Municipalsamhälle

Municipalsamhälle var i Sverige från slutet av 1800-talet till 1971 en administrativ enhet för vissa tätbebyggda områden (ibland kallat municipium) inom en landskommun där en eller flera stadsstadgor var införda.

Införande

De flesta municipalsamhällena (närmare två tredjedelar) var stationssamhällen, men stadsstadgor infördes även i bland annat förorter till städerna, så kallad utomgränsbebyggelse, och många fiskelägen. De köpingar som efter 1862 års kommunalförordningars (upphöjda till lagar 1866) ikraftträdande inte kom att utgöra egna kommuner blev också i praktiken likställda med municipalsamhällen och kom sedermera att kallas municipalköpingar. I vissa fall sträckte sig ett municipalsamhälle över en kommungräns och var då delat mellan dessa kommuner. Det kunde även förekomma fler än ett municipalsamhälle inom samma landskommun, och i något enstaka fall omfattade ett municipalsamhälle två från varandra avskilda områden inom samma kommun.

I dessa samhällen gällde efter framställan av Kungl. Maj:ts befallningshavande och beslut av Kungl. Maj:t en eller flera av de så kallade stadsstadgorna, det vill säga 1868 års ordningsstadga, 1874 års brandstadga, 1874 års byggnadsstadga, 1874 års hälsovårdsstadgas föreskrifter för stad samt 1907 års stadsplanelag. Första gången detta skedde var 1875 och avsåg Höganäs bruk, som därigenom kan anses vara Sveriges första municipalsamhälle, även om detta begrepp ännu inte införts.

Innebörd

I detta skede fanns vissa oklarheter kring finansieringen av de kostnader som följde av införandet av stadsstadgorna. Landskommunerna var nämligen i vissa fall ovilliga att använda sina medel till detta. I syfte att komma till rätta med detta beslutades 1898 om ett tillägg i kommunalförordningen där det fastslogs att om någon av stadsstadgorna förordnats i ett område som ej utgjorde stads- eller köpingskommun så var detta område att betrakta som municipalsamhälle. Invånarna av ett sådant område var oberoende av den omgivande kommunen skyldiga att ansvara för tillämpningen av stadsstadgorna och finansieringen av detta. När denna reform trädde i kraft 1900 erhöll därför dessa samhällen beskattningsrätt och invånarna i dessa ålades sålunda att utöver kommunalskatten även betala municipalskatt. Municipalsamhällena ålades även att ha samma slags beslutande och verkställande organ som kommuner, dock med den skillnaden att dessa benämndes municipalfullmäktige (eller i mindre samhällen, municipalstämma) och municipalnämnd. Det var sålunda först 1900 som begreppet municipalsamhälle blev officiellt.

Det är viktigt att notera att municipalsamhällena endast utgjorde egna kommuner beträffande tillämpningen av stadsstadgorna och finansieringen av detta. Municipalsamhällenas invånare tillhörde alltjämt sina respektive landskommuner och hade samma rättigheter och skyldigheter som övriga invånare i dessa. De ärenden som gällde hela landskommunen, som till exempel folkskolan och fattigvården, sköttes av denna. Det förekom också vissa lättnader från vad som enligt kommunalförordningen skulle gälla för ett municipalsamhälle. I några enstaka fall beviljades dispens från skyldigheten att organisera dessa samhällen i enlighet med förordningen och de municipala ärendena sköttes då i stället av landskommunen. Detsamma gällde i de fall då stadsstadgorna förordnats för en hel landskommun. Dessa undantag utgjorde sålunda inte några egentliga municipalsamhällen.

Avskaffande

Antalet municipalsamhällen var som störst under 1940-talet. Anledningen till ett municipalsamhälles upphörande var under tiden fram till dess i de allra flesta fall ombildning till egen kommun som stad eller köping eller att municipalsamhället inkorporerades av någon stad eller köping. Det var endast i undantagsfall som direkt upplösning av ett municipalsamhälle förekom.

I samband med förberedelserna för 1952 års kommunreform beslöts dock att de municipala ärendena på sikt skulle övertas av omgivande landskommuner och municipalsamhällena därigenom upphöra. Under denna tid eftersträvade statsmakterna också en utjämning av skillnaderna mellan stad och landsbygd och de särskilda stadsstadgorna kom efterhand att avskaffas och ersättas av allmänna stadgor som gällde i såväl städer, köpingar som landskommuner. Detta gällde ordningsstadgan (1958), hälsovårdsstadgan (1960) och brandstadgan (1963) och till följd av detta upplöstes med tiden allt fler municipalsamhällen. Många av fiskelägena i Göteborgs och Bohus län upphörde automatiskt vara municipalsamhällen vid årsskiftet 1959/60 eftersom hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad var den enda stadstadga som gällde i dessa.

De sista återstående municipalsamhällena, Kvidinge och Tyringe i Kristianstads län, Mollösund i Göteborgs och Bohus län samt Nyland i Västernorrlands län, upphörde med 1971 års kommunreform. Efter denna reform är Sveriges samtliga kommuner formellt likställda och därigenom reglerade av samma lagar och förordningar.

Samhällen med sammanträngd befolkning i Finland

Motsvarigheten i Finland var samhälle med sammanträngd befolkning (finska: taajaväkinen yhdyskunta). En förordning därom utfärdades 1898 varefter dessa började inrättas efter beslut av senaten och efter självständigheten av statsrådet (regeringen). Dessa samhällen hade i likhet med de svenska municipalsamhällena egna folkvalda organ och beskattningsrätt. År 1934 infördes i Finland en ny stadsplanelag, genom vilken samma bestämmelser kom att gälla oavsett kommuntyp. Dessa samhällen miste då sin egentliga betydelse som administrativa enheter, varför inga nya därefter inrättades.

Det bildades totalt omkring 40 samhällen av denna typ i Finland och 1935 uppgick antalet till 30 med en sammanlagd befolkning på 57 600 personer. De återstående, som ej försvunnit genom köpingsbildning eller inkorporering, avskaffades vid årsskiftet 1955/56 efter beslut av statsrådet.

Litteratur

• Peter Aronsson: Perspektiv på stationssamhällen i nordisk forskning, i: Stationssamhällen (red.: Peter Aronsson & Lennart Johansson) Växjö universitet 1999, ISBN 91-7266-149-6, sid. 13-65.
• Lars Nilsson: Den urbana transitionen: tätorterna i svensk samhällsomvandling 1800-1980, Stockholm: Stadshistoriska institutet, 1989, ISBN 91-970806-4-0, sid. 35-81.
• Patric Svensson: Att skapa ordning och reda: administrativa förändringar på landsbygden omkring 1870-1940 i: Stationssamhällen (red.: Peter Aronsson & Lennart Johansson) Växjö universitet 1999, ISBN 91-7266-149-6, sid. 146-154.
• Patric Svensson: Storkommunreformen, municipalsamhället och andra indelningsförändringar, i: Storkommunreformen 1952: striden om folkhemmets geografi (red.: Peter Aronsson, Lars Nilsson, Thord Strömberg), Stads- och kommunhistoriska institutet 2002, ISBN 91-88882-18-7, sid. 95-112.
• Samhälle med sammanträngd befolkning i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2009)

Se även

• Lista över orter i Sverige som varit municipalsamhällen