Socken

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ekers socken i Närke på en karta över Örebro härad.

Socken (fornsvenska sokn, danska och bokmål sogn, nynorska sokn), är ett ålderdomligt namn på landsortsförsamling i folkkyrkor enligt äldre indelning (kyrksocken) som även hade funktion som borgerlig landskommun (sockenkommun) och beskattningsenhet (jordebokssocken).[1] Det var i Norden ett administrativt område bestående av flera intilliggande byar och tätorter, som hade liknande funktion som Englands civil parish, men inte omfattade städer. Socknen hade en sockenkyrka, styrdes av sockenstämman, och var en föregångare till dagens kommuner.

I Norden betecknade ordet ursprungligen ett område med gemensam kyrka och präst som inte var stad. På 1500-talet infördes även ett sockenbegrepp i Sverige och Finland som enhet för fastighetsredovisningen (jordebokssocken, senare jordregistersocken). Kyrksocknen och jordebokssocknen var i princip detsamma, men eftersom de var olika myndigheters grundläggande enheter, kom de ibland att uppvisa olikheter, men harmoniserades i Sverige 1882.

I Sverige avskaffades kyrksocknen och sockenkommunen som administrativ enhet vid kommunreformen 1862, medan jordregistersocknen fortsatte att användas fram till fastighetsdatareformens genomförande åren 1976–1995. Därefter förändras inte sockenindelningen. Trots att socknen inte längre är en aktiv administrativ enhet har sockenindelningen än idag många tillämpningar, bland annat som registreringsenhet i historiska arkiv.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet sokn fanns i de germanska språken före kristendomens införande. Det är ett substantiv som avletts från verbet ”söka” och som ursprungligen betydde ”sökande”. Traditionellt har man översatt ordet med "folk som söker sig till samma kyrka", men den direkta kopplingen är osäker. Ordet fanns även i fornengelskan och betecknade där ett territoriellt, privat rättsdistrikt, och det är möjligt att sokn i betydelsen kyrklig församling kommit till de nordiska länderna från Danelagen genom engelska kyrkomän.[2] [3]

Kyrksocknen motsvarar den kanoniska rättens parochia, den kristna kyrkans grundläggande organisatoriska enhet, ämbetsområdet för en enskild präst.[4]

Det finns ingen klar distinktion mellan orden "kyrksocken" och "församling" när man talar om den kristna kyrkan. "Socken" används huvudsakligen om förhållandena i nordiska länderna. Enstaka forskare har dock använt ordet "socken" även om tidiga kristna församlingar i andra europeiska länder.[5]

Kyrksocknarnas uppkomst[redigera | redigera wikitext]

Ett tänkbart förlopp för uppkomsten av kyrksocknar i Norden har skisserats av språkvetaren Stefan Brink. I det äldsta missionsskedet, som pågick under 900- och 1000-talen, byggde stormän i södra Skandinavien och på Island kyrkor på sina gårdar. Troligen åtföljdes detta inte av någon egentlig kyrklig indelning. Mot slutet av 1000-talet och under 1100-talet utövades därefter en mer aktiv kyrklig ledning, vilket bland annat yttrade sig i upprättandet av stift. Under denna period byggde kungar "maktkyrkor" på strategiskt viktiga kronogods i Tröndelag i Norge liksom antagligen i delar av Sverige (exempelvis Östergötlands, Hälsinglands och Gotlands kungsgårdar). Först därefter skedde en verklig sockenbildning, till stor del kopplad till tiondeinstitutionens införande.[6]

Danmark[redigera | redigera wikitext]

Sockenbildningen i Danmark tycks ha skett under en relativt kort tidsperiod. Redan Adam av Bremen, som var verksam på 1000-talet, uppger att Danmark var indelat i ett mycket stort antal socknar. Av kyrkolagarna för Själland och Skåne från omkring 1170 framgår att det då fanns en fullt utvecklad sockeninstitution.[6] Med några få undantag utgjorde kyrksocknar också självständig sockenkommuner, fram till kommunreformen 1970, även om några kommuner bestod av 2 eller 3 församlingar. Än i dag följer landsbygdens kommungränser och skoldistrikt de gamla sockengränserna.

Finland[redigera | redigera wikitext]

I Finland tycks socknarna ha bildats utifrån förkristna pitäjä, ett slags skattedistrikt som även låg till grund för tingslagen. En central roll i pitäjä spelade antagligen den gemensamma offerplatsen, hiisi. Mycket tycks dock vara outforskat i fråga om sockenbildningen i Finland.[6]

Norge[redigera | redigera wikitext]

Haltdalens stavkyrka i Tröndelag dateras till 1170. Foto: J. Morten Dreier.

Norge kristnades i hög grad uppifrån av starka kungar. Det innebar att kungarna även fick stort inflytande på den kyrkliga organisationens uppbyggnad. Olav Tryggvason (ca 968–1000) byggde kyrkor i kustlandet, medan Olav Haraldsson (995–1030) såg till att en huvudkyrka byggdes i varje fylke och sörjde för prästernas underhåll. Efterhand tillkom församlingskyrkor inom fylkenas underavdelningar. Det förekom också att stormän på sina gårdar uppförde egna ”bekvämlighetskyrkor”. På detta sätt fick Norge ett system av offentliga och privata kyrkor med olika rang, fastställd i lagarna. Förebilden till detta system kan ha funnits i England, som missionsarbetet till stor del utgick ifrån. Där fanns redan en organisation med kyrkor av olika rang, från katedralkyrkor till vanliga sockenkyrkor och privatkapell.[7]

Fram till 1837 var socknen den norska kyrkans primära administrativ enhet. Därefter utgjordes den primära lokala enheten av en församling (ett prestagjelde, efter 2004 ett prosti), som kan bestå av en eller flera socknar, är sockenprästens ämbetsdistrikt och leds av en prost.

Socknen behöll emellertid viss autonomi i icke kyrkliga ärenden. Dessa lokala sockenkommuner, som styrdes av sockenrepresentanter i häradsrådet, var av stor betydelse för utvecklingen av det kommunala självstyret. På grund av förbättrade kommunikationer fick den lokala sockenkommunen successivt mindre betydelse, och upphörde som administrativ enhet 1950.[8]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Akebäcks kyrkaGotland började uppföras i slutet av 1100-talet.

Huruvida även de svenska kyrksocknarna har sitt ursprung i en förkristen indelning har diskuterats av ett stort antal forskare. Dessa diskussioner har sammanfattats av bland andra Stefan Brink och John Kraft, som båda drar slutsatsen att det inte går att uttala sig generellt om hela Sverige, utan att sockenbildningen gått till på olika sätt i olika landskap.[6][9]

Stefan Brink menar att sockenbildningen i Götaland skedde genom att bönder knöts till ett redan befintligt bestånd av kyrkor för att bilda bärkraftiga enheter. Socknarna bestod av en grupp av människor, utan hänsyn till någon äldre territoriell indelning. Ölands och Gotlands socknar tillkom troligen under 1100-talet, medan sockenbildningen i Östergötland och Västergötland tycks ha ägt rum under perioden 1150–1250. I Svealand kan förhållandena ha varit likartade, men kyrkan torde också i viss utsträckning ha anpassat sig till den ledungsindelning som redan fanns. I Svealands centrala delar verkar sockenbildningen ha börjat under 1100-talet och slutförts under 1200-talet. I Norrland tillkom de första socknarna utifrån geografiskt sammanhållna bygder, antagligen under perioden 1150–1300.[6]

John Kraft har lagt större betoning vid sockenindelningens samband med det förkristna ledungssystemets indelning i hundare och skeppslag. Han har landskap för landskap redovisat hur detta samband kan se ut.[9]

I Sverige fick socknen och dess invånare en självständighet av ett slag som var okänd i den kanoniska rätten. I landskapslagarnas kyrkobalkar är prästen och sockenborna två parter med ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Se exempelvis Västgötalagen.[10] Redan på medeltiden fick socknen också funktioner som inte direkt hade med kyrkan att göra, bland annat på Gotland, där sockenmännen själva dömde i vissa mål. Detta utvecklades senare till formella sockenstämmor. Kyrksocknarna är därmed ursprunget till den civila lokalförvaltningen i Sverige, den som numera utövas inom ramen för kommunerna.[11]

Samtliga svenska socknar var sedan 1682 i sin tur administrativt uppdelade i rotar. Bönderna i en rote hade gemensamt ansvar för olika uppgifter, exempelvis rotering (vid soldatrote, båtsmansrote eller ryttarrote), fattigvård (vid fattigrote), årliga husförhör (vid husförsrote), med mera.

Kyrksockenindelningens fortsatta utveckling i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I södra och mellersta Sverige fastlades sockenindelningen tidigt och har inte genomgått några genomgripande förändringar efter reformationen. I skogsbygderna tillkom dock här och var kapell, vilka så småningom kunde avskiljas till egna församlingar och betraktas som socknar. I särskilt stor omfattning skedde detta i Norrland och Finland.[12] Som mest fanns det drygt 3000 socknar i Sverige.[13]

En studie av sockenindelningen i några olika delar av Sverige har åskådliggjort dessa skillnader. På Öland och Gotland skedde knappast några förändringar alls under perioden 1686–1862. Inom det område som nu utgör Västerbottens och Norrbottens län fördubblades däremot antalet socknar under samma period. En hel del socknar i övre Norrland omfattade trots detta även fortsättningsvis mycket stora områden, varför en mängd delningar ägde rum även efter 1862. Delar av södra Sverige, exempelvis norra Blekinge, har haft en utveckling som liknat den norrländska.[14] Utvecklingen i Övre Norrland åskådliggörs i kartserien nedan.[15]

Kyrksocknar och kommuner[redigera | redigera wikitext]

Genom 1862 års kommunalförordningar, som trädde i kraft den 1 januari 1863, avskaffades kyrksocknarna, som styrdes av sockenstämman, som administrativa enheter i Sverige. De ersattes med två nyskapade förvaltningsorgan: den borgerliga landskommunen, med ett valt kommunalfullmäktige, och den kyrkliga församlingen, med ett valt kyrkofullmäktige. Eftersom dessa vanligen omfattade samma område som den gamla socknen levde dock territoriernas identitet vidare. Därefter har kommunindelningen förändrats genom omfattande sammanslagningar 1952 och 1971 (se Kommunreformer i Sverige).[16]

I nutid pågår i Svenska kyrkan, oftast av ekonomiska skäl, motsvarande sammanslagningar av mindre församlingar i accelererande takt.

Jordebokssocknen[redigera | redigera wikitext]

Finland[redigera | redigera wikitext]

I början av 1400-talet fanns jordebokssocknar i Finland indelade i fjärdingar eller bol[förtydliga] Socknarna bildade tingslag som hörde till fögderier och häraden. Jordebokssocknarnas gränser sammanföll vanligen med kyrksocknarnas.[17]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Genom Gustav Vasas administrativa reformer skapades i Sverige jordebokssocknar, som var underlag för beskattning. Dessas gränser avvek ibland från kyrksocknarnas. För att åtgärda detta inrättades den s.k. oregelbundenhetskommittén 1882. Resultatet blev oftast att Svenska kyrkans församlingars gränser blev styrande. [18]

Jordebokssocknen berördes inte av att kyrksocknen avskaffades som administrativ enhet 1862. Även fortsättningsvis utgjorde den registerområde för fastighetsindelningen på landsbygden, från och med 1900-talets början med namnet jordregistersocken. För städer och andra tätorter fanns stadsregisterområden. Genom fastighetsdatareformen, som genomfördes under åren 1976–1995, blev i stället kommunerna registerområden. Därmed upphörde jordregistersocknen att existera som administrativ indelningsenhet.

För lantmäteriets vidkommande ”frystes” den sockenindelning som fanns vid reformens genomförande. Denna indelning redovisas fortfarande på registerkartan i ett särskilt skikt men ändras alltså inte hädanefter.[19] I Lantmäteriets ortnamnsdatabas och tjänst Kartsök har ortnamn som tidigare utgjort socknar ortnamntypen bebyggelse.


Sockenindelningens användning i Sverige idag[redigera | redigera wikitext]

I dag finns ingen officiell sockenindelning. Inte desto mindre är socknen ett mycket levande begrepp, eftersom det i olika sammanhang finns ett behov av en indelning på lokal nivå som är oföränderlig. Kommuner och församlingar delas och slås samman utifrån aktuella behov, men i och med att socknarna inte längre är aktiva administrativa enheter kan de inte ändras.

Från vilken tidpunkt socknarna ska räknas som oföränderliga råder det dock delade meningar om. Vissa anser att 1863, då uppdelningen i borgerliga och kyrkliga kommuner infördes, bör vara riktpunkt för detta. Andra accepterar de indelningsförändringar som gjordes fram till och med 1952. Det är därför svårt att formulera någon allmän regel om vilka församlingar som idag kallas för socknar – lokala sedvänjor och identitetsupplevelser avgör.

Sockenindelning används idag till exempel av dialektforskare, ortnamnsforskare, historiker och arkeologer. Den används som registreringsenhet av bland annat Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska riksmuseet och Nordiska museet. Inom botaniken används socknar för lokalangivelser, eftersom man då vill ha en geografisk indelning som inte förändras med tiden som kommuner och församlingar kan göra. De svenska hembygdsföreningarna har mestadels socknen som grund för sitt verksamhetsområde.

Inom släktforskning används Svenska kyrkans församlingar (sådana de såg ut vid den utforskade tiden) som registreringsenhet snarare än socknar och städer. Detta till följd av att Svenska kyrkan hade ansvaret för Sveriges folkbokföring fram till 1 juli 1991, då Skatteverket tog över. Befolkningens födelse, död, vigsel och in- och utflyttning registrerades i församlingens husförhörslängd, och efter 1893 i en församlingsbok, vilken var uppdelade efter byar och orter. Även vid Statistiska centralbyråns folkräkningar, som senast genomfördes 1990, är församlingen den minsta geografiska indelningen av Sverige.

På senare år har det framförts krav från flera riksdagspartier, myndigheter och organisationer att socknen, och inte Svenska kyrkans församlingsindelning, skall utgöra den minsta enheten i folkbokföringen. Dessa krav har motiverats dels med att Svenska kyrkan numera är skild från staten och folkbokföringen därmed bör vara sekulär, dels med att Svenska kyrkans allt snabbare och mer omgripande församlingssammanslagningar innebär att en månghundraårig indelning av landet hotas, då församlingarna alltmer sällan överensstämmer med socknarna, särskilt i storstäder. Å andra sidan har socknarna låg relevans vid dagens folkbokföring i storstäder, eftersom socknarna inte speglar dagens bostadsområden och demografi. Frågan behandlades i riksdagen våren 2007, varvid kammaren beslöt avvakta regeringens förslag.[20]

Socknar inom svensk kulturmiljövård[redigera | redigera wikitext]

Den svenska myndighet som kanske mer än någon annan använder sig av socknen i sina register är Riksantikvarieämbetet. När Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) lades upp 1880 följdes Carl Martin Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige. Den grundläggande indelningsgrunden blev jordebokssocknen (senare jordregistersocknen), med landskap som överordnad indelning. ATA:s system har följts vid uppläggningen av bland annat fornminnesregistret och registreringen inom Statens historiska museer. Trots att jordregistersocknen sedan dess har försvunnit från fastighetsregistret används den fortfarande i ATA.

När fornminnesregistret digitaliserades skapades ett sockenskikt som avgör hur nya registreringar klassificeras. Som gränser används i princip den territoriella indelning i städer och jorderegistersocknar som den såg ut före kommunreformerna 1952 och 1962–1973. ATA har tilldelat varje stad och socken ett sockennummer, i allmänhet löpande länsvis.[21]

Listor över socknar[redigera | redigera wikitext]

Se Kategori:Socknar i Sverige.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SAOL – Svenska Akademiens ordlista → Sidan 876
  2. ^ ”socken”. Svenska Akademiens ordbok. http://g3.spraakdata.gu.se/saob/. Läst 12 september 2010. 
  3. ^ Brink, Stefan (1991). ”Sockenbildningen i Sverige.”. Kyrka och socken i medeltidens Sverige / av Roger Andersson ... ; redaktör: Olle Ferm (Stockholm : Riksantikvarieämbetet, 1991): sid. 113–142 : ill..  Libris 2513958
  4. ^ Brilioth, Yngve (1946). Svensk kyrkokunskap (2., rev. uppl.). Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag. Sid. 123. Libris 28325 
  5. ^ Gullstrand, Ragnar (1923). Bidrag till den svenska sockensjälvstyrelsens historia under 1600-talet. Stockholm: Norstedt. Libris 490304 
  6. ^ [a b c d e] Brink, Stefan (1990). Sockenbildning och sockennamn: studier i äldre territoriell indelning i Norden = Parish-formation and parish-names : studies in early territorial division in Scandinavia. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, 0065-0897 ; 57Studier till en svensk ortnamnsatlas, 99-0382294-4 ; 14. Uppsala: Gustav Adolfs akad. Libris 7748329. ISBN 91-85352-17-9 
  7. ^ Gullstrand, Ragnar (1923). Bidrag till den svenska sockensjälvstyrelsens historia under 1600-talet. Stockholm: Norstedt. Sid. 7–10. Libris 490304 
  8. ^ Sogn i Store norske leksikon. (Fri licens.)
  9. ^ [a b] Kraft, John (2005). Ledung och sockenbildning. Kungsängen: Upplands-Bro kulturhistoriska forskningsinstitut. Libris 9958830. ISBN 91-88076-26-1 (inb.) 
  10. ^ Äldre västgötalagen på nysvenska (Okänd översättare till moderniserad svenska. Baserad på handskrift från cirka 1280, författad cirka 1220.)
  11. ^ Brilioth, Yngve (1946). Svensk kyrkokunskap (2., rev. uppl.). Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag. Sid. 123–124. Libris 28325 
  12. ^ Brilioth, Yngve (1946). Svensk kyrkokunskap (2., rev. uppl.). Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag. Sid. 135. Libris 28325 
  13. ^ Socknar, Institutet för språk och folkminnen, uppdaterad 2010-03-05
  14. ^ Wångmar, Erik (2007). Socknar som kom och socknar som gick: förändringar av socken- /församlingsindelningen i Småland 1686–1862. Lokalhistoria (Stockholm), 1101-8933 ; 16Skrifter / Växjö stiftshistoriska sällskap, 0349-5140 ; 17. Stockholm: Stads- och kommunhistoriska institutet. Sid. 116–118. Libris 10620006. ISBN 978-91-88882-30-1 
  15. ^ Bygdén, Leonard; Hasselberg Bertil (1923-1926). Hernösands stifts herdaminne: bidrag till kännedomen om prästerskap och kyrkliga förhållanden till tiden omkring Luleå stifts utbrytning. Uppsala: Stockholm. Libris 490177 
  16. ^ Wångmar, Erik (2007). Socknar som kom och socknar som gick: förändringar av socken- /församlingsindelningen i Småland 1686–1862. Lokalhistoria (Stockholm), 1101-8933 ; 16Skrifter / Växjö stiftshistoriska sällskap, 0349-5140 ; 17. Stockholm: Stads- och kommunhistoriska institutet. Sid. 48–49. Libris 10620006. ISBN 978-91-88882-30-1 
  17. ^ ”Socken”. Uppslagsverket Finland. Schildts. http://uppslag.kaapeli.fi/bin/view/Uppslagsverket/Socken. Läst 2011-02-21. 
  18. ^ ”Ordförklaringar (Sveriges församlingar genom tiderna)”. Skatteverket. http://www.skatteverket.se/folkbokforing/sverigesforsamlingargenomtiderna/ordforklaringar.4.18e1b10334ebe8bc80003943.html. Läst 12 september 2010. 
  19. ^ ”Folkbokföring efter stat-kyrkareformen m.m., SOU 2000:17”. sid. 64. http://www.regeringen.se/content/1/c4/17/38/da7d0040.pdf. Läst 12 september 2010. 
  20. ^ ”Skatteutskottets betänkande 2006/07:SkU13 Allmänna motioner om mervärdesskatt m.m.”. http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=3322&rm=2006/07&bet=SkU13. Läst 12 september 2010. 
  21. ^ Förteckning över städer och socknar. D. 1, Alfabetisk och efter sockennummer (2., [rev,] uppl.). Stockholm: Riksantikvarieämbetet. 1999. Libris 2853951. ISBN 91-7209-149-5 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Almquist, Johan Axel (1917-1923). Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523-1630: med särskild hänsyn till den kamerala indelningen. Meddelanden från svenska Riksarkivet, 99-0506720-5 ; 6. Stockholm: Norstedt. Libris 8075391 
  • Lagerstedt, Torsten (1973). Den civila lokalförvaltningens gränser 1630-1952: kameral redovisning, areell beteckning och gränsförändring. Meddelanden från Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet, 0585-3508 ; B 24. Stockholm. Libris 191754 
  • Litzen, Veikko (1977). ”Om socknen”. Historisk tidskrift för Finland (Helsingfors): sid. 331-335. 
  • Svensson, Patric (1999). ”Att skapa ordning och reda: administrativa förändringar på landsbygden omkring 1870-1940”. Stationssamhällen / redaktörer: Peter Aronsson & Lennart Johansson (Växjö : Univ., 1999): sid. 146-154.  Libris 3020706
  • Sogn i Den store danske encyklopædi. (Upphovsrättsskyddad.)
  • Sogn i Store norske leksikon. (Fri licens.)
  • Socken i Uppslagsverket Finland. (Upphovsrättsskyddad.)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]