Grundinkomst i Mellanöstern

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Debatt om grundinkomst (även kallat medborgarlön, basinkomst och i vissa fall negativ inkomstskatt) pågår i minst tre länder i Mellanöstern, Iran, Irak och Libyen. Diskussionen har utgått från att länderna äger stora naturresurser (särskilt olja), samtidigt som en stor del av befolkningen är fattig. Ett land i regionen, Iran, införde nationell basinkomst våren 2012.

Nationella diskussioner[redigera | redigera wikitext]

Irak[redigera | redigera wikitext]

I början av 2010-talet, då våldet mildrats i Irak, återtog landet sin position som en av de största oljeexportörerna. Många irakier är fattiga och frågan om oljeintäkternas fördelning i befolkningen står på den politiska dagordningen. Enligt Aminah al-Thahabi, som skriver för Niqash, har de flesta politiska grupper inklusive partierna i parlamentet tagit ställning i frågan. Basinkomstens förespråkare hävdar att alla irakier skulle kunna få en rättvis andel av landets oljeresurser. Motståndarna menar att reformen skulle vara inflationsdrivande och att oljepengarna snarare borde investeras i infrastrukturen, vilken är i katastrofalt skick efter år av sanktioner och krig. Johnny West, OpenOil consultancy, beräknade att Irak skulle kunna införa en årlig basinkomst på 220 US-dollar per person i oktober 2012 och att nivån därefter skulle kunna öka om produktionen tilltog. Han argumenterade också för att Irak med sina naturresurser skulle kunna avskaffa fattigdomen på två år.[1]

Iran[redigera | redigera wikitext]

Mahmoud Ahmadinejad, 2009.

Iran införde som första land i världen en nationell basinkomst under hösten 2010. Den betalas ut till alla medborgare och ersätter de subventioner av bränsle och andra förnödenheter som landet haft i årtionden för att minska klyftorna och fattigdomen. Summan motsvarar (2012) omkring 40 US-dollar per person och månad. På ett år blir det 480 US-dollar och 2300 US-dollar för en familj på fem personer.[1] Irans basinkomst är det mest generösa välfärdsprogrammet i sitt slag i världen. Det är också unikt genom att basinkomsten ges till landets alla medborgare.[2]

Basinkomsten betalas av Irans oljeintäkter, vilka medborgarna i decennier indirekt fått del av på två sätt: dels i form av offentliga investeringar (välfärdsstat, skolor osv), dels i form av subventioner på bränsle, vars pris hållits extremt lågt. En annan bakgrund är den utbredda fattigdomen. Av invånarna räknas 70 procent som fattiga. Subventionerna, som infördes för att lindra nöden, har dock under lång tid utsatts för kritik. Kritiken har handlat om att systemet medför överdriven konsumtion, ineffektiv produktion, avfall, föroreningar samt smuggling till grannländerna. Det har framhållits att subventionerna ökat fattigdomen och ojämlikheten eftersom huvuddelen av subventionerna gått till medelklassen i städerna istället för de fattiga på landsbygden. Flera regeringar har försökt reformera subventionssystemet, men har hindrats genom politiskt och folkligt motstånd.

I juni 2008 antog regeringen under president Mahmoud Ahmadinejad en plan för att fasa ut prissubventionerna under ett antal år samtidigt som de ersätts med basinkomst. De utfasade subventionerna skulle främst gälla bränsleprodukter (ca 90 procent), men också el och vatten, transporter, bröd och vissa andra varor. Subventionsreformen har två syften, dels förbättra resursfördelningen med mer rationella, relativa priser och ett större utrymme för marknadskrafterna, dels främja social rättvisa genom att omfördela oljepengarna så att nettoeffekten blir att fattiga gynnas.[3]

Basinkomstdelen av subventionsreformen har varit populär, samtidigt som experter har hävdat att de bör skrotas till förmån för andra prioriteringar, t.ex. skapande eller expansion av offentliga tjänster. Andra kritiker har varit något mindre kategoriska och sagt sig kunna stödja kontantutbetalningar till fattiga grupper.[3] Under hösten 2012 medgav regeringen att det är ett problem att basinkomsten kostar mer än subventionerna som den skulle ersätta. Regeringen övervägde därför att behovspröva basinkomsten. Då blir det dock, per definition, inte längre en basinkomst.[4]

Gulfstaterna (GCC-länderna och Yemen)[redigera | redigera wikitext]

Gulf Cooperation Council (GCC) eller The Cooperation Council for the Arab States of the Gulf (CCASG) är ett politiskt och ekonomisk förbund mellan de arabiska staterna: Bahrain, Saudiarabien, Oman, Kuwait, Qatar och Förenade Arabemiraten. Dessa länder håller låga bränslepriser, de lägsta bensinpriserna i världen[5]). I länderna är inkomstskillnaderna stora mellan å ena sidan offentlig sektor och privat sektor, å andra sidan mellan inhemska medborgare och gästarbetare. Genomsnittslönen för tjänstemän i Saudiarabien var 2012 9000 saudiska Riyal, medan genomsnittslönen för saudier i privat sektor är 3000 Riyal och i den privata sektorn som helhet endast omkring 1000 Riyal. Liknande eller större klyftor finns i övrig Gulfländer. Den statliga sektorn har kritiserats för att vara överdimensionerad, med bland annat bristande effektivitet som följd. Eft den arabiska våren har regeringarna gjort stora investeringar för att skapa fler arbetstillfällen i offentlig sektor, man har bekostat livsmedelssubventioner samt på socialbidrag och bostadsbidrag. Steffen Hertog, London School of Economics, menar att reformerna inte kommer åt det grundläggande problemen, den stora och ineffektiva statsapparaten, att den inhemska befolkningen inte vill arbeta i privat sektor. En alternativ politik som han tror skulle vara bättre vore bantning och uppstramning av den statliga, offentliga, sektorn i kombination med en speciell gulfvariant av basinkomst. Han förordar socialförsäkringar och selektiva stöd tillsammans med en basinkomst för alla utom dem med de högst betalda, offentliga jobben. Denna form av välfärdsstat kontrasterar han mot tre andra scenarier: ett status quo-scenario, en traditionell välfärdsstat (få offentliga jobb samt ett brutalt nedskärningsscenario (få offentliga jobb och ingen basinkomst).[5]

Turkiet[redigera | redigera wikitext]

I Turkiet har grundinkomst fått viss uppmärksamhet under 2000-talet. Bakgrunden till debatten är att en stor del av landets befolkning bara fått sporadisk, ekonomisk hjälp i tider av arbetslöshet.[6] Detta beror i sin tur på att de flesta bidrag och förmåner är knutna till formella lönearbeten samtidigt som bönder, informella arbetare i städerna och självanställda utgör merparten av landets arbetande befolkning.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] USBIG NEWSLETTER Vol. 13, No. 64 Spring 2012 (läst 2 december 2012)
  2. ^ Jämfört med basinkomsten i Alaska, har Iran över hundra gånger fler mottagare av basinkomst. Nivån är också betydligt högre, om man jämför med BNP och personlig genomsnittsinkomst. När reformen är helt implementerad kommer basinkomsten enligt planen att stå för ca 15 procent av landets BNP, långt över Alaskas 3-4 procent.Tabatabai, Hamid From Price Subsidies to Basic Income: The Iran Model and its Lessons (läst 20 december 2012)
  3. ^ [a b] Tabatabai, Hamid From Price Subsidies to Basic Income: The Iran Model and its Lessons (läst 20 december 2012)
  4. ^ Hamid Tabatabai IRAN: Basic Income Might Become Means Tested (läst 7 december 2012)
  5. ^ [a b] Hertog, Steffen Redesigning the distributional bargain in the GCC (läst 23 december 2012)
  6. ^ Contextualizing welfare reforms and minimum income assistance in Turkey (läst 30 januari 2013). Primärkälla: Ayşe Buğra and Çağlar Keyder, New Poverty and the Changing Welfare Regime in Turkey (Ankara: UNDP, 2003). Se även Ayşe Buğra and Çağlar Keyder, “Arguing for Basic Income in Turkey: Main Challenges” (paper vid BIEN:s 10:e kongress 2004).
  7. ^ Bugra, Ayse ARGUING FOR BASIC INCOME IN TURKEY: MAIN CHALLENGES (läst 30 januari 2013)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]