go introducerades i Korea någon gång mellan 600 och 800-talet och var populärt bland de högre samhällsklasserna. I Korea kallas go för baduk och en version av spelet som utverkades på 1700-talet kallas Sunjang baduk. Sunjang baduk blev den huvudsakliga versionen av spelet som spelades framtill slutet av 1900-talet.[3]

Koreanska spelare iklädda traditionell dress spelar ett parti go. (ca 1910-1920)

Utrustning[redigera | redigera wikitext]

De många traditioner som omger go-spelande genomsyrar inte minst utrustningen som används. De grundläggande tillbehören kommer från Kina men många har också utvecklats i Japan.

Brädet[redigera | redigera wikitext]

Ett färdigt nybörjarparti på ett 13x13 bräde.
19x19 Goban med stenar i spel
Stenar av glas
Singel konvexa yunzi-stenar
Dubbel konvexa yunzi-stenar och vävda korgar.

Gobräden är oftast av trä, ju tjockare desto finare. Det finns tre olika storlekar på brädet. 9 × 9 och 13 × 13 används främst av nybörjare medan 19 × 19 används av dem som spelat ett tag eller är professionella spelare. Bland entusiaster är det även populärt med hopfällbara magnetbräden. För att kompensera för perspektivet ska rutnätet på brädet vara en aning längre än vad det är brett. Linjerna gjordes traditionellt med hjälp av ett katana doppat i färg. De allra finaste gobrädena, goban, ser ut som ett kubformat bord med fyra tassar och står direkt på golvet. Allra helst ska de vara gjorda av ett enda stycke kayaträ. Förutom goban i kaya finns det en mängd olika modeller med olika tjocklekar och i olika träslag.

Klockor[redigera | redigera wikitext]

Precis som i shogi och schack så kan klockor (digitala eller analoga) användas för att begränsa spelarnas betänketid, detta görs alltid vid tävlingar.


Stenarna[redigera | redigera wikitext]

En full uppsättning stenar (goishi) innehåller vanligtvis 181 svarta och 180 vita, ett 19x19 bräde har 361 punkter vilket gör att det är tillräckligt med stenar för att täcka brädet. Svart har en extra sten därför att den spelaren börjar.

Traditionellt är go-stenar gjorda av snäckskal (de vita) och skiffer (de svarta). Då sådana stenar är väldigt dyra är det mer vanligt med stenar av glas. Stenar av plast används ytterst sällan med undantag för de magnetpjäser som hör till de populära, hopvikbara magnetbrädena. Diametern på de vita stenarna ska vara 21,2 mm och på de svarta 21,8 mm. Differensen är för att kompensera att hjärnan uppfattar storleken olika beroende på vilken färg stenarna har. Stenarna brukar ha en höjd på 5-12 mm beroende på vilket material som stenarna är gjorda av.

Vanliga stenar i glas och plast hålls rena genom att med jämna mellanrum tvätta dem i ljummet vatten med lite tvål eller diskmedel i. Stenar av yunzi eller snäckskal kräver särskild skötsel för att dessa ska kunna användas. Bl a bör man endast använda mineral- eller symaskinsolja efter att man sköljt av sina yunzi-stenar. Detta för att ge lyster och glansig yta åt stenarna. Överflödig olja torkas bort med vanligt papper. Yunzi-stenar smörjs även av de naturliga fetter som avsöndras från händerna.

Stenar av snäckskal tvättas i en skål med ägg.[4]

Skålar[redigera | redigera wikitext]

Skålar, eller go-ke (碁笥, används för att lagra stenarna i. Man behöver inte ha några skålar för att kunna spela men det underlättar när man spelar. Skålarna är identiska, med ett innehåll av vita stenar och en innehåller svarta stenarna. En skåls lock är oftast ganska löst och inte tätt monterade. Spelarena vänder upp och ner på locket och använder det för att lagra fångade stenar. Locket skall vara väl synligt för motståndaren, så varje spelare vet hur många stenar motståndaren har fångat. De flesta skålarna kan bara hålla stenar med en tjocklek på upp till 10 mm. Större och dyrare skålar kan rymma stenar med en tjocklek på upp till 12 mm eftersom man skulle köpa tjockare och dyrare stenar för att matcha kvaliteten på skålen.

Skålar kan göras av flera olika material.

Plast: Billigaste alternativet är plastskålar, de kan vara cylinderformade eller fyrkantiga.

Halm: Skålar av halm används främst av kineserna. De är gjorda av vävd halm eller rotting. Priset ligger runt 10-25 dollar.

Trä: Det vanligaste materialet som används för att göra skålar. Beroende på träslag kan priset variera avsevärt. Mullbär är det mest utsökta och dyraste. Mellanliggande skog kvitten (Karin på japanska), Kaya, körsbär, Keyaki och rosenträ. Billigare är gjord av bok eller kastanj. Skålen kan poleras. De bästa skålarna är huggna ur ett enda trästycke och har sina kärnor markerat. Prisintervallet varierar från 50 till över 2 500 dollar.

Spelsätt och etikett[redigera | redigera wikitext]

Gospelare i Shanghai demonstrerar det traditionella sättet att hålla i en sten.

Det traditionella sättet att placera en sten är att först ta en ur skålen och greppa den mellan pekfinger, långfinger och ringfingret. Med långfingret överst placerar man sedan stenen direkt på den önskvärda positionen av brädet.[5] Man kan också välja att lägga en sten på bordet och sedan flytta den till önskad plats. Detta under förutsättning att det inte finns några andra stenar som riskeras att röras. Det anses respektfullt mot motståndaren att placera första stenen i övre högra hörnet.[6]

Det anses vara mycket oartigt att sitta med ett finger i skålen och då framkalla ljud som kan anses mysigt men som istället stör motståndarens koncentration. Likaså att slå en sten mot en annan, slå hårt mot spelbrädet eller tappa en på golvet är också oartigt. Att däremot slå mjukt mot bordet är önskvärt.

Go i Asien[redigera | redigera wikitext]

Spelets status i Japan har jämförts med (utan att begränsas till) den status golf har i västvärlden. Det är dels en sund hobby som rekommenderas av läkare, dels en tv-sänd proffssport med prissummor i miljonklassen.[källa behövs]

Go sägs[av vilka?] vara mycket lärorikt och intellektuellt utvecklande för barn.

Go i film och litteratur[redigera | redigera wikitext]

Go är vanligt förekommande i japansk film och litteratur. Två exempel är Hikaru no Go (animerad TV-serie) och Cha no aji (långfilm).

Ranking[redigera | redigera wikitext]

Ranktyp Klasser Nivå
Dubbelsiffrig kyu (級,급) (geupkoreanska) 30–20k Nybörjare
Dubbelsiffrig kyu (DDK) 19–10k Vanlig spelare
Enkelsiffrig kyu (SDK) 9–1k Intermediär amatör
Amatör dan (段,단) 1–7d (8d är enspecialtitel) Avancerad amatör
Professionell dan (段,단) 1–9p (10p är en specialtitel) Professionell spelare

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Victor Allis (1994). Searching for Solutions in Games and Artificial Intelligence. Ph.D. Thesis, University of Limburg, Maastricht, The Netherlands. ISBN 90-900748-8-0. http://fragrieu.free.fr/SearchingForSolutions.pdf 
  2. ^ Potter 1985; Fairbairn 1995
  3. ^ http://english.baduk.or.kr/sub01_01.htm?menu=f11
  4. ^ https://www.youtube.com/watch?v=lsZIwsXpve8
  5. ^ http://www.nihonkiin.or.jp/lesson/knowledge-e/uchikata-e.htm
  6. ^ http://senseis.xmp.net/?PlayingTheFirstMoveInTheUpperRightCorner Sensei's Library

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]