Jätteloka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jätteloka
Reuzenbereklauw.JPG
Systematik
Domän Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Araliaordningen
Apiales
Familj Flockblommiga växter
Apiaceae
Släkte Lokasläktet
Heracleum
Art Jätteloka
H. mantegazzianum
Vetenskapligt namn
§ Heracleum mantegazzianum
Auktor Sommier & Levier
Hitta fler artiklar om växter med

Jätteloka eller jättebjörnloka (Heracleum mantegazzianum) är en art i familjen flockblommiga växter och förekommer naturligt i sydvästra Asien. Numera är den förvildad på många håll och betraktas ofta som ogräs. Jättebjörnlokan odlas ibland som prydnadsväxt.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Jättebjörnlokan är en mycket storväxt, flerårig ört. Stjälken kan bli upp till tre meter hög och nästan tio centimeter tjock, den är glest styvhårig, något räfflad och vanligen mer eller mindre rödfläckig. Bladen är mycket stora, upp till en meter breda. De är dubbelt till tre gånger pardelade, kala eller på undersidan finhåriga, med rundat ovala, spetsiga eller långt utdragna bladflikar som oftast är tandade i kanten. Jätteloka blommar i juli-augusti, blommorna är vita och sitter i mycket stora, plattade till halvklotformigt välvda flockar. De yttersta blommorna i flocken är oftast större än de övriga. Ståndarna har gröngula eller rödaktiga ståndarknappar. Frukterna är drygt en centimeter långa, runda till elliptiska, med kraftiga oljekanaler som är vidgade nedtill. Jätteloka är möjligen ett samlingsnamn för ett antal oklart avgränsade arter som avviker något i utseende och i val av ståndort. Tre av dessa arter är tromsöloka (H. persicum), hörsneloka (H. platytaenium) och kungsholmsloka (H. stevenii).

Andra vetenskapliga namn som har applicerats på de olika typerna av svenska jättelokor är H. giganteum, H. pubescens. Det är dock ännu inte fullt klarlagt om det verkligen finns mer än en variabel art, eller i så fall vilka arter det rör sig om.

Jätteloka i den alpina Botaniska trädgården Jaysinia, (Frankrike).

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Jätteloka är en ursprungligen odlad och förvildad växt som naturaliserats och som numera är ganska vanlig i vissa trakter, främst i Syd- och Mellansverige. Den är vanligast i Stockholmstrakten och i Skåne och kan på sina ställen bilda enorma bestånd. Arten härstammar från området kring Kaukasus, varifrån man beskrivit ett stort antal mycket snarlika arter. I Sydsverige finner man mycket storväxta former med kortare bladflikar och hårig bladundersida. De växer företrädesvis fuktigt och påträffas ofta vid bäckar, i kärr och på stränder. Den i Stockholmstrakten förekommande arten kungsholmsloka (H. stevenii) är oftast mindre högväxt, har långt utdragna bladflikar och kal bladundersida. Den växer på torrare ställen än den sydsvenska, i vägkanter, industritomter, banvallar och på ruderatmarker. I norra Sverige finner man tromsöloka (H. persicum), det är en spädare typ med mindre blad och kortare bladflikar, vilken ofta doftar aromatiskt. Den växer i ängsmark och vid bebyggelse. Första fynduppgift är från Lidingö, Uppland och publicerades 1918. Men redan 1870 omnämner Lilja i Skånes flora 'Jätte Björnfloka, Heracleum giganteum Horn.' som förvildad (Hylander 1971).

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Jätteloka odlades tidigare som prydnadsväxt i trädgårdar. Deras stora blomflockar och monumentala uppenbarelse gjorde arten populär men deras härdighet ger den snarast karaktären av ogräs. Lokan odlas knappast längre eftersom den därtill är giftig då den innehåller furanokumariner som är irriterande på hud, särskilt om huden utsätts för solbestrålning (fotosensibilisering)[1]. Brännskadeliknande symtom med kraftig hudirritation, rodnad och blåsor, som kan bli stora och smärtsamma. Besvären kan kvarstå i veckor, eventuellt även ärrbildning och mörkfärgning av huden.

Förgiftningar genom förtäring av växten är inte kända hos människa.

Bekämpning[redigera | redigera wikitext]

Jättebjörnlokan betraktas som invasiv främmande art och i och med dess giftighet bekämpas växten i ett flertal av Sveriges kommuner.

Trafikverket bekämpar lokan inom vägområden genom att klippa ner den. Jättelokorna är populära att ta hem och torka, men Trafikverket varnar för att låta växten sticka ut genom bakluckan vid hemfärden då växten på så sätt kan sprida sina frön och ge upphov till tusentals nya plantor längs vägen.[2]

Lokan bygger under sitt första år upp en kraftig rotstam och går först under andra året i blom under rik frösättning. Ett bestånd kan bekämpas rent mekaniskt på så sätt att blomställningar skärs av i syfte att förhindra all föryngring av beståndet, men detta kräver planlagd, noggrann uppföljning så att inga mogna frön kvarstår och bekämpningen måste pågå oavbrutet under två till tre år innan den sista plantan försvunnit.

Om blomställningarna skärs av tidigt förhindras frösättning snabbt och effektivt även om blomställningarna lämnas kvar på marken. Vid beskärning i ett senare skede måste blomställningarna samlas upp - något som i hög grad fördyrar och komplicerar bekämpningen. Jättelokan kommer att driva fram en ny (lägre) blomning efter beskärning enligt ovan, och även denna kan hinna gå i frö, varför det är viktigt att bevaka utvecklingen och inte nöja sig med endast ett ingripande per säsong. Då hinner man även att komma åt plantor som är senare med sin första blomning.

Se även Statens Jordbruksverks föreskrifter om bekämpning av jättelokan (Heracleum mantegazzianum); beslutade den 12 mars 1998 (SJVFS 1998:31)

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Artepitetet mantegazzianum hedrar den italienske etnografen Paolo Mantegazzi (1831-1910).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ H. Ibben, Derm. Beruf Umwelt 32, 134.
  2. ^ Vägverkets skrift "Sommarvägen" 2009.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]