Kylverstenen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kylverstenen
R-runan.svg
Kylverstenen
Signum G 88, KJ 1
Område Kylver, Stånga socken, Gotland
Placering Statens historiska museum, Stockholm
Tillkomsttid cirka år 400 e.Kr.

Kylverstenen, med signum G 88, är en runristad gravhäll från 400-talet e.Kr. Hällen från Stånga sockenGotland förvaras idag på Statens historiska museum i Stockholm. Inventarienumret är 13436.

Gravhällen[redigera | redigera wikitext]

Hällen hittades i ett järnåldertida gravfält vid gården Kylver 1903, under en utgrävning ledd av rektor Hans Hansson i Gamleby. Gravfältet omfattade en hög, ett par bautastenar och några rösen, samt tre till fyra gravkistor som låg tätt under markytan. Där nere i en kammare med fyra rum utan tak och golv, stod hällen i det mittersta utrymmet och vänd mot en vägg i brandgravens nordöstra hörn. Gravtypen, samt ett rembeslag av brons, som återstod av det tidigare plundrade gravgodset, blev avgörande för hällens datering. [1]

Inskriften[redigera | redigera wikitext]

Inskriften är ristad på insidan av en kalkstenshäll som tillhört en gravkista. Den antas därför ha någon slags magisk funktion, möjligen för att binda den döde till graven. Kylverstenen är en av få runristningar där hela den urgermanska futharken är ristad, i ordningen f u þ a r k g w h n i j p e/ï R/z s t b e m l ŋ d o. Futharken anses vara världens äldsta. Utöver futharken är palindromet s u e u s inristat, (lägg märke till att s-runan har en yngre form), ett ord som antas ha magisk innebörd. Ristningen ligger också till grund för Sigurd Agrells idag starkt ifrågasatta uthark-teori.

I slutet av runraden är ett tecken som liknar en gran. "Granen" lär utan tvivel vara en T-runa försedd med sex bistavar i upprepande följd. Varje runa i den äldre runraden hade ett eget namn och runan T stod för guden Tyr. Denna runa med sexdubbla bistavar medförde, att när Tyr åkallades, förstärktes den magiska kraften hela sex gånger.[2]


Kylverstenens futhark renritad: Futharken på Kylverstenen


Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 100 Svenska Runinskrifter, sid. 147, Åke Ohlmarks, 1978, Bokförlaget Plus, ISBN 91-7406-110-0
  2. ^ Runinskrifter i Sverige, Sven B F Jansson, sid 14, Almqvist & Wiksell Förlag AB, 1984, ISBN 91-20-07030-6

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]