Latinska alfabetet

Från Wikipedia

Världskarta som visar var det latinska alfabetet används helt (mörkgrönt) eller delvis (limegrönt).

Det latinska alfabetet är ett alfabet som har spridits från latin till många andra språk, och som har blivit världens vanligaste alfabet.

[redigera] Antika latinska alfabetet

Det latinska alfabetet utvecklades ur det etruskiska alfabetet (det gamla italiska alfabetet) som i sin tur utvecklades ur det euboiaska grekiska alfabetet. Antalet bokstäver var ursprungligen 21:

Bokstaven C var en västlig variant av den grekiska bokstaven Γ (gamma), men den användes både för att beteckna ett g-ljud och ett k-ljud, kanske som en påverkan av det etruskiska språket, som saknade g-ljud. Bokstaven Z var överflödig för att skriva latin och byttes på 200-talet f.Kr ut mot den nya bokstaven G, ett C med ett litet horisontellt streck.

Efter romarnas erövring av Grekland la man till Y och återtog Z för att skriva grekiska lånord. Klassiskt latin hade därför 23 bokstäver:

Duenosinskriften från början av 500-talet f.Kr är en av de äldsta exemplen på fornlatinsk skrift

Dessa bokstäver var i längden tröttsamma att skriva, och därför utvecklades med tiden en kursiv handskrift som gav upphov till våra dagars gemener. Man textade helt enkelt det som ansågs viktigt och kursiverade resten.

[redigera] Moderna latinska alfabetet

I germanska språk finns v-ljud som saknas i det klassiska latinet. På 600-talet när anglosaxerna övergick från runor till latinsk skrift bibehöll man runan ƿ wynn för detta ljud. Senare övergick man til att skriva VV, vilket under medeltiden blev W. Att man i vissa språk kallar W för dubbelt V (svenska, franska) medan i andra kallar den dubbelt U (engelska) visar att man vid denna tid inte skiljde mellan V och U. Den raka formen V användes i början av ord, medan den runda formen U användes i mitten eller slutet, oberoende av uttalet. Den tidigaste kända uppdelningen i två olika bokstäver kommer från gotiskt alfabet från 1386 där V kommer före U. Under 1500-talet kom V att representera ett konsonantljud och U ett vokalljud, precis som det gör idag. ^[1]

På liknande sätt användes formerna J och I i början resp slutet av ord oberoende av uttalet, men på 1500-talet kom J att representera konsonantljudet och I vokalljudet.

[redigera] Användning och modifieringar

Det latinska alfabetet används i ett 100-tal språk. En del språk som modern engelska använder inga andra bokstäver än de 26 grundtecknen, medan många språk som använder latinska alfabetet har ytterligare tecken. I en del språk, till exempel i svenska, räknas modifieringarna som riktiga bokstäver, även om de var modifieringar från början. Det vanligaste synsättet är att de är modifieringar, kallade diakritiska tecken. Dessa modifieringar faller i kategorierna: liten symbol ovanför, till exempel som i Å, Ä, Á, Â, Ã, Ā, Ă, liten symbol under, till exempel som i Ą,Ç, streck över, till exempel Ø, Ł, Ŧ, och hopskrivning, till exempel i Æ, Œ och ß. Några få omaka tecken förekommer, till exempel Þ och ȝ.

Till skillnad från klassiskt latin där det var upp till författaren att texta resp använda skrivstil så har de moderna språken fasta regler för när versaler och gemener skall användas.

[redigera] Informationsteknik

Inom informationsteknik utgör sortering ett problem, då speciella tecken kan sorteras på olika sätt. Till exempel finns svenska å, ä och ö som nr 229, 228 och 246 i Latin-1 och Unicode och i fel ordning även i "svenska ASCII". Eftersom varje land har sin egen standard för sortering får svenska programmerare göra ett särskilt jobb, eftersom det inte automatiskt blir rätt. Användningen av landsunika kodningar med korrekt sortering kan göra det lättare för programmerare, men de har i sig gett stora problem, eftersom importerade programvaror inte stött dem. Framväxten av Unicode ger mindre problem i framtiden, efter hand som programvaror stödjer det.

I Unicode finns för närvarande stöd för 1241 olika latinska tecken, ungefär hälften versaler och hälften gemener, medan ISO-Latin-1 har stöd för 114 st, vilket räcker för alla större västeuropeiska språk (om man i franska accepterar oe för œ).

När man i internationell korrespondens förr ville uttrycka å, ä, ö, ü eller é och inte kunde räkna med att dessa tecken kan hanteras av mottagaren, transkriberas de som aa, ae oe, ue resp e. Det är dock vanligt om avsändaren inte har svenskt tangentbord och inte vet hur man skapar å, ä, ö, ü på annat sätt. Det anses dock inte som acceptabel svenska, utan får bara göras i nödfall.

1. ^ Pflughaupt, Laurent (2008). Letter by Letter: An Alphabetical Miscellany. trans. Gregory Bruhn. Princeton Architectural Press. ss. 123–124. ISBN 9781568987378. http://books.google.com/books?id=63Qnbt2CMiMC&pg=PA124. Läst 2009-11-29. 

[redigera] Se även