Vokal
| Vokaler | |||||
| främre | halvfrämre | central | halvbakre | bakre | |
|---|---|---|---|---|---|
| sluten | i • y | ɨ • ʉ | ɯ • u | ||
| halvsluten | ɪ • ʏ | ʊ | |||
| mellansluten | e • ø | ɘ • ɵ | ɤ • o | ||
| mellanvokal | ə | ||||
| mellanöppen | ɛ • œ | ɜ • ɞ | ʌ • ɔ | ||
| halvöppen | æ | ɐ | |||
| öppen | a • ɶ | ɑ • ɒ | |||
En vokal är ett språkljud som bildas utan förträngning eller avspärrning i de delar av talapparaten som är ovanför glottis.[1] Motståndet är vid bildningen så litet att ingen hörbar friktion uppstår.[2] Utifrån ett funktionellt perspektiv kan vokaler definieras som stavelsebildande ljud, självljud. De vanligaste vokalerna i världens språk [i], [a] och [u][3] ([i] motsvarar klangfärgen hos i-ljudet i sil, [a] motsvarar klangfärgen hos a-ljudet i katt och [u] motsvarar klangfärgen hos o-ljudet i sol).
Vokalerna representeras i det svenska latinska alfabetet av bokstäverna A, E, I, O, U, Y, Å, Ä och Ö. Övriga bokstäver betecknar konsonanter. Inom fonetiken används ett annat teckensystem, fastän det latinska alfabetet är fonetiskt uppbyggt, då det finns fler ljudvarianter än bokstäver.
Vokaler infördes enligt Ong som en nyhet i grekisk skrift cirka 500 f.Kr. Tidigare hade skriften mest bestått av symboler i bildskrift och stavelseskrift, tillgänglig endast för yrkesskrivare i maktens tjänst. Med ljudenlig skrift öppnades obegränsade möjligheter för envar att kommunicera genom att allt som kunde sägas också kunde skrivas med ett trettiotal tecken.
Innehåll |
Självljud [redigera]
Vanligtvis är vokaler självljud, det vill säga ljud som bildar stavelser, men klangfulla ljud som [l], [r], [n] och [m] kan också ha en stavelsebildande funktion. I vissa språk, till exempel tjeckiska, förekommer sådan stavelsebildning systematiskt, som i vlk (varg) och krk (hals). Det innebär att det inte finns någon perfekt samstämmighet mellan bildningssätt och stavelsebildande (på fackspråk syllabisk) funktion.[4]
Vokalbildning [redigera]
Vilken vokal som bildas när man talar beror på en rad omständigheter. Alla språks vokaler kan delas in i schemat främre-bakre och hög-låg. Dessutom kan vokaler vara rundade eller orundade, långa eller korta och orala eller nasala.
Diftonger och triftonger [redigera]
I många språk samt i svenska dialekter, dock inte i neutralt standardspråk, förekommer vokalljud som ändrar i klang från ett vokalljud till ett annat. Sådana språkljud kallas diftonger. I en del språk och dialekter kan man identifiera tre olika vokalljud i samma stavelse, och då talar man om en triftong.
Indelning [redigera]
Vokalerna kan delas upp i främre (i, y, långt u, e, ä), centrala (bl a ö-ljud, kort u, kort a) och bakre (o, å, långt a) vokaler.
På många språk har främre vokaler haft den effekt på velara och alveolara konsonanter, att de har blivit palatala eller postalveolara framför en främre vokal. I svensk ortografi skiljer man mellan mjuka vokaler (d.v.s. främre vokaler) och hårda vokaler (d.v.s. bakre vokaler). Deras funktion i stavningen skiljer dem åt: samma konsonantbokstäver eller kombinationer av dessa, blir olika ljud beroende på vilket slags vokal de står framför. På många språk reflekterar stavningen förändringen, såsom engelskans church och cheap, men cow och can. På svenska stavas motsvarande ord alla med k: kyrka, köpa, ko och kan, även om uttalet är annorlunda. På tyska stavas alla med k och har ”hårt uttal”: Kirche, kaufen, Kuh och kann. Detsamma gäller till exempel engelskans yield och svenska gälda. Nedan är en tabell hur olika bokstäver ändrar ljud framför olika vokaler på olika språk:
| Före bakre vokal | Före främre vokal | |
|---|---|---|
| Svenska "C" | cancer [ˈkanser] | cykel [ˈsʏkel] |
| Svenska "G" | gata [ˈgɑːta] | get [jeːt] |
| Svenska "K" | kunna [ˈkɵnːa] | känna [ˈɕɛnːa] |
| Svenska "SK" | skala [ˈskɑːla] | skela [ˈɧeːla] |
| Engelska "C" | call [kɔːl] | cell [sɛl] |
| Engelska "G" | gall [gɔːl] | gel [dʒɛl] |
| Franska "C" | calque [kalk] | celà [səˈla] |
| Franska "G" | gare [ɡɑʁ] | gel [ʒɛl] |
| Italienska "C" | cara [kaɾa] | ciao [tʃao̯] |
| Italienska "G" | gallo [ɡalːo] | genere [ˈdʒɛneɾe] |
| Italienska "SC" | scala [skala] | scena [ˈʃɛna] |
I vissa svenska dialekter har denna förändring även skett inuti ord, något som brukar kallas norrländsk förmjukning. Det innebär att ord som skogen, väggen, säcken, bänken och fisken kan uttalas skojin ([skuːjɪn]), väddjin ([vɛdʒɪn]), sättjin ([sɛtʃɪn]), bäntjin ([bɛntʃɪn] och fisjin ([fɪʃɪn]). Detta är vanligast i norrländska dialekter och i Finland, men gränsen för detta drag har gått igenom Uppland, men är nu på utdöende.[5] I Uppland är draget starkast i Hållnäs.[6]
I andra språk påverkas omkringliggande ljud på ett liknande sätt. I finsk-ugriska språk och turkiska språk förekommer vokalharmoni, vilket innebär att samtliga stavelser i ett och samma (enkla) ord är antingen främre eller bakre. Detta kan i finskan iakttas genom valet av ändelse i de olika kasusformerna. I turkiskan påverkas uttalet av konsonanterna också, där varje konsonant har en främre och en bakre variant.
Referenser [redigera]
Noter [redigera]
- ^ Engstrand (2004), s. 345
- ^ Encyclopædia Britannica, uppslagsord vowel
- ^ Engstrand (2007), s. 27
- ^ Engstrand (2004), s. 39
- ^ Wessén, Elias (1935), Våra folkmål, Stockholm: Fritze, Libris 1365331
- ^ ”Visst har upplänningen mål i mun”. Unt.se. 25 jan 2009. http://www.unt.se/uppsala/visst-har-upplanningen-mal-i-mun-307282.aspx. Läst 25 februari 2012.
Litteratur [redigera]
- Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder, Lund: Studentlitteratur
- Engstrand, Olle (2007). Fonetik light: kortfattad ljudlära för språkstudier och uttalsundervisning. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur
- Malmberg, Bertil, Svensk fonetik (Lund 1971, nytryck 1991)
