Karl Maria Wiligut

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Karl Maria Wiligut (pseudonym Karl Maria Weisthor), född 10 december 1866 i Wien, död 3 januari 1946 i Arolsen, Hessen, var en österrikisk SS-Brigadeführer, nazistisk mystiker och neopaganist, kallad "Himmlers Rasputin".

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Wiligut blev paganist i början av 1920-talet och påstod sig vara clairvoyant med minnesbilder av Tysklands äldsta historia 228 000 år tillbaka i tiden. Han gjorde därtill anspråk på att vara den siste ättlingen av en förening mellan luftgudarna ("Asen") och vattengudarna ("Wanen").[1] Wiligut hävdade också att Bibeln ursprungligen nedtecknats i Tyskland och avsett en germansk gud med namnet "Krist", men att detta förvanskats av en sammansvärjning av kristna, judar och frimurare.

Efter en rad episoder av våld i hemmet, mordhot riktade mot hustrun, storhetsidéer, paranoida vanföreställningar, allmän excentrism och akut schizofreni omyndigförklarades och hospitaliserades Wiligut mellan 1924 och 1927 på ett mentalsjukhus i Salzburg. Efter att 1932 ha lämnat hem och familj och begivit sig från Österrike till Tyskland kom han i september 1933 i kontakt med Heinrich Himmler, och utnämndes under pseudonymen Karl Maria Weisthor att leda en enhet för för- och urhistoria inom SS:s centrala ras- och bosättningsbyrå (RuSHA).[2] Han befordrades i april 1934 till Standartenführer (överste), blev chef för sektion VIII (arkivet) vid RuSHA i oktober 1934, befordrades vidare till Oberführer i november samma år. Under våren 1935 förflyttades Wiligut till Berlin för att ingå i Himmlers personliga stab. Befordringen till Brigadeführer (brigadgeneral) kom i september 1936.[1]

Wiligut bidrog till utvecklingen av SS:s ordensborg Wewelsburg. Han utformade dödskalleringen[3] och officierade som präst vid de hedniska vigselceremonierna. I november 1938 besöktes dock Wiliguts österrikiska hustru av Karl Wolff, chefsadjutant vid Himmlers personliga stab, som då fick ta del av Wiliguts psykiatriska anamnes, något som ledde till att Himmler i februari 1939 meddelade Wiligut att hans "ansökan" om pension på grund av hög ålder och sviktande hälsa hade beviljats.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Longerich 2009, s. 252
  2. ^ Longerich 2009, s. 250
  3. ^ Goodrick-Clarke 2004, s. 177

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Goodrick-Clarke, Nicholas (2004) (på engelska). The Occult Roots of Nazism: Secret Aryan Cults and Their Influence on Nazi Ideology. New York: New York University Press. ISBN 1-8147-3060-4 
  • Lange, Hans-Jürgen (1998) (på tyska). Weisthor: Karl-Maria Wiligut – Himmlers Rasputin und seine Erben. Engerda: Arun. Libris 7014571. ISBN 3-927940-35-6 
  • Longerich, Peter (2009). Heinrich Himmler: en biografi. Stockholm: Norstedts. ISBN 978-91-1-302379-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]