Kirks dik-dik

Från Wikipedia
Kirks dik-dik
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Kirks dik-dik i Etosha National Park, Namibia.
Foto av Winfried Bruenken
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningPartåiga hovdjur
Artiodactyla
UnderordningIdisslare
Ruminantia
FamiljSlidhornsdjur
Bovidae
UnderfamiljGasellantiloper
Antilopinae
SläkteMadoqua
ArtKirks dik-dik
M. kirkii
Vetenskapligt namn
§ Madoqua kirkii
AuktorGünther, 1880
Hitta fler artiklar om djur med

Kirks dik-dik eller kirkdikdik (Madoqua kirkii) är en antilopart som tillhör gasellantiloperna. Man hittar den i Tanzania, Namibia, Angola och de södra delarna av Kenya.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Kirks dik-dik har en pälsfärg som varierar beroende på var man hittar den. Men det gemensamma för alla dik-dikarna är att den har en lång snabelliknande nos och att den har en vit ring runt ögonen. Hornen är tunna och raka. Mankhöjden är mellan 35 och 43 centimeter och de väger mellan 4,5 och 6 kilo.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Socialt beteende[redigera | redigera wikitext]

Kirks dik-dik håller mest till på busk- och trädsavanner, och gärna i närheten av klippor och stenpartier. Den lever oftast i par och håller ett revir som är mellan 5 och 20 hektar stort. Hanen har körtlar under ögonen som han markerar deras revirgränser med. Deras föda består av löv, skott, frukt och blommor.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Två kirks dik-dikar i Etosha National Park, Namibia.

Dik-dik honan får i allmänhet två kalvar om året. Efter en dräktighet på ungefär 170 dagar föder honan en unge som ligger gömd de första två till tre veckorna. När ungarna är könsmogna jagar föräldrarna bort dem ifrån reviret.

Predatorer[redigera | redigera wikitext]

Det är de stora och medelstora rovdjuren som jagar dik-dikarna. Babian, örnar, varaner och pytonormar är några exempel på rovdjur som kan ta en dik-dik.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Giuseppe Ardito (1983). Djurens underbara värld, Band 6. Höganäs: Bokorama. ISBN 91-7024-054-X 
  • David W. MacDonald, red (1984). Jordens djur, Band 4 – Hovdjuren. Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 91-34-50353-6 
  • Kai Curry-Lindahl (1984). Afrikas däggdjur. Stockholm: Norstedt. ISBN 91-1-834122-5 

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Madoqua kirkiiIUCN:s rödlista, auktor: Antelope Specialist Group 2016, besökt 5 februari 2023.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]