Tyr

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Tyr (olika betydelser).
Tyr och Fenrisulven från en folkvandringstida guldbrakteat funnen nära Trollhättan.
Tyr identifierad med Mars. Från det isländska manuskriptet ÍB 299 4to, Landsbókasafn Íslands.
Tyr och Fenrisulven. John Bauer 1911.

Tyr (isländska Týr, forntyska Ziu, fornengelska Tiw) är en av asagudarna i den nordiska mytologin. I Sverige hette han Ti[1], och förekommer i vissa ortnamn som exempelvis Tiveden. Han tycks en gång ha varit betydelsefull, men hans inflytande hade troligen minskat vid tiden de berättelser som senare nedtecknades uppstod. Han identifieras med polstjärnan. Han kallas även "Den en-handade guden" och "Vargens Rester". Det senare var under vikingatiden en kenning för mod.

Ordet Týr kan också användas i betydelsen "gud" på fornnordiska[2]. Den urgermanska namnformen rekonstrueras som *teiwaz, senare *tīwaz. I sin svenska form Ti förekommer han i bland annat i "tisdag" (på danska och norska heter motsvarande veckodag tirsdag). Det är viktigt att notera att isländskans "ý" uttalas som "i" vilket betyder att "Tir" kan vara den mer riktiga stavningen.

På ett av de två 400-talshornen i guld från Gallehus i Danmark ses guden Tyr mata ett monster (liksom han i Eddan matar Fenrisulven) och därefter hur han sitter framför det fjättrade odjuret med avbiten hand (se nedan).

Tyrs olika roller/beskrivningar[redigera | redigera wikitext]

Tyr i den prosaiska Eddan[redigera | redigera wikitext]

Den enda myt i vilken Tyr spelar en betydande roll är den om Fenrisulvens fjättrande efter Lokes (Fenrirs fader) svek mot gudarna. Dessa lurar ulven att fjättrandet bara är en lek, och att han kommer att lössläppas sedan; Fenrir vill ha pant på detta, vilket endast Tyr vågar ställa upp på genom att lägga sin hand i djurets käft. När Fenrir förstår att han blivit lurad biter han av handen, varefter Tyr får leva enhänt. Under ragnarök kommer Tyr att strida mot helveteshunden Garm, och de kommer att dräpa varandra. Allt detta förmedlas av Snorre Sturlasson.

I gudasången Hymiskvida hittar man också Tyrs farmor eller mormor, en jättinna med nio storhundraden huvud (9 x 120 = 1 080), såsom en bild av stjärnhimmelen.

Tyr i den poetiska Eddan[redigera | redigera wikitext]

I Loketrätan påstår Loke att han har avlat en son med Tyrs hustru, två annars aldrig omnämnda gestalter. (”Min tillfälligtvis / var den son, som din hustru hade.”) I denna dikt nämns även att Tyr förlorat sin hand till Lokes avkomma - Fenrisulven alltså. Även i Kvädet om Hymer förekommer Tyr, och förklarar där – tvärtemot vad Snorre berättar – att hans fader är jätten Hymer, som äger ett stort ölkar.

Tyr som krigsgud[redigera | redigera wikitext]

Det har utifrån fenrismyten ofta föreslagits att Tyr varit en slags krigsgud med heder och rättvisa som sitt gebit. Att han varit en krigsgud (Snorre skriver att Tyr dyrkas av soldater) styrks av att germanerna identifierat honom med den romerske krigsguden Mars i namngivandet av veckodagen tisdag (latin dies Martis, norska och danska tirsdag, engelska Tuesday, fornhögtyska ziestag). Tyr var också en gång nära knuten till tinget (folktinget); vid Rhen kallades han Mars Thingus, med påverkan på tyskans Dienstag. Från andra germanska folk än islänningarna känner vi Tyrs namn, men inte mycket mer. På fornsvenska är det Ti och finns möjligen i skogsnamnet Tiveden, på fornhögtyska Zîu eller Zîo, på fornengelska Tíw med flera former. T-runan kallas för Tyr i rundikter. Tyr som kultgud är vanligt i danska ortnamn, såsom; Tislund, Tibirke, Tisvilde, Tissö m.fl.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Týr används även som appellativ med betydelsen gudaväsen i det isländska materialet. Exempelvis var Hangatýr (”den hängde guden”) ett av Odens många tillnamn. Pluralis av týr är tívar, vilket används om gudarna som kollektiv. Etymologiskt kommer Tyr ifrån ett mycket gammalt indoeuropeiskt ord – antingen *dyeus eller *deiwos, vars namn hos de vediska indierna blev Dyaus. Det förra ordet ger en urgermansk form *tieuz (senare *tīuz), och finns i grekiskans Zeus (genitiv; dios), romarnas Juw- (som i latinets Jup - piter > Jupiter, det vill säga fader himmel) och sanskrits Dyaus och verkar följaktligen ha varit beteckningen på den indoeuropeiska himmelsguden. Det senare ordet *deiwos ger en urgermansk form *teiwaz (senare *tīwaz), och finns i latinets divus och deus (”gudomlig” och ”gud”), litauiskans dievas (”gud”), avestiskans daevas och sanskrits devas, och bör därför ha betytt gudaväsen på det indoeuropeiska urspråket. För den senare etymologin talar bland annat att Runkoteivas var namnet på en gudom hos finnarna.

Av etymologiska orsaker har somliga velat se Tyr som den ursprungliga högguden bland germanerna, som senare trängs ut av dödsguden Oden, vilken övertar flera av den förres attribut. Frånsett etymologi är detta dock ytterst spekulativt. I indoeuropeiska språk (som nordiskan) så används formerna *dyaus eller *deiwos för att referera till gudar i allmänhet. Därför behöver inte alls namnet Tyr ha någon annan koppling till himmelsgudar annat än just etymologiskt. Ett annat av problemen med denna teori är att andra indoeuropeiska himmelsgudar har mer likheter med Tor som t.o.m. jämfördes med Jupiter av romarna.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverige": Magnus Fredrik Lundgren, 1878, s 75
  2. ^ Oden kallas till exempel Sigtyr. Steinsland (2007), sid, 269

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]