Kinesiska inbördeskriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kinesiska inbördeskriget
Shangtang.jpg
Folkets befrielsearmé attackerar regeringspositioner i Shangtang.
Ägde rum 1927-1950
Plats Kina
Resultat
Stridande
Kinas nationalistparti

Efter 1949:
 Republiken Kina

Kinas kommunistiska parti

Efter 1949:
 Kina

Befälhavare/ledare
Republiken Kina Chiang Kai-shek

Republiken Kina Bai Chongxi
Republiken Kina Chen Cheng
Republiken Kina Li Zongren
Republiken Kina Yan Xishan
Republiken Kina He Yingqin

Mao Zedong

Zhu De
Peng Dehuai
Lin Biao
He Long

Styrka
4 300 000 (juli 1945)[4]
3 650 000 (juni 1948)
1 490 000 (juni 1949)
1 200 000 (juli 1945)[4]
2 800 000 (juni 1948)
4 000 000 (juni 1949)
Förluster
1928–1936: ~2 000 000 militär förluster

1945–1949: ~1-3 miljoner döda[5]

Inbördeskriget i Kina var ett krig i Kina, där kommunisterna under Mao Zedong gjorde uppror mot Republiken Kina, som styrdes av Guomindangpartiet under Chiang Kai-shek. Kriget varade 1927 till 1949 med några års vapenvila under den japanska invasionen mellan 1937 och 1943. Striderna slutade då kommunisterna hade erövrat hela fastlands-Kina och grundat Folkrepubliken Kina, och Republiken Kina endast fanns kvar på Taiwan. Inget fredsfördrag har undertecknats, och därför är Taiwans politiska status idag oklar.

Det kommunistiska partiet grundades år 1921 och inledde 1924 ett samarbete med Guomindangpartiets dåvarande ledare Sun Yat-sen för att försöka ena Kina och kväsa upproriska krigsherrar. Sun Yat-sens efterträdare, Chiang Kai-shek, var dock avogt inställd till kommunisterna, och 1927 bröt de båda partierna. Efter att Chiang Kai-shek 1927 plötsligt gått till angrepp mot sina motståndare och nära nog krossat dem var inbördeskriget i full gång.

År 1930 utropades en självständig kommunistisk sovjetrepublik i provinsen Jiangxi, som Nationella revolutionära armén lyckades besegra först 1934. Kommunisterna begav sig då iväg på den "långa marschen" genom de västra delarna av Kina till Shaanxi där man upprättade ett nytt högkvarter i Yan'an.

Japansk invasion[redigera | redigera wikitext]

Den japanska invasionen av Kina, som började 1931 med ockupationen av Manchuriet, sågs nu av båda sidor i inbördeskriget som ett allvarligt hot. Mao vädjade till sin motståndare om vapenstillestånd och fick detta år 1937, precis innan den japanska invasionen satte igång. Till en början var kineserna nästan försvarslösa mot japanerna, och framför allt Nationella revolutionära armén fick utstå svåra förluster.

När Japan attackerade USA den 7 december 1941 blev Chiang Kai-sheks regim allierad med USA och Storbritannien, samtidigt som Nazityskland bröt förbindelserna med Chongqing och istället erkände Wang Jingweis marionettregim i Nanking. Det nya politiska läget innebar att enhetsfronten med kommunisterna förlorade i betydelse. Redan i januari 1941 hade kommunistiska och nationalistiska styrkor sammanstött i Jing härad i Anhui, vilket hade lett till att det operativa samarbetet mellan de två parterna i praktiken upphört. Från och med denna tidpunkt förberedde sig Chiang Kai-shek på att utkämpa ett inbördeskrig mot kommunisterna så snart kriget mot Japan avslutats.

Kina hade under Chiang Kai-sheks styre utvecklats till en enpartistat, vilket dock förbisågs av de allierade som gav Kuomintang sitt fulla stöd. Amerikanerna gick så långt att de genom ett avtal i januari 1943 annullerade alla de handelsfördrag man tvingat till sig av Kina under tiden före Republiken. Trots att kommunisterna hade slutit fred med Kuomintang förde båda sidor intensiva folkliga kampanjer under kriget, vilket, efter att Japan kapitulerat och kriget ändats 1945, ledde till att inbördeskriget snart blossade upp igen med förnyad styrka.

Samarbetet mellan de allierade försvårades av det faktum att den Sovjet-japanska pakten från 1941 fortfarande var i kraft och Stalin vägrade att träffa Chiang Kai-shek för att inte provocera japanerna. Chiang fick delta i Kairokonferensen den 22-26 november 1943, där Kairodeklarationen förklarade att "alla territorier Japan har stulit från kineserna, till exempel Manchuriet, Formosa och Pescadorerna, skulle återställas till Republiken Kina", vilket var en stor prestigeseger för Chiang. Han fick dock inte delta Teherankonferensen 28 november-1 december samma år, då Winston Churchill och Roosevelt rådslog med Stalin om kriget i Europa. Chiang Kai-shek hölls även utanför Jaltakonferensen i februari 1945, där Roosevelt utan att rådfråga Chiang lovade Stalin att Sovjetunionen skulle få betydande inflytande i Kina efter kriget.[6]

Inbördeskriget blossar upp igen[redigera | redigera wikitext]

Den 6 respektive den 9 augusti 1945 släpptes atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och den 9 augusti förklarade Sovjet krig mot Japan och invaderade Manchukuo i operation Augustistorm. Kort därefter kapitulerade Japan villkorslöst. Chiang framstod nu som Kinas obestridde ledare både nationellt och internationellt. När Förenta nationerna bildades i oktober samma år var Chiang Kai-sheks Kina ett av fem stormakterna som fick plats säkerhetsrådet.

Eftersom de avgörande slaget mot Japan hade skett utanför frontlinjerna i det egentliga Kina hade dock ett maktvakuum uppstått i Kina, där nationalister och kommunister tävlade om att ta emot Japans kapitulation på lokal nivå. Då nationalisternas trupper var tunt utspridda över landet gynnade detta kommunisterna som hade ett starkt fäste i norra Kina, vilket understöddes av sovjetiska Röda arméns ockupation av Manchuriet. I veckorna efter kapitulationen lyckades kommunisterna öka sitt territoriella omfång från 116 härad till 175 på bara ett par veckor. För att förhindra ett inbördeskrig sände USA Patrick Hurley till Chongqing, där Chiang Kai-shek och Mao Zedong förhandlade om efterkrigsordningen mellan augusti och oktober 1945. Enligt "10 oktober-överenskommelsen" erkände kommunisterna nationalistregeringen som Kinas lagliga regering, medan nationalisterna erkände kommunisterna som ett legtimt parti och man inledde förhandlingar om att slå ihop nationalisternas och kommunisternas väpnade styrkor. I januari 1946 sammankallades en politiskt rådgivande konferens i Chongqing med ledamöter från alla viktigare politiska partier som skulle utarbeta en ny konstitution.

Förhandlingarna misslyckades dock och i den 26 juni 1946 utbröt fullskaliga fientligheter mellan nationalisterna och kommunisterna. Nationalisterna var numerärt och teknologisk överlägsna kommunisterna och inhöstade vissa framgångar i krigets inledningsskede, bland annat erövrades kommunisternas bastion Yan'an i mars 1947. Stärkta av framgångarna utfärdades en ny konstitution och en nationalförsamling sammankallades i Nanjing utan kommunisternas medverkan 1948, där Chiang valdes till Republiken Kinas president den 20 maj. Stödet för Chiang urholkades dock snabbt på grund av regimens korruption, brutalitet mot oliktänkande och den hyperinflation som drabbade städerna i slutet på 1940-talet.

Kommunistiska styrkor intar Taiyuan i april 1949.

Efter de sovjetiska truppernas tillbakadragande ur Manchuriet hade Folkets befrielsearmé, vilket kommunisternas armé nu kallade sig, lyckats bygga upp en stark maktbas på landsbygden, varför Chiang bestämde sig för att satsa sina bästa styrkor på att driva ut kommunisterna ur regionen, istället för att konsolidera sina positioner i södra Kina. Detta visade sig vara ett ödesdigert misstag då kommunisterna övergick till konventionell krigföring för att erövra Manchuriet, vilket drabbade civilbefolkningen hårt. Mellan juni och oktober 1948 svalt minst 160 000 av Changchuns invånare ihjäl på grund av kommunisternas belägring.[7] Efter att hårda strider utkämpats från december 1947 till november 1948 vann kommunisterna slaget om Manchuriet, vilket öppnade vägen till Peiping (Peking) som intogs den 22 januari 1949 efter en kort belägring. I samband med detta avgick Chiang från presidentämbetet och överlät tillfälligt regeringsansvaret till sin rival Li Zongren.

Efter att kommunisterna också vunnit slaget om Xuzhou november 1948-januari 1949 stod vägen öppen till nationalisternas huvudstad i Nanking, som ockuperades i april 1949 följt av Shanghai i maj samma år. Li Zongrens nationalistregering flyttade tillfälligt till Guangzhou och sedan till Chongqing, men kommunisternas erövring av fastlandet gick inte att hejda och i oktober 1949 utropade Mao Zedong "Folkrepubliken Kina" i Peking som återfått sitt gamla namn och ställning som huvudstad. Stridigheterna fortsatte dock i södra Kina och Chiang fortsatte att besöka nationalistiska fästen på fastlandet samtidigt som nationalistregeringen och nationalistarmén successivt flyttades till Taipei. Den 10 december 1949 lämnade Chiang och hans son Chengdu med en DC-4, vilket blev sista gången de satte sin fot på fastlandet.[8] Kommunisternas erövring av Hainan mars-maj 1950 innebar att Chiangs regim slutgiltigt isolerades till Taiwan och tillhörande öar.

Den 1 mars 1950 återtog Chiang presidentämbetet och installerade sig i den japanska generalguvernörens gamla palats i Taipei, som nu blev Republiken Kinas tillfälliga huvudstad, och Chiang förblev Republiken Kinas president fram till sin död. Förutom själva ön Taiwan, kontrollerade Chiangs regim Pescadorerna, Kinmen, Matsuöarna, och ett par öar utanför Zhejiang-provinsens kust, vilket gjorde att nationalisternas flygvapen och flotta kunde upprätthålla en sjöblockad mot kommunisterna en bit in på 1950-talet. Med stöd av USA gjorde Chiangs regim på Taiwan anspråk på att ensam företräda Kina och nationalistregeringen behöll Kinas plats i säkerhetsrådet. USA:s stöd till Taiwan var dock ljummet i inledningsskedet och det var inte förrän Koreakrigets utbrott sommaren 1950 som USA sände sjunde flottan till Taiwansundet för att skydda nationalistregeringen mot en invasion från fastlandet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ News.bbc.co.uk
  2. ^ Tsang, Steve. Government and Politics. Sid. 241 
  3. ^ Tsang, Steve (på engelska). The Gold War's Odd Couple: The Unintended Partnership Between the Republic of China and the UK, 1950–1958. Sid. 62 
  4. ^ [a b] Hsiung, James C.; Levine, Steven I. (1992) (på engelska). Sino-Japanese War, 1937–1945. M.E. Sharpe publishing. ISBN 1-56324-246-X 
  5. ^ http://www.scaruffi.com/politics/massacre.html
  6. ^ Taylor (2009), s. 301.
  7. ^ Chang, Jung och Jon Halliday, Mao: Den sanna historien (Stockholm: Prisma, 2006) ss. 358f; "China Is Wordless on Traumas of Communists’ Rise," New York Times, 1 oktober 2009.
  8. ^ Taylor (2009), s. 419.
  • Taylor, Jay (2009) (på eng). The generalissimo: Chiang Kai-shek and the struggle for modern China. Cambridge, Mass.: Belknap Press of Harvard University Press. Libris 11480798. ISBN 978-0-674-03338-2 (cloth : alk. paper)