1862 års kommunalförordningar

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Kommunreformen 1862)
Hoppa till: navigering, sök

1862 års kommunalförordningar om kommunal styrelse i stad och på landet lade grunden för dagens kommunsystem i Sverige. Förordningarna, som trädde i kraft den 1 januari 1863 upphöjdes till lag år 1866, dock genomfördes reformen i Lappland först 1874. Kommunalt självstyre infördes. Baserat på de gamla socknarna skapades 2 453 kommuner varav 88 städer, 7 köpingar och 2 358 landskommuner.[1] Reformen visade sig livskraftig och var i kraft till kommunreformen 1952.

Allmänt om vad förändringen innebar[redigera | redigera wikitext]

Reformen innebar att det tidigare förvaltningsorganet socknen ersattes med två olika sorters kommuner: 1. en borgerlig (civil, medborgerlig) kommun och 2. en kyrklig kommun; bägge med skilda organ och med skilda uppgifter (skolfrågor hörde in på 1900-talet till den kyrkliga kommunen).

Städer som redan innan reformen var juridiska enheter bildade efter reformen också borgerliga kommuner, liksom köpingar (jämför också municipalsamhällen). Kyrkliga kommuner i städer och köpingar kom också att omfatta stadsförsamlingarna och den församling en köping tillhörde.

Det fanns alltså från början tre typer av borgerliga kommuner: 1. landskommuner, 2. städer och 3. köpingar (och senare även municipalsamhällen).

I samband med reformen trädde även 1862 års förordning om landsting i kraft varigenom de också infördes, med ansvar för sjuk- och hälsovård i Sverige.

Röstetalet i kommunerna grundade sig på hur mycket skatt invånarna betalade. Den kommunala rösträtten omfattade kvinnor med inkomst; skattebetalande kvinnor fick alltså rösta. Ett system med fyrkar (en fyrk motsvarar en röst) infördes och ju mer pengar eller jord man hade, desto fler fyrkar hade man. Företag fick röster i förhållande till hur mycket skatt de betalade. I och med denna reform är det inte längre burskapet, som i princip har ensamrätt att rösta i städerna. Därmed läggs grunden till de fyra ståndens upplösning, eftersom det nu framkommer en rad nya grupper, som inte ingår i något av stånden, men ändå har rösträtt.

Förhållandena innan reformen[redigera | redigera wikitext]

Innan reformen var städer och landsbygd mer direkt styrda av centralmakten, bl.a. genom att borgmästare sedan Gustav Vasas tid utsågs av Kungl. Maj:t. I Stockholm utsågs hela magistraten av Kungl. Maj:t. På landsbygden fanns kronofogdar. Kronofogden var bland annat åklagare, exekutor, polischef (det vill säga chef för de så kallade länsmännen), och var också högste utmätningsman. Han lydde under den statliga länsstyrelsen.

Det lokala självstyret organiserades kring häradet och häradsrätten. Socknarna eller församlingarna hade sitt organ i sockenstämman, som utsåg kyrkvärdar och sexmän. Redan tidigt kom sockenstämmorna att handlägga även ärenden av världslig art. Under 1800-talet togs flera initiativ för att öka det lokala självstyrelsen. Redan 1817 utfärdades en första kommunförordning om sockenstämmor och kyrkoråd. Vid 1823 års riksdag väcktes förslag om inrättandet av menighetsstyrelser, och även vid följande riksdagar var frågan om utsträckning av den kommunala självstyrelsen aktuell. 1842 års folkskolestadga med dess organiserande av folkskoleundervisningen gav socknen nya uppgifter och följdes 1843 av 3 kommunförordningar och sockenstämmor, kyrkoråd och sockennämnder, de båda förstnämnda gällande för båda landsbygd och städer (utom Stockholm, som några år senare erhöll en särskild kommunalförordning om sockenstämmor).[2]

Den sockennämnderna inrättades endast på landsbygden, där den kom att bli en föregångare till kommunalnämndes som ett verkställande organ för socknens världsliga angelägenheter.[3]

Regler som avskaffades och nya regler[redigera | redigera wikitext]

I och med reformen avskaffades den gamla sockenstämman (som tidigare bland annat reglerats genom kunglig förordning om sockenstämmor och kyrkoråd av år 1817). Kyrkans och prästernas makt minskade därmed.

I de nya kyrkliga kommunerna ersattes sockenstämman med en kyrkostämma för kyrkliga frågor, kyrkofullmäktige fanns dock i större församlingar.

I de nya borgerliga kommunerna som landskommuner och köpingar ersattes sockenstämman med en kommunalstämma (men med kommunalfullmäktige i större kommuner). I städer infördes stadsfullmäktige såsom motsvarighet. Allmän rådstuga kunde dock ersätta stadsfullmäktige i små städer.

I landskapet Lappland dröjde det till den 1 januari 1874 innan kommunalförordningarna började gälla då i området Norrbottens län, delarna i Västerbottens län först 1 januari 1875.[4] Innan gällde sockenstämmorna och kyrkoråden som gällt sedan 1843.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Lilla Uppslagsboken, Förlagshuset Norden AB, Malmö 1974, band 5, spalterna 937-941 och 1146 (sistnämnda om "kronofogde").

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wångmar, Erik Från sockenkommun till storkommun, 2003 s74
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 816-17 
  3. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 817 
  4. ^ (PDF) Bidrag till Sveriges officiella statistik. U. Kommunernas fattigvård och finanser, Statistiska centralbyråns underdåniga berättelse för år 1874. Stockholm: Statistiska centralbyrån. 1877. Sid. III. http://www.webcitation.org/6T1ZYiHvr. Läst 2014-10-02 
  5. ^ SCB BiSOS: Kungl. Maj:ts befallningshavandes femårsberättelser 1856-1905 Västerbottens län 1871-1875, s. 28