Grekiska inbördeskriget
| Grekiska inbördeskriget | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av kalla kriget | |||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Nationella arménStöttad av:  Storbritannien USA (efter 1947) |
 Demokratiska grekiska armén (1946–49) N.O.F.-partisaner
Stöttad av: |
||||||
| Befälhavare/ledare | |||||||
| Alexander Papagos, Thrasyvoulos Tsakalotos |
Markos Vafiadis, Nikolaos Zachariadis |
||||||
| Styrka | |||||||
| max. 232 500 alla vapengrenar[1] | 51 000 | ||||||
| Förluster | |||||||
| Grekiska armén, flottan och flygvapnet från 16 augusti 1945 till 22 december 1951:[2] 15 268 döda 37 255 skadade 3 843 saknade 865 desertörer grekiska gendarmeriet, från 1 december 1944 till 27 december 1951:[3] 1 485 döda 3 143 skadade 159 saknade |
Grekiska arméns anspråk: 38 839 döda 20 128 tillfångatagna |
||||||
| 1 000 000 människor flyttade temporärt under kriget[4] | |||||||
.svg){kind=small}
Grekiska ibördeskriget (grekiska: ο Eμφύλιος [Πόλεμος], "Inbördeskriget") utkämpades mellan åren 1946 och 1949, och var det första fallet av ett kommunistiskt gerillakrig under efterkrigstiden. Segern för Greklands kung Paul:s och den grekiska regeringens antikommunistiska armé ledde till att Grekland 1952 blev medlem av NATO, och bidrog till att kalla krigets ideologiska maktbalans fastställdes för Egeiska havets del.
Inbördeskrigets ena part var den huvudsakligen konservativa och centristiska civilbefolkningen, och den reguljära armén under kungen och regeringen, stödd av USA och Storbritannien. Den andra parten var huvudsakligen grekiska kommunister, och nyckelpersoner från den största antifascistiska motståndsrörelsen (ELAS), under ledning av Greklands kommunistparti (KKE).
Krigets förfas ägde rum 1942-1944. Motståndsrörelsens vänster- och högerflyglar kämpade inbördes mot varandra om ledningen över den Grekiska motståndsrörelsen. Under den andra fasen (1944) konfronterades de segrande kommunisterna, vilka kontrollerade större delen av Grekland, med den återvändande exilregeringen under Georgios Papandreou, som hade bildats med hjälp av de allierade i Kairo. I en tredje fas (1946-1949) stred en regeringskoalision med höger- och centerpartier, som valts under abnorma förhållanden, mot beväpnade styrkor som leddes av Greklands kommunistparti. Fastän kommunistpartiets inblandning var känd i hela världen, fortfor partiet att vara lagligt till 1948, och fortsatte att organisera attacker från sitt kontor i Aten tills proskriptionen. Vändpunkten i kriget inträffade 1949, när Alexandros Papagos blev överbefälhavare över den reguljära armén, och i oktober samma år tvingades gerillan att kapitulera.
Under konflikten försökte grannländer att göra territoriella anspråk på Grekland. Många medlemmar av ELAS var slavisktalande makedonier från norra Grekland, vilka grundade Nationella frihetsfronen (NOF) 1944, med stöd av den jugoslaviske ledaren Tito som hade planer för grekiska Makedonien. KKE var mycket positivt inställda till tanken om att bilda "Den socialistiska republiken Makedonien", som skulle omfatta grekiska Makedonien. Senare blev ELAS och SNOF oense om politiska frågor, och splittrades.
Inbördeskriget efterlämnade ett arv av politisk polarisering i Grekland, och medföljande instabilitet; som en följd av detta ingick Grekland en allians med USA och blev medlem av NATO, medan relationerna med de Sovjet-allierade grannländerna i norr blev ansträngda.
Referenser [redigera]
Noter [redigera]
- ^ Woodhouse, C.M. (2002) [1976] (på engelska). The Struggle for Greece 1941-1949. London: Hurst & Company. Sid. 237
- ^ Γενικόν Επιτελείον Στρατού, Διεύθυνσις Ηθικής Αγωγής, Η Μάχη του Έθνους, Ελεύθερη Σκέψις, Aten, 1985, ss. 35-36
- ^ Γενικόν Επιτελείον Στρατού, s. 36
- ^ Γιώργος Μαργαρίτης, Η ιστορία του Ελληνικού εμφυλίου πολέμου ISBN 960-8087-12-0
Källor [redigera]
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från en annan språkversion av Wikipedia.
Denna historie-artikel behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.
