Senapsgas

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Senapsgas
Strukturformel
Molekylmodell
Systematiskt namn bis(2-kloretyl)sulfid
Övriga namn Yperit

1,5-diklor-3-tiapentan
Kemisk formel C4H8Cl2S
Molmassa 159,08 g/mol
Utseende Från färglös gas till gulbrun vätska
CAS-nummer 505-60-2
SMILES ClCCSCCCl
Egenskaper
Densitet Vätska: 1,27 g/cm³
Löslighet (vatten) 0,48 g/l
Smältpunkt 14,4 °C
Kokpunkt 217 °C (sönderfaller)
Faror
Huvudfara
Mycket giftig Mycket giftig
NFPA 704

NFPA 704.svg

1
4
1
LD50 0,7 mg/kg (oralt)
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Senapsgas (yperit) är ett kemiskt stridsmedel vars systematiska namn är bis(2-kloretyl)sulfid. Den verkar genom att ge skador liknande brännskador på utsatta kroppsdelar ett antal timmar efter exponeringen. Ämnet är sällan direkt dödligt, men på längre sikt kan det ge kraftigt nedsatt immunförsvar och cancer.

En kanadensisk soldat med brännskador efter att ha utsatts för senapsgas under första världskriget.

Gasen uppfanns gemensamt av forskare på det tyska kemiföretaget Bayer och Kaiser Wilhelm-institutet för kemi år 1916. Tyskarna kallade till en början gasen för LOST efter de två första bokstävernas i uppfinnarnas efternamn, Lommel och Wilhelm Steinkopf. [1]

Namnet senapsgas kommer från att gasen doftar svagt av vitlök eller senap.[2] Den har ingen färg och är därför svår att upptäcka. Benämningen gas är något oegentlig eftersom den är svårflyktig och framför allt används som aerosol. Områden som kontaminerats av senapsgas blir otillgängliga i flera dagar eftersom ämnet ligger kvar utspridd i vätskeform och omöjliggör för oskyddade att röra sig i området. Speciellt farligt kan det bli på kalla dagar, eftersom senapsgas fryser redan vid 13°C. Soldaterna kan då omedvetet få med sig frusen gas in i uppvärmda utrymmen, där den sedan tinar och orsakar skador.

Senapsgas användes för första gången i strid 12 juli 1917 under första världskriget mot brittiska förband nära Ypres, därav ett av namnen på gasen Yperit.[2] Ämnet användes främst under slutet av år 1917 och sedan hela 1918. Senare under 1900-talet användes det i Italiens kolonialkrig mot Abessinien år 1935 mot trupper utan något gasskydd[3], och under Iran–Irak-kriget 1980-1988 där främst Irak, men även Iran, använde senapsgas.[4]

Sverige hade länge planer på att uppföra en egen anläggning för produktion av senapsgas genom att bygga en produktionsanläggning i Bofors som konstruerats av det italienska företaget Dinamite Nobel, men planerna lades till slut på hyllan år 1940 då det inte bedömdes som troligt att stridsgasen skulle bli något avgörande vapen i det andra världskriget som då precis brutit ut och ställde höga krav på upprustning av försvaret och prioritering.

Efter andra världskriget dumpade Sovjetunionen trots skarpa protester från bland annat Sverige stora mängder oanvänd beslagtagen tysk senapsgas i Östersjön. På svenskt vatten finns två dumpningsområden: ett utanför fyren Måseskär i Skagerrak och ett sydost om Gotland. Denna dumpade senapsgas vållar ibland problem för fiskare som får upp läckande tunnor i sina nät. Det har hänt att fiskare fått svåra skador av nät som kommit i kontakt med senapsgas. Amerikanska flottan sänkte sin beslagtagna senapsgas i Nordsjön.

Enligt Konventionen om förbud mot utveckling, produktion och lagring av kemiska vapen samt om förstörelse av dessa, som antogs i Paris 13 januari 1993, ska alla förråd på sikt förstöras.[5]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Agrell, Wilhelm. ”7”. Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70. Falun: Historiska Media. sid. 93. ISBN 91-89442-49-0 
  2. ^ [a b] Agrell, Wilhelm. ”7”. Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70. Falun: Historiska Media. sid. 94. ISBN 91-89442-49-0 
  3. ^ Agrell, Wilhelm. ”9”. Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70. Falun: Historiska Media. sid. 107. ISBN 91-89442-49-0 
  4. ^ Agrell, Wilhelm. ”35”. Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70. Falun: Historiska Media. sid. 331-332. ISBN 91-89442-49-0 
  5. ^ Text på svenska http://www.humanrights.se/upload/files/2/MR-instrument/Konventionen%20om%20forbud%20mot%20kemiska%20vapen.pdf

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]