Jean Vautrin

	Jean Vautrin
Född	Jean Herman; 17 maj 1933; Pagny-sur-Moselle, Meurthe-et-Moselle, Frankrike
Död	16 juni 2015 (82 år); Gradignan, Gironde, Frankrike
Yrke	författare, filmare
Nationalitet	fransk
Språk	franska
Verksam	1973–2015
Genrer	romaner, noveller, filmmanus
Noterbara verk	Un grand pas vers le bon Dieu
Priser	Goncourtpriset

Jean Vautrin, egentligen Jean Herman, född 17 maj 1933 i Pagny-sur-Moselle i Meurthe-et-Moselle, död 16 juni 2015 i Gradignan i Gironde,^[1] var en fransk filmskapare, författare, manusförfattare och filmkritiker.

Efter att ha studerat litteratur i Auxerre, tog han första pris i en tävling på den franska filmskolan IDEC. Medan han var lektor i fransk litteratur vid universitetet i Bombay blev han assisterande regissör till Roberto Rossellini. Efter att Vautrin återvänt till Frankrike producerade han fem långfilmer.

Vautrin är en författare med ett generöst och uppfinningsrikt språk. Hans tidiga verk var thrillers karakteriserade av ett rikt språk och en varm anda. Hans talang som manusförfattare framträder i hans dialoger och beskrivningar.

Han blev känd för allmänheten 1989 när han fick Goncourtpriset för romanen Un grand pas vers le bon Dieu.

Tillsammans med författaren Dan Franck skapade han 1987 karaktären Boro, en pressfotograf med stort hjärta (”modellen” var sannolikt ingen mindre än krigsfotografen Robert Capa).

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Romaner[redigera | redigera wikitext]

1973: À bulletins rouges
1974: Billy-Ze-Kick
1977: Mister Love
1977: Typhon gazoline
1979: Bloody-Mary – roman omgjord till serie av Jean Teulé 1984
1981: Groom
1982: Canicule
1987: La vie Ripolin
1989: Un grand pas vers le bon Dieu, Goncourtpriset
1994: Symphonie Grabuge, Populistpriset, romanklassen
1997: Le roi des ordures
1987: Un monsieur bien mis
1998: Le cri du peuple, Louis Guilloux-priset för sin livsgärning och anpassad till serie av Tardi
2001: L’homme qui assassinait sa vie
2002: Le journal de Louise B.