Europeiska unionen

Från Wikipedia

Uppslagsordet EU leder hit. För andra betydelser, se EU (olika betydelser).

Europeiska unionen
Europeiska flaggan Ordförandeskapets logotyp
Valspråk: Förenade i mångfalden[1]
Hymn: Till glädjen
Huvudstäder	Bryssel, Frankfurt am Main, Luxemburg, Strasbourg
Officiella språk	23 EU-språk Bulgariska  Danska  Engelska  Estniska  Finska  Franska  Grekiska  Iriska  Italienska  Lettiska  Litauiska  Maltesiska Nederländska   Polska  Portugisiska  Rumänska  Slovakiska  Slovenska  Spanska  Svenska  Tjeckiska  Tyska  Ungerska
Statsskick Europaparlamentet Europeiska rådet Europeiska unionens råd Europeiska kommissionen	Sui generis Jerzy Buzek (EPP) Herman Van Rompuy (EPP) Sveriges regering (EPP, ELDR) José Manuel Barroso (EPP)
Gällande grundfördrag EURATOM-fördraget EUF-fördraget EU-fördraget	1 januari 1958 1 januari 1958 1 november 1993
Yta  • Totalt  • Vatten	&&&&&&&&04324782.&&&&&04 324 782 km² (7:e) 3,08 %
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	(2009) &&&&&&0499795000.&&&&&0499 795 000 (3:e) 115,6 inv/km² (93:e)
BNP (PPP)  • Totalt  • Per capita	(2008) &&&&&&&&&&015247.&&&&&015 247 miljarder USD (1:a) &&&&&&&&&&030513.&&&&&030 513 USD (24:e)
HDI (2008)	0,825-0,960
Gini (2009)	30,7
Valuta	12 valutor Euro  Brittiskt pund  Bulgarisk lev  Dansk krona  Estnisk krona  Lettisk lats  Litauisk litas  Polsk złoty  Rumänsk leu  Svensk krona  Tjeckisk krona  Ungersk forint
Tidszon	Normaltid UTC 0 till +2 (UTC -4 till +4 för OMR[2]), sommartid tillämpas
Topografi  • Högsta punkt  • Största sjö  • Längsta flod	Mont Blanc &&&&&&&&&&&04807.&&&&&04 807 m ö.h. Vänern &&&&&&&&&&&05648.&&&&&05 648 km² Donau &&&&&&&&&&&02860.&&&&&02 860 km
Europadagen	9 maj
Toppdomän	.eu

Europeiska unionen (EU) är ett fördragsbundet samarbete mellan 27 europeiska demokratier. Samarbetet har sedan dess bildande successivt utvecklats genom att medlemsländerna gemensamt har antagit nya fördrag. Det senaste fördraget som trädde i kraft var Lissabonfördraget den 1 december 2009. Fördragen utgör, tillsammans med de protokoll som är fogade till dem, unionens primärrätt. Primärrätten reglerar unionens funktionssätt och kan liknas vid en konstitution.

EU består av 27 suveräna stater, vilka frivilligt underkastat sig ett system av gemensamma institutioner. Varje medlemsstat har valt att överföra en del av sin egen suveränitet till dessa institutioner, med tanken att tillsammans kunna utöva ett större inflytande. De sju institutionerna är Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten.^[3]

Europeiska rådet leds av en ordförande och består därutöver av medlemsstaternas stats- och regeringschefer samt kommissionens ordförande.^[4] Deras huvudsakliga uppgift är att dra upp riktlinjer för det framtida samarbetet.^[5]

Den lagstiftande funktionen utgörs av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Med undantag för frågor som rör utrikes- och säkerhetspolitik,^[6] krävs båda dessa institutioners godkännande för att ett beslut ska antas. Detta förfarande kallas för det ordinarie lagstiftningsförfarandet.^[7] Parlamentet väljs direkt av unionens medborgare genom allmänna och fria val, medan rådet består av ministrar från medlemsstaterna. Beroende på vilken fråga som diskuteras, möts rådet i olika konstellationer.

Kommissionen fungerar som unionens regering och har ensamrätten att ta initiativ till ny lagstiftning. Medlemsstaternas ledare föreslår en ordförande, som därefter måste godkännas av parlamentet. Ordföranden föreslår i sin tur övriga kommissionärer genom samråd med medlemsstaternas ledare. Hela förslaget måste godkännas av parlamentet, som också kontinuerligt granskar kommissionens arbete.^[8] Om parlamentets ledamöter saknar förtroende för kommissionen, kan de tvinga den att avgå genom ett misstroendevotum.^[9] En ny kommission tillsätts var femte år,^[10] samma år som val till Europaparlamentet äger rum.

Europeiska unionens domstol har till uppgift att tolka unionens lagstiftning,^[11] medan Europeiska revisionsrätten har till uppgift att granska EU:s räkenskap.^[12] Europeiska centralbanken ansvarar för penningpolitiken i de medlemsstater som har infört den gemensamma valutan euron som valuta.^[13] Dessa tre institutioner består av icke-politiska ledamöter.

Europeiska unionens föregångare var ursprungligen enbart en tullunion. Sedan bildandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952, har samarbetet utökats till att inkludera flera andra stora politikområden. EU har till exempel en egen valuta, euron, vilken har ersatt de tidigare nationella valutorna bland majoriteten av medlemsstaterna. Genom Schengensamarbetet har medlemsstaterna gått samman för att stärka de gemensamma yttre gränserna samtidigt som de inre gränskontrollerna har avskaffats. En mycket stor del av unionens budget upptas dock av den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken. Andra nyckelområden är den gemensamma handelspolitiken och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP).

Huvudmålsättningen med EU är att skapa en gränslös inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor, kallade "de fyra friheterna". EU-länderna har gemensamma regler mot statliga stöd, som anses snedvrida konkurrensen på den inre marknaden.

EU-samarbetet har varit föremål för omfattande diskussioner och utgör en kontroversiell fråga i stora delar av unionen. Kritiker hävdar bland annat att unionen är odemokratisk och inte tillräckligt öppen, medan förespråkarna hävdar att unionen utgör ett viktigt samarbete för att utveckla det ekonomiska och sociala välståndet samt för att bevara freden sedan andra världskriget.

Innehåll 1 Historia 2 Utbredning och utvidgning 2.1 Geografi 2.2 Undantag och fördjupade samarbeten 2.3 Utvidgningen 3 Institutioner, organ och byråer 3.1 Institutionerna 3.2 Organ och byråer 3.3 Politiska ledare 4 Politik och juridik 4.1 Befogenheter 4.2 EU-rätt och olika rättsakter 4.3 Grundläggande rättigheter 5 Utrikes- och säkerhetspolitik 5.1 Humanitär hjälp 5.2 Militär och försvar 5.3 Frihandelsområden 6 Ekonomi 6.1 Levnadsstandard 6.2 Inre marknaden 6.3 Konkurrens 6.4 Valutaunionen 7 Utvecklingspolitik 7.1 Jordbruk 7.2 Energi 7.3 Infrastruktur 7.4 Regional utveckling 7.5 Miljö och klimat 7.6 Utbildning och forskning 8 Demografi 8.1 Språk 8.2 Religion 9 Kultur 9.1 Sport 10 Se även 11 Referenser 11.1 Noter 12 Externa länkar

[redigera] Historia

Huvudartikel: Europeiska unionens historia

Den europeiska integrationen efter andra världskriget började med grundandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, på initiativ av Jean Monnet och den dåvarande franske utrikesministern Robert Schuman genom Schumandeklarationen, som framlades den 9 maj 1950. Deklarationen blev verklighet den 18 april 1951 genom underteckningen av Parisfördraget. Från dem som är positiva till EU hävdas det att de ursprungliga drivkrafterna för att grunda det som senare skulle bli Europeiska unionen var önskan att bygga upp Europa efter förödelsen från andra världskriget, samt att förhindra Europa från att än en gång bli offer för krigets gissel. Men det finns också de, främst motståndare till EU, som hävdar att bildandet av unionen var ett medel för Frankrike och Tyskland att kontrollera produktionen och försäljningen av främst kol och stål för att bland annat skapa en kartell för till exempel vapenproduktion. USA spelade en avgörande roll i processen, som ockupationsmakt i ett Västtyskland vars återförening med Östtyskland omöjliggjordes av Sovjetunionen. Ett förslag om att bilda ett gemensamt försvar stoppades av Frankrikes nationalförsamling 1954 och samarbetet inriktades därför på ekonomi och affärsverksamhet. År 1957 grundades Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (EURATOM), genom Romfördragen som undertecknades i Kapitolinska museerna. EEG innebar att en tullunion upprättades.

1965 undertecknades Fusionsfördraget, som förenade de tre existerande gemenskaperna under "Europeiska gemenskaperna" (EG). Detta innebar att institutionerna slogs samman till en gemensam kommission och ett gemensamt ministerråd. Det innebar också att Europaparlamentet inrättades. Under 1973 anslöt sig tre nya länder: Danmark, Irland och Storbritannien.^[14] Även Norge hade förhandlat om att gå med men eftersom det norska folket hade röstat nej till medlemskapet i en folkomröstning avbröts anslutningen. Det första demokratiska valet till Europaparlamentet hölls år 1979.^[15]

Grekland, Portugal och Spanien anslöt under 1980-talet.^[16] 1985 upprättades Schengenavtalet som öppnade upp gränserna och avskaffade passkontrollerna mellan de stater som deltog i samarbetet.^[17] 1986 antogs europeiska flaggan av gemenskaperna och ledarna undertecknade Europeiska enhetsakten. Enhetsakten anpassade gemenskapen till de allt fler medlemsstaterna och syftade till att inleda ett politiskt samarbete och att ytterligare minska handelshindrena. 1989 föll järnridån och Östtyskland blev en del av gemenskapen genom Tysklands enande 1990.^[18] Med utvidgningen mot Östeuropa på agendan, antog EU:s ledare Köpenhamnskriterierna som krav på kandidatländerna.

Maastrichtfördraget trädde i kraft 1 november 1993 och utvidgade Europeiska gemenskaperna till att även omfatta utrikes- och säkerhetspolitik samt polisiära och straffrättsliga frågor.^[19][20] Fördraget upprättade en ny organisationsstruktur och namnet "Europeiska gemenskapen" ersatte officiellt det tidigare namnet "Europeiska gemenskaperna". Europeiska gemenskapen utgjorde en av tre pelare jämte Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) och Polisiärt och straffrättsligt samarbete (PSS).

Finland, Sverige och Österrike anslöt sig 1995. Amsterdamfördraget ändrade Maastrichtfördraget 1999 inom områden som demokrati och utrikespolitik. Amsterdamfördraget följdes 2003 av Nicefördraget, som korrigerade Romfördraget och Maastrichtfördraget så att unionen skulle kunna ta emot fler medlemsstater. 2002 ersatte eurosedlar och euromynt de nationella valutorna i tolv medlemsstater. 2004 anslöt sig tio nya medlemsstater till EU, varav åtta tidigare hade tillhört det forna östblocket.^[21] I början av 2007 anslöt sig även Bulgarien och Rumänien, samtidigt som Slovenien införde euron. 21 decemer 2007 anslöt sig nio av de medlemsstater som blev EU-medlemmar 1 maj 2004 till Schengensamarbetet. 1 januari 2008 införde Cypern och Malta även euron, och året därpå gjorde Slovakien detsamma. Efter en utdragen ratificeringsprocess, trädde Lissabonfördraget ikraft den 1 december 2009. Fördraget innebar att de tre pelarna ersattes av Europeiska unionen, som därmed blev en juridisk person med möjlighet att ingå internationella avtal. Samtidigt fick Europaparlamentet utökad makt och Europeiska rådet en ständig ordförande.

Fördragsnamn	Bryssel- fördraget	Paris- fördraget	Rom- fördragen	Fusions- fördraget	Europeiska enhetsakten	Maastricht- fördraget	Amsterdam- fördraget		Nice- fördraget	Lissabon- fördraget
Signerat	17 mars 1948	18 april 1951	25 mars 1957	8 april 1965	17 februari 1986	7 februari 1992	2 oktober 1997		26 februari 2001	13 december 2007
Ikraftträdande	23 oktober 1954	23 juli 1952	1 januari 1958	1 juli 1967	1 juli 1987	1 november 1993	1 maj 1999		1 februari 2003	1 december 2009
Upphörande		23 juli 2002		1 maj 1999
				Europeiska atomenergigemenskapen (EURATOM)
				Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG)						Europeiska unionen (EU)
				Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG)
							Europeiska gemenskapen (EG)
				↑Europeiska gemenskaperna↑		Rättsliga och inrikes frågor (RIF)
							Polisiärt och straffrättsligt samarbete (PSS)
					Europeiska politiska samarbetet (EPS)		Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP)
	Västeuropeiska unionen (VEU)

[redigera] Utbredning och utvidgning

Huvudartikel: Europeiska unionens utbredning och utvidgning

Europeiska unionen består av följande 27 demokratiska och suveräna medlemsstater: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Irland, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.^[22] Det finns tre officiella kandidatländer, Kroatien, Makedonien och Turkiet. Dessutom är Albanien, Bosnien-Hercegovina, Island, Kosovo, Montenegro och Serbien officiellt erkända potentiella kandidatländer.

För att kunna bli medlem i EU måste det ansökande landet uppfylla de så kallade Köpenhamnskriterierna, som definierades 1993 av Europeiska rådet. Landet som ansöker om medlemskap måste bland annat vara en stabil demokrati som respekterar de mänskliga rättigheterna och rättsväsendet.^[23]

Samtidigt har en medlemsstat möjligheten att utträda ur unionen. En medlemsstat ska då anmäla sin avsikt till Europeiska rådet. Ett avtal som fastslår bestämmelserna för utträdet ska upprättas. Om så inte sker, upphör medlemsstatens förpliktelser efter två år.^[24]

Fyra västeuropeiska länder har valt att stå utanför EU. Island, Liechtenstein och Norge ingår i den inre marknaden genom EES-samarbetet. Schweiz har motsvarande separata avtal med EU. Dessutom ingår Monaco, San Marino och Vatikanstaten i ett nära samarbete med unionen.

[redigera] Geografi

EU:s territorium omfattar inte hela Europa, eftersom delar av kontinenten står utanför unionen, såsom Schweiz, Norge och Ryssland. Vissa delar av medlemsstaterna är inte med i EU, trots att de ligger på den europeiska kontinenten (exempelvis Kanalöarna och Färöarna).

Flera territorier som är associerade med medlemsstaterna men som ligger utanför Europa är inte heller en del av EU (såsom Grönland, Aruba, Nederländska Antillerna och alla icke-europeiska territorier som tillhör Storbritannien). Vissa icke-europeiska territorier ingår däremot i EU trots att de geografiskt inte tillhör Europa, till exempel Azorerna, Kanarieöarna, Franska Guyana, Guadeloupe, Madeira, Martinique och Réunion.^[25][26][27]

Den totala arean av de 27 medlemsländerna i Europeiska unionen är 4 324 782 km².^[28] Vore det ett land skulle det vara det sjunde största landet i världen. Med sina drygt 500 miljoner unionsmedborgare, skulle EU också vara det tredje folkrikaste landet i världen, näst efter Indien och Kina. Befolkningen väntas ytterligare öka på grund av utvidgningen och invandring.

EU:s högsta berg är Mont Blanc i Alperna, vars topp är 4 807 m ö.h. Landskapet, klimatet och ekonomin påverkas i hög grad av kusten, som är 66 000 kilometer lång.^[28] EU har den näst längsta kustremsan efter Kanada. Tillsammans gränsar medlemsstaterna till 21 andra länder, i huvudsak Norge, Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Turkiet och länderna på västra Balkan, med en gräns på totalt 12 441 kilometer, den femte längsta i världen.^[29][30][31]

Inklusive de icke-europeiska områdena som tillhör medlemsstaterna omfattar EU de flesta typer av klimat, från arktiskt till tropiskt. Majoriteten av befolkningen lever dock antingen vid Medelhavet i Sydeuropa, det tempererade havsklimatet i Västeuropa eller det varma klimatet i Östeuropa.^[32]

I EU:s två nordligaste medlemsstater, Finland och Sverige, är barrskog mycket vanligt. Längre söderut är däremot lövskog vanligare, men i central- och Sydeuropa är dessutom en stor del av landskapet antingen uppodlat eller exploaterat för städer.

[redigera] Undantag och fördjupade samarbeten

Huvudartiklar: Undantag inom Europeiska unionen och Fördjupade samarbeten inom Europeiska unionen

Det finns en rad undantag inom EU, både bland själva medlemsstaterna och hos specifika territorier som tillhör medlemsstaterna. Danmark, Irland och Storbritannien åtnjuter undantag från flera olika politikområden, såsom området frihet, säkerhet och rättvisa. Polen, Storbritannien och Tjeckien är undantagna från rättighetsstadgan.

De nya medlemsstaterna, som anslöt EU under 2004 och 2007, deltar ännu inte heller fullt ut i EU:s alla samarbeten. Bulgarien, Cypern och Rumänien deltar inte i Schengensamarbetet. Endast Cypern, Malta, Slovakien och Slovenien har infört den gemensamma valutan. Vissa av de gamla medlemsstaterna har också begränsat möjligheterna för medborgarna i de nya medlemsstaterna att fritt ta anställning i hela EU. Det finns dessutom en mängd av olika territorier med undantag.

En grupp av minst nio medlemsstater kan också välja att inleda ett fördjupat samarbete.^[33] Det innebär att dessa medlemsstater kan använda sig av EU:s institutioner och befogenheter för att främja unionens mål, skydda dess intressen och stärka dess integrationsprocess, utan att alla medlemsstater måste delta.^[34] Hittills har denna möjlighet till fördjupat samarbete dock aldrig använts.

[redigera] Utvidgningen

EU har utvidgats sex gånger tidigare, men fortfarande står det flera länder på tur. Kroatien, Makedonien och Turkiet är de tre länder som för tillfället är erkända av EU som kandidatländer. Av de tre kandidatländerna är det ännu bara Kroatien och Turkiet som har påbörjat medlemsförhandlingar med EU. Sett till öppnade och stängda kapitel, har Kroatien kommit längst i medlemsförhandlingarna och väntas bli fullvärdig EU-medlem inom ett par år. Turkiets medlemskap är i flera av EU:s medlemsstater en känslig fråga, bland annat Frankrike och Österrike är kritiska till ett turkiskt medlemskap, och landet har fortfarande flera stora problem, såsom relationen med EU-landet Cypern, att lösa innan medlemskapsförhandlingarna kan slutföras.

Förutom kandidatländerna har Montenegro (i december 2008), Albanien (i april 2009) och Island (i juli 2009) lämnat in en formell ansökan om medlemskap i EU. Även Bosnien-Herzegovina och Serbien har uttryckt ett intresse av framtida medlemskap. Dessa länder betecknas som så kallade potentiella kandidatländer.

Längre fram i tiden kan det även tänkas att även Moldavien, Ukraina och Vitryssland liksom Armenien, Azerbajdzjan och Georgien blir kandidatländer. Eftersom Vitryssland inte ens är med i Europarådet och dessutom är en diktatur ses det som mycket otroligt att landet skulle bli medlem inom en överskådlig framtid. Även Ryssland anses osannolik som medlem.

Av de västeuropeiska länderna som står utanför EU har Norge ansökt om medlemskap tre gånger, varav två gånger folkomröstat i frågan. Båda gångerna har en majoritet av folket röstat nej. Även Liechtenstein och Schweiz har ansökt om medlemskap men drog snabbt tillbaka ansökningarna efter att en majoritet i Schweiz röstat nej till medlemskap i EES. Island ansökte om medlemskap i juli 2009. I en opinionsundersökning från 27 oktober 2008 svarade 68,8 % av de tillfrågade islänningarna att de ville att landet skulle ansöka om medlemskap.^[35] Politikerna har länge varit negativa och tyckt att kostnaden i och med att alla EU-länder skulle få fiskerätt runt Island skulle vara för stor.

För att ett land ska kunna bli kandidatland krävs det att landet först är medlem i Europarådet, och är en demokrati, uppfyller mänskliga rättigheter, och har rättssäkerhet. Innan landet blir medlem måste det dessutom ha väl fungerande marknadsekonomi, låg korruption, god levnadsstandard, låg fattigdom, kunna konkurrerera med EU-länderna och ha antagit alla EU-direktiv med flera krav. Dessa kriterier antogs 1993 i Köpenhamn och kallas för Köpenhamnskriterierna.

[redigera] Institutioner, organ och byråer

Europeiska unionens struktur är uppbyggd av institutioner, organ och byråer. Strukturens grund utgörs av institutionerna, vars funktioner är reglerade i Europeiska unionens fördrag. De tre viktigaste institutionerna är Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen.

Förutom institutionerna finns ett antal organ, som också omnämns i fördragen. Dessa fyller antingen rådgivande eller verkställande funktioner.

Därutöver finns dessutom unionens decentraliserade byråer, som ansvarar för att sköta särskilda tekniska, vetenskapliga eller administrativa uppgifter.

[redigera] Institutionerna

Huvudartikel: Europeiska unionens institutioner

De sju institutionerna är Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten.^[36]

Europeiska rådet, som inte ska förväxlas med vare sig Europeiska unionens råd eller Europarådet, utgör den högsta politiska makten. Detta råd består av medlemsstaternas stats- och regeringschefer samt kommissionens ordförande. Europeiska rådet möts vanligtvis två gånger per halvår,^[37] och leds av en ordförande. Ordföranden väljs av Europeiska rådet för en mandatperiod av två och ett halvt år, som kan förnyas en gång.^[38] Europeiska rådets uppgift är att dra upp riktlinjer och visioner för EU samt att lösa sådana frågor som inte kan lösas av ministrarna i Europeiska unionens råd.^[39]

Europeiska rådet saknar dock helt lagstiftande makt.^[40] Den lagstiftande makten återfinns istället hos Europeiska unionens råd och Europaparlamentet.^[41] Med undantag för frågor som rör utrikes- och säkerhetspolitik,^[42] måste ett beslut godkännas av både parlamentet och rådet för att det ska antas. Detta förfarande kallas för det ordinarie lagstiftningsförfarandet och bygger på att rådet och parlamentet har samma lagstiftande makt,^[43] likt ett parlament med två kamrar. Parlamentets ledamöter väljs direkt av unionens medborgare genom allmänna och fria val var femte år.^[44] Rådet består istället av de nationella regeringarnas ministrar.^[45] Beroende på vilken fråga som diskuteras, möts rådet i olika konstellationer.^[46]

Europeiska kommissionens roll är att initiera lagförslag samt att verkställa besluten som rådet och parlamentet antar.^[47] Kommissionen ansvarar således för det dagliga arbetet inom unionen. Den består av en kommissionär från varje medlemsstat, alltså totalt 27 stycken. Kommissionens ordförande föreslås av Europeiska rådet och måste godkännas av parlamentet. Därefter föreslår kommissionens ordförande i samråd med medlemsstaternas ledare övriga kommissionärer. Hela förslaget måste godkännas av parlamentet innan en ny kommission kan tillträda. Parlamentet kan också välja att avsätta kommissionen mitt under en mandatperiod om den saknar förtroende för den.^[48]

Unionens dömande makt utgörs av Europeiska unionens domstol. Den består av en domare från varje medlemsstat och ansvarar för att tolka och tillämpa fördragen och EU:s lagstiftning.^[49] Till sin hjälp har domarna åtta generaladvokater, som kan utökas till antalet efter begäran från domstolen och genom ett enhälligt beslut i rådet.^[50] För att avbelasta domstolen finns också en tribunal, som i första instans prövar ärenden mellan personer och företag. Själva domstolen hanterar istället ärenden som berör medlemsstaterna och institutionerna. Domstolen behandlar också ärenden som de nationella domstolarna har skickat vidare för handläggning.^[51] Vissa beslut från tribunalen kan överklagas till domstolen.^[52]

Europeiska centralbanken ansvarar för penningpolitiken inom euroområdet, det vill säga bland de medlemsstater som har infört den gemensamma valutan euron. Centralbanken leds av en direktion, som består av ordföranden, vice ordföranden och fyra andra ledamöter.^[53] ECB-rådet utgör det högsta beslutande organet inom centralbanken och består av direktion och alla de nationella centralbankscheferna från de länder som infört euron.^[54] Därutöver finns också ett allmänt råd, som innefattar alla nationella centralbankschefer, även de från länder som inte infört den gemensamma valutan.

Slutligen har Europeiska revisionsrätten i uppdrag att granska EU:s räkenskap.^[55] Det innebär att revisionsrättens ansvar är att kontrollera så att skattebetalarnas pengar används på ett korrekt och effektivt sätt. Rättens slutsatser presenteras varje år i en rapport för parlamentet.^[56]

[redigera] Organ och byråer

Utöver de sju institutionerna finns ett flertal organ och byråer. Dessa är inte lika tydligt definierade i unionens fördrag som institutionerna är.

Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) är två rådgivande organ till parlamentet, rådet och kommissionen.^[57] Regionkommittén består av nationella politiker från alla medlemsstater. Dess uppgift är att ge synpunkter i frågor som rör bland annat transeuropeiska nät, miljö, arbetslöshet, utbildning och kultur. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén består av arbetsgivare, fackföreningar och företagare.

Europeiska investeringsbanken (EIB) är EU:s finansieringsinstitut. Europeiska ombudsmannen undersöker klagomål som inkommer från missnöjda EU-medborgare. Europol och Eurojust syftar till att koordinera arbetet inom polisiära respektive straffrättsliga frågor. Därutöver finns byråerna, som sysslar med tekniska och administrativa frågor och utgör unionens motsvarighet till statliga myndigheter. Dessutom finns flera olika organ inom exempelvis kommissionen och rådet, som ansvarar för olika uppgifter. Kommissionen har till exempel en rad generaldirektorat underställda sig.

[redigera] Politiska ledare

Flera av unionens institutioner leds av politiska ledare som utövar stort inflytande över unionens politik och utveckling. Samtliga institutioner leds av någon typ av ordförande. Domarna och revisorerna i domstolen och revisionsrätten utser bland sina egna ledamöter varsin ordförande för en mandatperiod av tre år, med möjlighet till omval.^[58][59] Centralbankens ordförande utses, i likhet med övriga direktionen, av Europeiska rådet, efter rekommendation av rådet, som ska ha hört parlamentet och ECB-rådet. Direktionen utses för en mandatperiod av åtta år och utan möjlighet till omval.^[60]

I de politiska institutionerna utses ordföranden på liknande sätt. Europaparlamentets ledamöter väljer bland sig själva en talman för församlingen.^[61] Parlamentet utser också Europeiska ombudsmannen. På motsvarande sätt väljer Europeiska rådet med kvalificerad majoritet en ordförande för institutionen. Denna ordförande får dock inte inneha ett nationellt mandat i Europeiska rådet och kan endast väljas om en gång.

Europeiska unionens råd leds av den minister som företräder ordförandelandet, utom när rådet sammanträder för utrikes frågor. Ordförandeskapet roterar mellan medlemsstaterna var sjätte månad.^[62] Rådet för utrikes frågor leds rådet istället av den höga representanten.

Slutligen utses kommissionens ordförande, liksom kommissionens övriga ledamöter, av Europaparlamentet efter förslag från Europeiska rådet.^[63] Även den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik utses på ett liknande sätt.

Efter Europaparlamentsvalet 2004 valdes José Manuel Barroso till kommissionens ordförande. Han omvaldes av Europaparlamentet efter Europaparlamentsvalet 2009 för ytterligare fem år. Efter valet 2009 valdes också Jerzy Buzek till ny talman för församlingen för två och ett halvt år.

Den 19 november 2009 valdes Belgiens tidigare premiärminister Herman Van Rompuy till den första ständige ordföranden för Europeiska rådet. Samtidigt valdes också Catherine Ashton till hög representant. Van Rompuy tillträdde sin posten den 1 december 2009, samtidigt som Lissabonfördraget trädde i kraft.

[redigera] Politik och juridik

Sedan EU:s bildande har fler och fler politikområden flyttats från mellanstatlighet, det vill säga att alla medlemsstater måste vara överens för att ett beslut ska antas, till överstatlighet, det vill säga att endast en majoritet av medlemsstaterna måste vara överens för att ett beslut ska antas.

Samtidigt har Europaparlamentet fått ett allt större inflytande vid lagstiftningen och har sedan Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 samma lagstiftande funktion som Europeiska unionens råd i alla frågor utom utrikes frågor och säkerhetspolitik.^[64][65]

Två stora frågor har präglat unionens arbete ända sedan dess bildande. Dessa två frågor är den europeiska integrationen och unionens utvidgning. Båda frågorna är mycket omdiskuterade och kontroversiella i medlemsstaterna. Allmänhetens inställning, och således också de politiska partiernas, har blivit mer skeptisk till utvidgningen sedan de tio medlemsstaterna anslöt unionen vid ett och samma tillfälle under 2004. Detta har främst drabbat Turkiet.^[66][67][68] Kritiker menar också att medlemsstaterna förlorar sin nationella suveränitet genom integrationen mellan medlemsstaterna.^[69]

[redigera] Befogenheter

I fördragen fastslås det inom vilka politikområden unionen har befogenheter att agera. Det finns två olika typer av befogenheter. Den ena, så kallad exklusiv befogenhet, innebär att endast unionen får lagstifta och anta bindande rättsakter. Medlemsstaterna får endast lagstifta inom sådana områden för att tillämpa unionens beslut. Den andra, så kallad delad befogenhet, innebär att både unionen och medlemsstaterna får lagstifta. Medlemsstaterna får dock endast göra det så länge inte unionen redan har antagit lagstiftning inom ett område. Unionen kan välja att inte längre utöva sin befogenhet, vilket möjliggör för medlemsstaterna att på nytt utöva sin befogenhet.^[70]

Unionen har exklusiv befogenhet inom fem områden; tullunionen, fastställandet av de konkurrensregler som är nödvändiga för den inre marknadens funktion, den monetära politiken för de medlemsstater som har euron som valuta, bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken samt den gemensamma handelspolitiken.^[71] Unionen har delad befogenhet inom bland annat områdena inre marknaden, jordbruk och fiskeri, miljö, konsumentskydd, transport och energi.^[72] Därutöver kan unionen också vidta stödjande åtgärder inom frågor som rör bland annat människors hälsa, industri, kultur, turism och utbildning.^[73]

[redigera] EU-rätt och olika rättsakter

Huvudartikel: EU-rätt

EU:s lagstiftning delas upp i primär- och sekundärrätt. Primärrätten består av fördragen, medan sekundärrätten inkluderar de rättsakter som har antagits av institutionerna. Primärrätten är överordnad sekundärrätten och utgör en motsvarighet till en konstitution. Inom unionens befogenheter kan institutionerna anta fem olika typer av rättsakter: förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden.^[74] Förordningar är till alla delar bindande och gäller i alla medlemsstater. Detta till skillnad från direktiven, som förbinder medlemsstaterna att själva anta lagstiftning för att uppnå ett visst mål. På så sätt tillåts de nationella myndigheterna att själva bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Även ett beslut är till alla delar bindande, men riktar sig vanligtvis till en eller flera juridiska personer och är då endast bindande för dem. Rekommendationer och yttranden är däremot inte bindande.^[75] Rekommendationer antas av rådet, utan krav på parlamentets godkännande.^[76]

[redigera] Grundläggande rättigheter

Huvudartikel: Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Även om Europakonventionen utgör ett av de så kallade Köpenhamnskriterierna, det vill säga kraven för att ett land ska få bli medlem, omfattades inte själva unionen av konventionen fram till 1 december 2009. Den 7 december 2000 antog dock ledarna för de politiska institutionerna en stadga som fastslog bestämmelser om mänskliga rättigheter. En ny version av denna stadga, kallad Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, signerades den 12 december 2007, dagen innan Lissabonfördraget signerades. I stadgans första avdelning fastlås bland annat att människans värdighet är okränkbar, att ingen får dömas till döden, att alla människor har rätt till integritet, att tortyr och slaveri är förbjudet.^[77]

I samband med att Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 blev rättighetsstadgan juridiskt bindande för både unionens institutioner och medlemsstaterna. Samtidigt anslöts unionen också till Europakonventionen.^[78]

[redigera] Utrikes- och säkerhetspolitik

Huvudartikel: Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik

EU:s utrikesrelationer sköts i huvudsak genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). I och med Amsterdamfördraget fick EU en hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken för att koordinera utrikespolitiken.^[79] Genom Lissabonfördraget omformades denna post till en hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Den höga representanten är även vice ordförande i Europeiska kommissionen och leder Europeiska unionens råd när det sammanträder för att diskutera utrikes frågor. I förbindelse med Europeiska rådets ordförande, talar den höga representanten för EU:s vägnar inom utrikespolitiska frågor. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kräver enhällighet bland medlemsstaterna. Amsterdamfördraget ger dock möjligheten för medlemsländer att lägga ner sin röst och avstå från att delta i enskilda frågor, men ett beslut kan endast antas om det är färre än en tredjedel av medlemsstaterna som avstår. Länder som väljer att lägga ner sin röst behöver inte delta i eventuella handlingar som GUSP kan ta i frågan. Enhällighetskravet och de svåra frågor som ibland behandlas inom GUSP har medfört flera motsättningar, bland annat om Irakkriget.^[80]

Vid sidan om Europeiska unionens internationella politik påverkar EU omvärlden också genom sin utvidgning. Fördelarna med att bli medlem i EU triggar kandidatländerna till att genomföra ekonomiska och politiska reformer, med syfte att uppfylla inträdeskraven. Detta anses vara en stor anledning till de snabba reformer i de före detta kommunistiska länderna i Östeuropa.^[67] Denna påverkan på andra länders inrikespolitik anses ofta vara "mjuk makt", i motsats till militär "hård makt".^[81] Den finske premiärministern Matti Vanhanen menar att den gemensamma utrikespolitiken är anledningen till att Finland i praktiken inte längre är någon neutral stat.^[82] Inom FN har EU vunnit inflytande inom områden såsom humanitär hjälp på grund av sitt stora bidrag inom dessa områden.^[83] EU deltar i G8 men är aldrig ordförande för gruppen. EU representeras i G8 av kommissionens respektive Europeiska rådets ordförande.^[84] I Världshandelsorganisationen (WTO), där samtliga 27 medlemsstater är medlemmar, representeras EU som en helhet av kommissionären med ansvar för handelsfrågor.^[85]

[redigera] Humanitär hjälp

EU:s och medlemsstaternas totala bistånd gör unionen till världens största biståndsgivare.^[86] Biståndspolitiken har dock kritiserats av tankesmedjan Open Europe för att vara ineffektiv och knuten till ekonomiska mål.^[87] Vidare har några välgörenhetsorganisationer hävdat att de regeringarna har ökat deras officiella bistånd på ett inkorrekt sätt genom att inkludera skuldavskrivningar, utbytesstudenter och mottagandet av flyktingar. Om man bortser från dessa utgifter nådde inte EU sitt eget mål under 2006^[88] och kommer inte att nå sitt internationella mål på 0,7 % av BNP förrän 2015. Enbart några få medlemsländer har nått målet. Under 2005 var EU:s bistånd 0,34 % av BNP, vilket var högre än både USA och Japan.^[89] Louis Michel, som var kommissionär med ansvar för biståndet fram till 2009, krävde att biståndet skulle levereras snabbare, effektivare och mer humant.^[86]

[redigera] Militär och försvar

Huvudartikel: Europeisk säkerhets- och försvarspolitik

Medlemsstaterna är ansvariga för sina egna territoriella försvar. 21 av dem är medlemmar i NATO, medan övriga, utom Cypern,^[90] deltar i partnerskap för fred.^[91][92] EU samarbetar också med VEU, vars uppgifter successivt har överförts till EU.^[93][94] Åtta EU-länder har fortfarande allmän värnplikt.

Efter Kosovokriget 1999 enades Europeiska rådet om att unionen måste ha kapaciteten för självständigt agerande, även utan NATO:s godkännande. Av denna anledning genomfördes flera förändringar med syfte att öka EU:s militära kapacitet, däribland påbörjades arbetet med EU:s stridsgrupper.^[95]

EU:s styrkor har använts för fredsbevarande uppdrag i Afrika, forna Jugoslavien och i Mellanöstern.^[96] EU:s militära operationer stöds av ett antal organ, däribland Europeiska försvarsbyrån och Europeiska unionens militärstab.^[97] Danmark står utanför den gemensamma försvarspolitiken.^[98]

[redigera] Frihandelsområden

Huvudartikel: Europeiska frihandelsområden

Fyra västeuropeiska länder har valt att stå utanför unionen. EFTA upprättades 1960 med syfte att utöka EU:s frihandelsområde så att det även inkluderar övriga Västeuropa. Till en början var Danmark, Finland, Portugal, Storbritannien, Sverige och Österrike medlemmar i EFTA, men allt eftersom att dessa länder blev medlemmar i EU har de samtidigt lämnat EFTA. Idag kvarstår endast Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) upprättades 1992 som ett komplement till EFTA. EES möjliggjorde för länder utanför unionen att delta i den gemensamma inre marknaden. Schweiz folkomröstade om ett medlemskap men eftersom folket röstade nej kvarstod Schweiz utanför EES, men som medlem i EFTA. De tre andra EFTA-länderna ingår däremot i EES. EES-länderna som står utanför unionen är förpliktade att implementera vissa beslut som EU tar och att underställa sig institutionerna utan att ha något formellt inflytande. EFTA- och EES-länderna har dessutom ingen nationella kommissionär i Europeiska kommissionen eller nationell domare i Europeiska unionens domstol. Istället har det skapats särskilda institutioner för EFTA som motsvarar rådets, kommissionens samt domstolens roller.

Förutom EFTA finns det ytterligare en frihandelsorganisation, nämligen CEFTA som omfattar Albanien, Bosnien Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Moldavien, Montenegro samt Serbien och Kosovo. Tidigare ingick även Bulgarien, Slovakien, Slovenien, Polen, Rumänien, Tjeckien och Ungern i CEFTA, men eftersom dessa länder nu är EU-medlemmar så har de lämnat frihandelsorganisationen. Före 2004, då de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen inte var EU-medlemmar, fanns också BAFTA, en baltisk frihandelsorganisation. Efter det att de tre baltiska staterna blev medlemmar i unionen upphörde BAFTA att finnas.

[redigera] Ekonomi

Huvudartikel: Europeiska unionens ekonomi

EU sköter den gemensamma inre marknaden,^[99] som omfattar unionens samtliga medlemsstater. Av dessa länder har 16 infört den gemensamma valutan euron och ingår således i euroområdet.^[100] Räknad som en enda entitet hade EU under år 2007 en nominell bruttonationalprodukt på 16,6 biljoner amerikanska dollar,^[101] vilket motsvarar ungefär 31 % av världens totala ekonomiska produktion. EU är också världens största exportör,^[102] näst största importör^[103] och största handelspartner för många av världens länder, inklusive väldigt stora marknader såsom Indien och är en av de främsta handelspartnerna för bland annat Kina. 163 av världens 500 största bolag (beräknat efter avkastning) har sina huvudkontor i någon av EU:s medlemsstater.^[104] Under maj månad 2007 var arbetslösheten inom EU runt 7 %,^[105] samtidigt som kapitalplaceringen låg på 21,4 %, inflationen på 2,2 % och budgetunderskottet var 0,9 % av BNP.^[106]

EU:s ekonomi förväntas växa under det kommande årtiondet då fler länder väntas gå med i unionen – särskilt med tanke på att de nya staterna är fattigare än EU-snittet och BNP i dessa länder väntas öka. Däremot kommer hela unionens BNP per capita att sjunka till att börja med.

[redigera] Levnadsstandard

Det finns en tydlig skillnad i levnadsstandarden mellan de medlemsstater som anslutit EU under 2004 och 2007 och de länder som var medlemmar sedan tidigare. Västeuropa har i snitt högre BNP än Östeuropa. Även med andra mått mätt, såsom HDI (som mäter utvecklingsgraden) och ginikoefficienten (som mäter de ekonomiska klyftorna), ligger Väst- och Nordeuropa på ett klart bättre snitt än Östeuropa.^[107] Öststaternas höga tillväxt och snabba utveckling medför dock att skillnaden krymper mellan EU:s medlemsstater för varje år.

Även om skillnaderna inom unionen är förhållandevis stora så är levnadsstandarden hög jämfört med övriga världen. Alla medlemsstater är med HDI räknat rankade som välutvecklade. I Väst- och Nordeuropa anses korruptionen vara låg, medan den är mer utbredd i Östeuropa.^[108] Den ekonomiska friheten är enligt den amerikanska dagstidningen Wall Street Journal störst i Storbritannien och Irland och mer än hälften av alla medlemsstater anses vara fria eller mestadels fria. Grekland och Polen anses vara minst ekonomiskt fria. Inkomstskillnaderna är minst i Danmark (ginikoefficient 24,4), medan de är störst i Portugal (ginikoefficient 38,5).^[109] Hela EU ligger bra till även i Världsbankens statistik om hur lätt det är att göra affärer, då man mäter hur bra ländernas lagar och regler är anpassade. Alla medlemsstater får ett bra betyg i förhållande till övriga världen. Bäst får Danmark, Storbritannien och Irland medan Grekland, Polen och Tjeckien får sämst. Generellt ligger Västeuropa bättre till än Östeuropa.

[redigera] Inre marknaden

EU skapades ursprungligen som en ekonomisk union genom Europeiska ekonomiska gemenskapen, sedermera Europeiska gemenskapen. Skapandet och upprätthållandet av EU:s inre marknad har varit gemenskapens främsta uppgift sedan den upprättades år 1993.

Syftet med den inre marknaden är att garantera de fyra friheterna, det vill säga fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor.^[110] Genom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet inkluderas även Island, Liechtenstein och Norge i den gemensamma marknaden.

Den fria rörligheten för varor möjliggör för producenter att sälja sina varor inom hela EU, oavsett var de har tillverkats. Undantag från den fria rörligheten för varor kan göras med hänsyn till exempelvis folkhälsan. Hälften av all handel inom EU omfattas av EU:s harmoniserade lagstiftning.^[111]

Tjänster står för ungefär 60 till 70 % av BNP, även om den fria rörligheten för tjänster inte är lika utvecklad som för de övriga tre friheterna. Den fria rörligheten för kapital är tänkt att tillåta investeringar i egendom och företag mellan länderna, men precis som med rörligheten för tjänster så varierar fortfarande de nationella lagarna i vissa fall.^[112] Den fria rörligheten för människor innebär att medborgare kan flytta fritt mellan medlemsstaterna för att leva, arbeta eller studera i ett annat land. Detta kräver bland annat att medlemsstaterna erkänner varandras yrkeskvalifikationer.^[113]

[redigera] Konkurrens

EU för en konkurrenspolitik med mål att förhindra snedvriden konkurrens inom den inre marknaden.^[114]

Europeiska kommissionen är som konkurrensregulator för den inre marknaden bland annat ansvarig för godkännandet av företagsfusioner, bekämpandet av karteller, arbetet för ekonomisk liberalisering och förhindrande av statsstöd.^[115]

Konkurrenskommissionären är en av de mest inflytelserika kommissionärerna, med makt att påverka internationella företag inom EU.^[116] Under 2001 hindrade kommissionen för första gången en företagsfusion mellan två företag som båda var amerikanska och som hade fått godkännande från deras nationella myndighet.^[117] Ett annat senare – och mer känt – fall är bötfällandet av Microsoft på över 777 miljoner euro.

[redigera] Valutaunionen

En gemensam valuta för EU har varit ett officiellt mål sedan år 1969 och arbetet med Ekonomiska och monetära unionen (EMU) påbörjades 1990. Nio år senare infördes euron som valuta i elva medlemsstater, men de nationella valutorna bibehölls i tre år till. Sedlar och mynt ersatte nämligen de nationella valutorna först 1 januari 2002. Tolv av EU:s medlemsstater ingick då i valutaunionen och flera andra länder i Europa använde också euron. De övriga EU-länderna, utom Danmark och Storbritannien, är förpliktigade att införa euron så fort de uppfyller vissa kriterier. Av de medlemsstater som anslöt sig till EU under 2000-talet har Cypern, Malta, Slovakien och Slovenien infört euron.

Eurons syfte är att fördjupa den europeiska integrationen, till exempel att öka handeln med varor och tjänster, eliminera valutaväxlingsproblem, öka pristransparensen, bilda en gemensam finansmarknad, stabilisera priserna och räntorna.^[118] Det finns spekulationer om att euron successivt kommer att överta rollen från den amerikanska dollarn som världsvaluta, inte minst allt eftersom att euroområdet utvidgas och att dollarn faller i värde.

[redigera] Utvecklingspolitik

[redigera] Jordbruk

Den gemensamma jordbrukspolitiken är ett av de äldsta politikområdena som Europeiska unionen sysslar med och var ett av gemenskapens ursprungliga syften.^[119] Jordbrukspolitiken syftar till att öka jordbruksproduktionen, underhålla livsmedelförsörjningen, garantera en hög livskvalité för jordbrukare, stabilisera marknaden och garantera acceptabla priser för konsumenterna.^[120] Till för inte så länge sedan präglades jordbrukspolitiken av subventioneringar och marknadsingripanden. Till 1990-talet utgjorde jordbruket över 60 % av dåvarande Europeiska gemenskapens årliga budget, och jordbruket är fortfarande den största utgiftskällan i EU:s budget.

Prisregleringen och marknadsingripandet ledde till en överproduktion av livsmedel. För att garantera låga priser tvingades gemenskapen att köpa upp stora mängder livsmedel, vilket ledde till så kallade "smörberg" och "vinsjöar". För att minska dessa lager tvingades man att sälja vidare livsmedlet på världsmarknaden, eller så subventionerade man lantbrukarna (beräknat efter skillnaden i priser mellan gemenskapen och övriga världen) för att exportera deras produkter till länder utanför gemenskapen.

Detta system har anklagats för att undergräva konkurrenskraften för bönder i utvecklingsländer.^[121] Överproduktionen har också kritiserats med hänsyn till miljön, som riskerar att ta skada på grund av det intensiva odlandet.^[121] De som stödjer jordbrukspolitiken hävdar å sin sida att stödet gör det möjligt för lantbrukare att leva på en acceptabel standard. Emellertid får EU:s mindre jordbrukare endast 8 % av jordbrukspolitikens totala subventionering.^[121]

De senaste åren har jordbrukspolitiken genomgått flera förändringar. Den allra senaste reformen medförde avskaffandet av sockersystemet som delade upp sockermarknaden mellan medlemsstaterna och vissa specifika afrikanska och karibiska stater som hade privilegierade relationer med EU.^[122]

Storleken på mottagandet av jordbruksstöd skiljer sig markant mellan de olika medlemsstaterna. De största bidragsmottagarna är Frankrike, Spanien och Polen. Även Italien och Tyskland tar emot en stor andel av bidragen. Större länder, med fler lantbrukare, tar givetvis emot en större summa bidrag än länder med få lantbrukare. Men bidragsmängden beror också på om landet har mycket jordbruk eller inte.

[redigera] Energi

EU har lagstiftande makt när det gäller energipolitik. Denna makt har sitt ursprung i Europeiska kol- och stålgemenskapen. Introducerandet av den obligatoriska och omfattande europeiska energipolitiken godkändes vid ett av Europeiska rådets möten i oktober 2005. EU:s första energiplan publicerades i januari 2007.^[123]

Europeiska kommissionen har fem nyckelpunkter i sin energipolitik: att öka konkurrensen på den inre marknaden, uppmuntra investeringar och förbättra sammankopplandet av olika elnät; öka mängden energiresurser som kan motstå krissituationer; upprätta ett nytt regelverk för energisamarbete med Ryssland och samtidigt förbättra relationen med energirika stater i Centralasien och Nordafrika; använda redan existerande energitillgångar mer effektivt och samtidigt öka användandet av förnybara energikällor; och slutligen öka mängden investeringar i ny energiteknologi.^[123]

EU importerar 82 % av all sin olja och 57 % av all sin gas, vilket gör unionen till världens ledande importör av dessa bränslen.^[124] Det finns en oro över att EU är för beroende av energi från andra länder.

Denna oro har vuxit efter Rysslands gaskonflikter med sina grannländer. EU försöker därför att variera sina energitillgångar.^[125] Energipolitiken är också viktig med hänsyn till miljön och klimatet. Kommissionen har därför föreslagit bindande mål om att öka andelen förnybara energikällor från 7 % till 20 % till år 2020.^[126]

En stor andel av EU:s elproduktion sker med fossila bränslen. Det varierar dock från land till land. Frankrikes elproduktion sker exempelvis till stor del med hjälp av kärnkraft. Sveriges elproduktion är nästan helt utsläppsfri tack vare landets kärn- och vattenkraft. 15 av EU:s 27 medlemsstater använder kärnkraft i sin elproduktion.

[redigera] Infrastruktur

Huvudartikel: Transeuropeiska nät

EU arbetar med att försöka förbättra den gränsöverskridanden infrastrukturen, genom bland annat det program som kallas trans-europeiska nätverk (TEN). Projekt inom TEN inkluderar Kanaltunneln, Fréjustunneln och Öresundsbron. Under 2001 beräknades det att nätverket år 2010 skulle täcka: 75 200 km vägar, 78 000 km järnvägar, 330 flygplatser och 480 hamnar (varav 270 maritima).^[127][128]

Efter de senaste utvidgningarna har tillgängligheten tillkommit som ett problem på transportagendan.^[129] I synnerhet i före detta kommunistska länder som Polen är väg- och järnvägsnätet i dåligt skick. Vid tidpunkten då Polen anslöt EU fanns det 4 600 vägar som behövde uppgraderas för att nå EU-standarden, vilket skulle medföra en kostnad på 17 miljarder euro.^[130] Byggandet av nya vägar och järnvägar kommer att öka belastningen på miljön i många regioner. Det största miljöproblemen hos de länder som var medlemmar redan innan 2000-talet är överbefolkning och utsläpp.

Bidrag från EU går främst till de fattigare länderna, de nya länderna från 2004, och innan dess till Sydeuropa. Projekt i norra och västra Europa får endast små bidrag. Idag får även sydeuropeiska länder som Italien endast små bidrag.

För att förbättra tågtrafiken mellan de europeiska länderna har EU utvecklat ett gemensamt signalsystem, kallat ERTMS. Signalsystemet används fortfarande inte i de flesta EU-länder, men ska införas på nybyggda banor. Med ERTMS kommer det inte att behövas optiska signaler längs spåren eftersom tågföraren istället informeras med hjälp av en panel i tåget. I de flesta EU-länder planeras de viktigaste järnvägarna, i synnerhet stambanorna, att utrustas med det nya systemet inom en tioårsperiod.

Ett annat infrastrukturprojekt är Galileo-navigeringssystemet. Galileo är ett föreslaget navigeringssystem, som ska byggas av EU och skjutas upp i rymden av Europeiska rymdorganisationen (ESA). Galileoprojektets syfte är att minska EU:s beroende av det USA-baserade navigeringssystemet GPS, som i grunden är ett militärt projekt. Galileo omfattar även samarbete med andra länder utanför EU och är tänkt att sättas i drift år 2013.^[131][132] Projektet har kritiserats på grund av sin kostnad och sina förseningar. Kritiker menar också att Galileo inte är nödvändigt eftersom det finns GPS.^[133]

[redigera] Regional utveckling

Det finns påtagliga ekonomiska skillnader inom EU. Även om hänsyn tas till köpkraften är skillnanden mellan de rikaste och fattigaste regionerna stora. Exempelvis har Frankfurt i Tyskland 68 651 euro i PPP per invånare, Paris i Frankrike har 67 980 euro i PPP per invånare,^[134] och centrala London har 65 138 euro i PPP per invånare. I kontrast till detta har nordöstra Rumänien 5 070 euro i PPP per capita och Bulgariens Severozapaden har 5 502 euro i PPP per capita.^[135] I jämförelse till EU-snittet är USA:s BNP per capita 35 % högre och Japans BNP per capita är ungefär 15 % högre.^[136] Det finns ett antal strukturfonder vars syfte är att stödja utvecklingen i underutvecklade regioner inom EU. Sådana regioner ligger i huvudsak i de nya medlemsstaterna i Östeuropa.^[137] Flera av fonderna bistår med nödhjälp, hjälp till kandidatmedlemmarna att öka deras standard till EU-standard (såsom Phare och ISPA) och hjälp till forna Sovjet-stater. EU:s ramprogram syftar till att sponsra forskning inom alla medlemsstater och på så sätt upprätta ett gemensamt europeiskt forskningsområde.^[138]

[redigera] Miljö och klimat

Den första miljöpolitiken inom Europeiska gemenskapen påbörjades 1972. Sedan dess har den riktat sig mot surt regn, det uttunnade ozonlagret, luftkvaliten, för höga bullernivåer, slöseri och vattenföroreningar. Vattendirektivet är ett exempel på vattenpolitik, med mål att sjöar, floder, mark och kustvatten ska vara av "god kvalité" senast 2015. Vildliv är skyddat genom Natura 2000 och täcker mer än 30 000 plater genom hela Europa.^[139] Under 2007 försökte den polska regeringen bygga en motorväg genom Rospudadalen, men Europeiska kommissionen har hindrat ett byggande med hänsyn till dalens vildliv.^[140]

REACH-förordningen är en del av EU:s lagstiftning med syfte att försöka garantera så att de cirka 30 000 kemikalier som dagligen används är säkert testade.^[141] Under 2006 skedde ett läckage av kemikalier från ett europeiskt fartyg utanför Elfenbenskusten. Detta fick kommissionen att omgående se över kemikalielagstiftningen.

Under 2007 enades medlemsstaterna om att övergå till minst 20 % förnybara energikällor och att minska koldioxidutsläppen till 2020 med minst 20 % jämfört med utsläppsnivån under 1990.^[142] Detta inkluderar bland annat att en tiondel av alla bilar och lastbilar i dagens medlemsstater år 2020 ska drivas på biobränsle. Detta anses som ett av de hittills mest ambitiösa stegen för en viktig industrialiserad region att begränsa den globala uppvärmningen.^[143]

Vid FN:s klimatförändringskonferens år 2007, då man diskuterade Kyotoprotokollets efterträdare, föreslog EU en minskning på 50 % av alla växthusgaser fram till år 2050.^[144] EU:s försök att minska sina koldioxidutsläpp verkar också ha räddat tillväxten av Europas skogar, som mellan 1990 och 2005 växte med 10 % i Västeuropa och 15 % i Östeuropa. Under denna period absorberade de 126 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar 11 % av EU:s utsläpp från människoverksamhet.^[144]

[redigera] Utbildning och forskning

Utbildning och vetenskap är områden där EU:s roll är begränsad till att endast stödja de nationella regeringarna. Utbildningspolitiken utvecklades under 1980-talet genom utbytesprogram såsom Erasmus.^[145] Dessa program är till för att uppmuntra en bredare kunskap om andra länder och för att sprida kunskapsövningar över hela EU.^[146] Genom Bolognaprocessen stödjer EU standardisering och jämförelsebara betyg över hela Europa.

Vetenskaplig utveckling främjas genom EU:s ramprogram för forskning och teknologisk utveckling som påbörjades 1984. Målet är att koordinera och stimulera forskning. Det sjunde ramprogrammet omfattar ett antal områden, däribland energi med målet att utveckla en mångfald av förnybara energikällor för att minska beroendet av importerat bränsle.^[147] Sedan januari 2000 har kommissionen satt upp nya mål, kända som europeiska forskningsområdet. Syftet är att satsa omfattande resurser på ett fåtal utvalda nyckelområden. EU är involverat tillsammans med sex andra länder i utvecklandet av ITER, en planerad fusionsreaktor i Frankrike.^[148] Kommissionen spår att denna teknologi kommer att generera el från och med 2050.^[123]

[redigera] Demografi

Medlemsstaternas folkmängd beräknades till 499 795 000 i januari 2009.^[149] En viss befolkningsökning är väntad, främst på grund av invandring.^[150][151] Med en befolkningstäthet på 114 personer per km² utgör EU en av de befolkningstätaste regionerna i världen. 80 % av medborgarna lever i storstadsområden och en tredjedel lever i städer med mer än en miljon invånare.^[152] EU har flest världsstäder i världen.^[153] EU omfattar även flera befolkningstäta regioner som inte har någon enskild stadskärna utan som består av flera städer som har vuxit samman.

De största befolkningstäta regionerna är Rhen-Ruhr-området (Köln, Dortmund och Düsseldorf i Tyskland) med runt 10,5 miljoner invånare, Randstad (Amsterdam, Rotterdam, Haag och Utrecht i Nederländerna) med runt 7,0 miljoner invånare, Frankfurt-Rhen-området (Frankfurt och Wiesbaden i Tyskland) med runt 5,8 miljoner invånare och Schlesien-området (Katowice och Sosnowiec i Polen) med runt 3,5 miljoner invånare.^[154]

[redigera] Språk

Huvudartikel: Europeiska unionens officiella språk

Europeiska unionen har 23 officiella språk: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.^[155] Viktiga dokument, såsom lagstiftning, översätts till samtliga officiella språk.

Europaparlamentet är dock den enda institutionen som brukar översätta alla sina dokument, och inte enbart lagstiftade beslut, till samtliga EU-språk. Övriga institutioner använder däremot endast ett begränsat antal språk, främst engelska och franska, som interna arbetsspråk.^[156]

De flesta officiella EU-språken tillhör den indo-europeiska språkfamiljen, förutom estniska, finska och ungerska, som tillhör den uraliska språkfamiljen, och maltesiska, som är ett semitiskt språk. De flesta officiella EU-språken använder också det latinska alfabetet, förutom bulgariskan, som använder det kyrilliska alfabetet, och grekiskan, som använder det grekiska alfabetet.^[157]

[redigera] Religion

EU är en sekulär organisation, utan några formella kopplingar till någon religion, varken i något nuvarande eller föreslaget fördrag. Det har förts en diskussion huruvida kristendomen eller gud på något sätt skulle nämnas i Europeiska konstitutionen eller Lissabonfördraget. Emellertid har denna idé mött hård kritik och således skrotats.^[158] Att just kristendomen har varit i fokus beror på att kristendomen är den dominerande religionen i Europa, och således även i EU. Kristendomen i EU kan grovt uppdelas i tre delar: romersk-katolska kyrkan, protestantismen (i huvudsak i norra Europa) och ortodoxa kyrkan (i huvudsak i sydöstra Europa).^[159] Andra religioner, såsom islam, judendom och bahá'í, är också representerade bland EU:s invånare. Under 2002 uppskattade man att EU hade en judisk befolkning på ungefär en miljon människor och en muslimsk befolkning på ungefär 16 miljoner människor.^[160]

Statistik från Eurostat, som är EU:s statistikbyrå, visar att en majoritet av EU-medborgarna har någon typ av tro, men att endast 21 % anser den vara viktig. Antalet människor som anser sig vara ateister eller agnostiker ökar bland Europas befolkning, vilket medför ett lägre deltagande och medlemskap bland de religiösa organisationerna.^[161]

2005 års Eurobarometer visade att 52 % av EU-medborgarna trodde på en gud, 27 % på någon typ av ande eller livskraft och att 18 % inte hade någon tro.^[162] Det mest religiösa samhället är Malta (med 95 % som säger sig tillhöra romersk-katolska kyrkan), följt av Cypern och Rumänien, där mer än 90 % av befolkningen tror på gud. Minst religiös är man i Estland och Tjeckien, där mindre än 20 % tror på en gud. EU-snittet visar att tron är högre bland kvinnor än hos män och att tron ökar med åldern och bland dem som har fått en religiös uppfostran, de med lägst formell utbildning, de som lutar åt den politiska högern och de som reflekterar mest över filosofiska och etiska frågor.^[162]

[redigera] Kultur

Kulturfrågor är vanligtvis de enskilda medlemsstaternas eget ansvarsområde. Kulturellt samarbete mellan medlemsstaterna blev dock en angelägenhet för gemenskapen sedan kulturfrågor inkluderades i Maastrichtfördraget.^[163] Europas kulturhuvudstäder är ett resultat av gemenskapens kulturpolitik.^[164]

Dessutom stödjer EU flera kulturprojekt och har startat en webbportal ägnad åt Europa och kultur, vilket är ett svar på Europeiska rådets uttryckta vilja att se kommissionen och medlemsstaterna förbättra nätverket av kulturinformation så att alla medborgare ska ha tillgång till den europeiska kulturen.^[165]

Förespråkare av den europeiska integrationen lyfter ofta fram det gemensamma europeiska historie- och kulturarvet, som inkluderar bland annat antikens Grekland och antikens romerska rike, feodalismen under Medeltiden, renässansen, upplysningen, 1800-talets liberalism och (ibland) negativa inslag såsom världskrigen. De europeiska värdena antas vara grundade i denna gemensamma historia.^[166] I Europa finns det totalt 371 världsarv, varav mer än 300 finns inom EU. Detta motsvarar ungefär 37 % av världens totala antal världsarv.

[redigera] Sport

Sport är i huvudsak under de enskilda medlemsstaternas ansvar. Emellertid har EU:s politik viss påverkan på sporten, såsom rätten till anställning som utgör kärnan i Bosmandomen. Genom Lissabonfördraget fick sport en specialstatus, vilket undantar denna sektor från många av EU:s ekonomiska regler. Denna ändring är ett resultat av lobbying från bland annat Internationella olympiska kommittén och FIFA.^[167]

Flera europeiska sportassociationer konsulterades vid formulerandet av EU:s sportpolitik, exempelvis FIBA, UEFA, EHF, IIHF och CEV.^[168] Alla EU:s medlemsstater och deras respektive nationella sportassociationer deltar i europeiska sportorganisationer såsom UEFA.^[169]

Det är generaldirektoratet för utbildning och kultur som ansvarar för unionens sportpolitik. Ett av de få beslut som tagits inom sportfrågor var parlamentets och rådets beslut att upprätta europeiska året för utbildning genom sport 2004. Projektet drevs såväl på EU-nivå som på nationell och lokal nivå, med syfte att förbättra utbildningen med hjälp av sport.

[redigera] Se även

• EU-rätt
• Europaparlamentsvalet 2009
• Europeiska unionens ekonomi
• Europeiska unionens historia
• Europeiska unionens institutioner
• Europeiska unionens utbredning och utvidgning

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

1. ^ ”Förenade i mångfalden”. http://europa.eu/abc/symbols/index_sv.htm. Läst 23 april 2009. 
2. ^ Azorerna (UTC-1), Franska Guyana (UTC-3), Guadeloupe (UTC-4), Kanarieöarna (UTC±0), Madeira (UTC±0), Martinique (UTC-4) och Réunion (UTC+4)
3. ^ Artikel 9 i Fördraget om Europeiska unionen.
4. ^ Artikel 15.2 i Fördraget om Europeiska unionen.
5. ^ Artikel 15.1 i Fördraget om Europeiska unionen.
6. ^ Artikel 42.4 i Fördraget om Europeiska unionen.
7. ^ Artikel 294 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
8. ^ Artikel 17.8 i Fördraget om Europeiska unionen.
9. ^ Artikel 234 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
10. ^ Artikel 17.3 i Fördraget om Europeiska unionen.
11. ^ Artikel 19.1 i Fördraget om Europeiska unionen.
12. ^ Artikel 285 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
13. ^ Artikel 282 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
14. ^ ”The first enlargement” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=555. Läst 2007-06-25. 
15. ^ ”The new European Parliament” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=571. Läst 2007-06-25. 
16. ^ ”Negotiations for enlargement” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=6525. Läst 2007-06-25. 
17. ^ ”Ett Europa utan gränser”. Europa (webbportal). http://europa.eu/abc/history/1990-1999/index_sv.htm. Läst 2007-06-25. 
18. ^ ”1980-1989 The changing face of Europe - the fall of the Berlin Wall”. Europeiska kommissionen. http://europa.eu/abc/history/1980-1989/index_en.htm. Läst 2007-06-25. 
19. ^ ”Treaty of Maastricht on European Union”. Activities of the European Union. Europeiska kommissionen. http://europa.eu/scadplus/treaties/maastricht_en.htm. Läst 2007-10-20. 
20. ^ Craig, Paul; Grainne De Burca , P. P. Craig: EU Law: Text, Cases and Materials, Oxford University Press, Oxford 2006, Fjärde upplagan, sid. s. 15. ISBN 978-0-19-927389-8. 
21. ^ ”Ett årtionde av ytterligare utvidgning”. Europa (webbportal). http://europa.eu/abc/history/2000_today/index_sv.htm. Läst 2007-06-25. 
22. ^ Artikel 52.1 i Fördraget om Europeiska unionen.
23. ^ Artikel 49 i Fördraget om Europeiska unionen.
24. ^ Artikel 50 i Fördraget om Europeiska unionen.
25. ^ ”Treaty of Amsterdam” (på engelska). EUR-Lex: Official Journal. http://eur-lex.europa.eu/en/treaties/dat/11997D/htm/11997D.html. Läst 2007-06-29. 
26. ^ ”Consolidated Treaties on European Union and establishing the European Community” (på engelska) (PDF). EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2006:321E:0001:0331:EN:pdf. Läst 2007-06-25. 
27. ^ ”Where is the euro legal tender?” (på engelska) (PDF). Europeiska centralbanken. 2006. http://www.ecb.int/bc/faqbc/circulation/html/index.en.html#q2. Läst 2007-06-25. 
28. ^ [a b] ”The World Factbook -- European Union” (på engelska). CIA. 2009-11-11. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ee.html. Läst 2009-11-23. 
29. ^ ”Europas länder”. Europa (webbportal). 2007. http://europa.eu/abc/european_countries/index_sv.htm. Läst 2007-06-29. 
30. ^ ”European Union” (på engelska). CIA World Factbook. 2007. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ee.html. Läst 2007-08-08. 
31. ^ ”Countries of the Earth” (på engelska). home.comcast.net. 2006. http://home.comcast.net/~igpl/Countries.html. Läst 2007-08-08. 
32. ^ ”Humid Continental Climate” (på engelska). Wisconsinuniversitetet. 2007. http://www.uwsp.edu/geo/faculty/ritter/geog101/textbook/climate_systems/humid_continental.html. Läst 2007-06-29. 
33. ^ Artikel 20 i Fördraget om Europeiska unionen.
34. ^ Artikel 20.1 i Fördraget om Europeiska unionen.
35. ^ ”Most Icelanders want to join EU and eurozone after crisis” (på engelska). EUbusiness. 2008-10-27. http://www.eubusiness.com/news-eu/1225106221.88. Läst 2008-10-31. 
36. ^ Artikel 9 i Fördraget om Europeiska unionen.
37. ^ Artikel 15.3 i Fördraget om Europeiska unionen.
38. ^ Artikel 15.5 i Fördraget om Europeiska unionen.
39. ^ ”Europeiska unionens råd”. Europeiska unionens råd. http://europa.eu/institutions/inst/council/index_sv.htm. Läst 2007-11-25. 
40. ^ Artikel 15.1 i Fördraget om Europeiska unionen.
41. ^ Artikel 14.1 i Fördraget om Europeiska unionen.
42. ^ Artikel 42.4 i Fördraget om Europeiska unionen.
43. ^ Artikel 294 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
44. ^ ”Institutioner: Europaparlamentet”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/inst/parliament/index_sv.htm. Läst 2007-06-25. 
45. ^ Artikel 16.2 i Fördraget om Europeiska unionen.
46. ^ Artikel 16.6 i Fördraget om Europeiska unionen.
47. ^ Artikel 17 i Fördraget om Europeiska unionen.
48. ^ ”Institutioner: Europeiska kommissionen”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/inst/comm/index_sv.htm. Läst 2007-06-25. 
49. ^ Artikel 263 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
50. ^ Artikel 252 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
51. ^ ”The Court of Justice of the European Communities” (på engelska). EG-domstolen. http://www.curia.europa.eu/en/instit/presentationfr/cje.htm. Läst 2007-09-14. ;”The Court of First Instance” (på engelska). EG-domstolen. http://www.curia.europa.eu/en/instit/presentationfr/tpi.htm. Läst 2007-09-14. ; ”Instititutioner: EG-domstolen”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/inst/justice/index_sv.htm. Läst 2007-06-25. 
52. ^ Artikel 256.1 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
53. ^ Artikel 283.2 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
54. ^ Artikel 283.1 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
55. ^ Artikel 285 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
56. ^ Artikel 287.4 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
57. ^ Artikel 13.4 i Fördraget om Europeiska unionen.
58. ^ Artikel 253 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
59. ^ Artikel 286 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
60. ^ Artikel 283 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
61. ^ Artikel 14.4 i Fördraget om Europeiska unionen.
62. ^ Artikel 16.9 i Fördraget om Europeiska unionen.
63. ^ Artikel 17.7 i Fördraget om Europeiska unionen.
64. ^ Artikel 289.1 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
65. ^ Artikel 292 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
66. ^ Smale, Alison; Dan Bilefsky (2006-06-19). ”Fighting EU 'enlargement fatigue'” (på engelska). International Herald Tribune. http://www.iht.com/articles/2006/06/19/news/eu.php. Läst 2007-08-14. 
67. ^ [a b] ”EU enlargement - voices from the debate” (på engelska). Brittiska Foreign and Commonwealth Office. http://www.fco.gov.uk/servlet/Front?pagename=OpenMarket/Xcelerate/ShowPage&c=Page&cid=1139992114487. Läst 2007-06-27. 
68. ^ ”Q&A: Turkey's EU entry talks” (på engelska). BBC News. 2006-12-11. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/4107919.stm. Läst 2007-08-14. 
69. ^ ”FAQs on the EU, from the campaign trail” (på engelska). Sovereignty. 2001. http://www.sovereignty.org.uk/features/articles/campquest.html. Läst 2007-06-29. 
70. ^ Artikel 2 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
71. ^ Artikel 3.1 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
72. ^ Artikel 4.2 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
73. ^ Artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
74. ^ Artikel 288 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
75. ^ Artikel 288 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
76. ^ Artikel 292 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
77. ^ ”Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. Sieps. http://www.lissabonfordraget.se/fordraget/stadgan.php. Läst 2009-01-13. 
78. ^ Artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen.
79. ^ ”Common Foreign and Security Policy (CFSP) - Overview” (på engelska). Europeiska kommissionen. 2002. http://ec.europa.eu/external_relations/cfsp/intro/index.htm. Läst 2007-06-26. 
80. ^ ”Divided EU agrees Iraq statement” (på engelska). BBC News. 2003. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/2697667.stm. Läst 2007-06-26. 
81. ^ Bildt, Carl (2005). ”Europe must keep its 'soft power'” (på engelska). Financial Times. http://www.cer.org.uk/articles/bildt_ft_1june05.html. Läst 2007-06-26. 
82. ^ ”Presentation av det finska ordförandeskapets program”. Europaparlamentet. 2006-07-05. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+CRE+20060705+ITEM-002+DOC+XML+V0//SV. Läst 2007-08-13. 
83. ^ ”EU heading for single UN seat, UN official says” (på engelska). EUobserver. 2007. http://euobserver.com/24/22553. Läst 2007-06-26. 
84. ^ ”EU and the G8” (på engelska). Europeiska kommissionens delegation till Japan. http://www.deljpn.ec.europa.eu/union/showpage_en_union.external.g8.php. Läst 2007-09-26. 
85. ^ ”European Commission - External Trade - Trade Issues” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/trade/issues/newround/index_en.htm. Läst 2007-06-26. 
86. ^ [a b] ”Commission calls for a European consensus to boost impact of humanitarian aid” (på engelska). Europeiska kommissionen. 2007-06-13. http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/07/814&format=HTML&aged=0&language=EN&guiLanguage=en. Läst 2007-08-13. 
87. ^ Mulvey, Stephen (2007-05-30). ”EU attacked for 'inefficient' aid”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/6705773.stm. Läst 2007-08-13. 
88. ^ Taylor, Jerome (2007-05-11). ”EU accused of artificially inflating its aid figures”. The Independent. http://news.independent.co.uk/europe/article2530776.ece. Läst 2007-08-13. 
89. ^ ”Overviews of the European Union activities: Development” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://europa.eu/pol/dev/overview_en.htm. Läst 2007-08-13. 
90. ^ Cypern deltar inte i partnerskap för fred på grund av Cypernkonflikten.
91. ^ ”Signatures of Partnership for Peace Framework Document” (på engelska). NATO. 2008-04-21. http://www.nato.int/pfp/sig-cntr.htm. Läst 2008-05-18. 
92. ^ ”Malta re-engages in the Partnership for Peace Programme” (på engelska). NATO. 2008-04-03. http://www.nato.int/docu/update/2008/04-april/e0403e.html. Läst 2008-05-18. 
93. ^ ”EU Security Police & the role of the European Commission” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/external_relations/cfsp/esdp/index.htm. Läst 2007-06-26. 
94. ^ ”EU Security Police & the role of the European Commission: Chronology” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/external_relations/cfsp/esdp/chrono.htm. Läst 2007-06-26. 
95. ^ ”Military Capabilities” (på engelska). Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/cms3_fo/showPage.asp?id=1349&lang=EN. Läst 2007-10-09. 
96. ^ ”EU Operations” (på engelska). Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/cms3_fo/showPage.asp?id=268&lang=EN&mode=g. Läst 2007-06-26. 
97. ^ ”ESPD Structures” (på engelska). Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/cms3_fo/showPage.asp?id=279&lang=EN&mode=g. Läst 2007-06-26. 
98. ^ Protokoll (nr 22) om Danmarks ställning.
99. ^ ”The EU Single Market” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/internal_market/index_en.htm. Läst 2009-08-08. 
100. ^ ”Euron”. Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/economy_finance/the_euro/index_sv.htm?cs_mid=2946. Läst 2009-08-08. 
101. ^ ”Report for Selected Country Groups and Subjects” (på engelska). Internationella valutafonden. http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2007/02/weodata/index.aspx. Läst 2009-08-08. 
102. ^ ”Rank Order - Exports” (på engelska). CIA. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/rankorder/2078rank.html. Läst 2009-08-08. 
103. ^ ”Rank Order - Imports” (på engelska). CIA. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/rankorder/2087rank.html. Läst 2009-08-08. 
104. ^ ”Fortune Global 500: Countries” (på engelska). CNN. http://money.cnn.com/magazines/fortune/global500/2007/countries/US.html. Läst 2009-08-08. 
105. ^ ”Euro area and EU 27 unemployment down to 7.0%” (på engelska) (PDF). Eurostat. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/pls/portal/docs/PAGE/PGP_PRD_CAT_PREREL/PGE_CAT_PREREL_YEAR_2007/PGE_CAT_PREREL_YEAR_2007_MONTH_07/3-03072007-EN-AP.PDF. Läst 2009-08-08. 
106. ^ ”4. Report for Selected Country Groups and Subjects” (på engelska). Internationella valutafonden. http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2007/01/data/weorept.aspx?sy=2006&ey=2008&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=.&br=1&pr1.x=80&pr1.y=6&c=998&s=NID_NGDP%2CNGSD_NGDP%2CPCPIPCH%2CGGB_NGDP%2CBCA%2CBCA_NGDPD&grp=1&a=1. Läst 2009-08-08. 
107. ^ ”UNDP: Statistics of the Human Development Report” (på engelska). UNDP. http://hdr.undp.org/en/statistics/. Läst 2009-08-09. 
108. ^ ”Corruption Perceptions Index 2007” (på engelska). Transparency International. http://www.transparency.org/policy_research/surveys_indices/cpi/2007. Läst 2009-08-09. 
109. ^ ”Human Development Report Office” (på engelska). UNDP. 2008-11-17. http://hdr.undp.org/hdr2006. Läst 2009-08-09. 
110. ^ ”The Single Market” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/internal_market/index_en.htm. Läst 2009-08-09. 
111. ^ ”The Single Market for Goods” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/internal_market/top_layer/index_18_en.htm. Läst 2009-08-09. 
112. ^ ”A Single Market for Capital” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/internal_market/top_layer/index_42_en.htm. Läst 2009-08-09. 
113. ^ ”Living and working in the Single Market” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/internal_market/top_layer/index_15_en.htm. Läst 2009-08-09. 
114. ^ Artikel 3.2 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
115. ^ ”Konkurrens: Bättre marknader”. Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/comm/competition/index_sv.html. Läst 2009-08-09. 
116. ^ Lungescu, Oana (2004-07-23). ”Examining the EU executive” (på engelska). BBC News. http://news.bbc.co.uk/2/hi/programmes/letter_from_america/3921303.stm. Läst 2007-09-18. 
117. ^ ”The Commission prohibits GE's acquisition of Honeywell” (på engelska). Europa (webbportal). 2001-07-03. http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/01/939. Läst 2009-08-09. 
118. ^ ”Euron”. Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/economy_finance/the_euro/index_sv.htm?cs_mid=2946. Läst 2009-08-09. 
119. ^ Stead, David; Robert Whaples (eds) (2007-06-22). ”Common Agricultural Policy” (på engelska). EH.Net Encyclopedia. http://eh.net/encyclopedia/article/Stead.CAP. Läst 2007-08-30. 
120. ^ Artikel 33 i Romfördraget.
121. ^ [a b c] Jeffery, Simon (2007-06-26). ”The EU common agricultural policy” (på engelska). The Guardian. http://www.guardian.co.uk/theissues/article/0,,975350,00.html. Läst 2007-08-30. 
122. ^ ”Sugar: Commission proposes more market-, consumer- and trade-friendly regime” (på engelska). Europa (webbportal). 2007-04-14. http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/04/915&format=HTML&aged=1&language=EN&guiLanguage=en. Läst 2007-08-30. 
123. ^ [a b c] ”Q&A: EU energy plans” (på engelska). BBC News. 2007-03-09. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/4783996.stm. Läst 2007-07-13. 
124. ^ ”'Low-carbon economy' proposed for Europe” (på engelska). MSNBC. http://www.msnbc.msn.com/id/16560106/. Läst 2007-01-24. 
125. ^ ”Ukraine-Russia gas dispute - call for stronger EU energy policy” (på engelska). Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/news/public/story_page/051-4234-012-01-02-909-20060112STO04233-2006-12-01-2006/default_en.htm. Läst 2007-08-21. 
126. ^ ”Communication from the Commission to the European Parliament and the Council: Renewable Energy Roadmap” (PDF). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/energy/energy_policy/doc/03_renewable_energy_roadmap_en.pdf. Läst 2007-01-27. 
127. ^ ”The trans-European transport network: new guidelines and financial rules” (på engelska) (PDF). Europeiska kommissionen. 2003-10-01. http://ec.europa.eu/ten/transport/revision/doc/revision_1692_memo_en.pdf. Läst 2007-08-15. 
128. ^ Mirea, Silvia. ”The trans-European transport network: new guidelines and financial rules” (på engelska). The Railway Journal. http://www.cfr.ro/jf/engleza/0304/ten-t.htm. Läst 2007-08-15. 
129. ^ ”White Paper on Transport” (på engelska). EurActiv.com. 2004-09-22. http://www.euractiv.com/en/transport/white-paper-transport/article-129628. Läst 2007-08-15. 
130. ^ ”Transport – How Quickly will Polish Roads Improve After Accession” (på engelska). Urząd Komitetu Integracji Europejskiej. 2003-05-29. http://www2.ukie.gov.pl/WWW/en.nsf/0/574AB36381D2F551C1256E82004F9470?Open. Läst 2007-08-15. 
131. ^ ”'Unanimous backing' for Galileo” (på engelska). BBC News. http://news.bbc.co.uk/2/hi/science/nature/7120041.stm. Läst 2009-11-20. 
132. ^ Barrot, Jacques. ”Jacques Barrot Home Page” (på engelska). Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/barrot/index_en.htm. Läst 2007-07-21. 
133. ^ McKie, Robin (2007-07-15). ”Sat-nav rival could crasch and burn” (på engelska). The Guardian. http://observer.guardian.co.uk/uk_news/story/0,,2126734,00.html. Läst 2007-08-11. 
134. ^ ”Table: E3GDP95 = Gross domestic product (GDP) at current market prices at NUTS level 3” (på engelska). Eurostat. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/extraction/evalight/EVAlight.jsp?A=1&language=en&root=/theme1/regio/econ-r/esa95/gdp95/e3gdp95. Läst 2007-04-19. 
135. ^ ”Regional GDP per inhabitant in the EU 27” (på engelska) (PDF). Eurostat. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/pls/portal/docs/PAGE/PGP_PRD_CAT_PREREL/PGE_CAT_PREREL_YEAR_2007/PGE_CAT_PREREL_YEAR_2007_MONTH_02/1-19022007-DE-AP.PDF. Läst 2007-03-01. 
136. ^ ”GDP per capita in the Member States ranged from 48% to 251% of the EU25 average in 2005” (på engelska). Eurostat. 2006-12-18. http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=STAT/06/166&format=HTML&aged=0&language=EN&guiLanguage=en. Läst 2007-07-13. 
137. ^ ”EU Structural and Cohesion Funds” (på engelska). Business 2000. http://www.business2000.ie/cases/cases_8th/case12.htm. Läst 2007-06-27. 
138. ^ ”7th Research Framework Programme (FP7)” (på engelska). EurActiv.com. 2004. http://www.euractiv.com/en/science/7th-research-framework-programme-fp7/article-117494. Läst 2007-06-27. 
139. ^ Dimas, Stavros (2007-03-23). ”Celebrating the Environmental Union” (på engelska). BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/sci/tech/6476273.stm. Läst 2007-08-15. 
140. ^ Easton, Adam (2007-07-31). ”Poland ends stand-off with EU over road plans” (på engelska). Financial Times. http://www.ft.com/cms/s/640968f2-3f5b-11dc-b034-0000779fd2ac.html. Läst 2007-08-15. 
141. ^ ”EU chemicals directive agreed” (på engelska). RTÉ News. 2006-12-01. http://www.rte.ie/news/2006/1201/reach.html. Läst 2007-08-15. 
142. ^ Rettman, Andrew (2007-03-09). ”EU sticks out neck in global climate change battle” (på engelska). EUobserver. http://euobserver.com/9/23665. Läst 2007-03-09. 
143. ^ Ames, Paul (2007-03-09). ”European Union agrees on ambitious plan to fight global warming” (på engelska). Discovery Channel. http://reports.discoverychannel.ca/servlet/an/discovery/1/20070309/030907_discovery_europe_warming/20070309?hub=DiscoveryReport. Läst 2007-03-09. 
144. ^ [a b] ”In Bali, EU Floats 50% Greenhouse Gas Cut” (på engelska). Business Week. 2007-12-04. http://www.businessweek.com/globalbiz/content/dec2007/gb2007124_968205.htm?chan=globalbiz_europe+index+page_top+stories. Läst 2007-12-07. 
145. ^ ”The Erasmus programme celebrates its 20th anniversary” (på engelska). Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/education/news/erasmus20_en.html. Läst 2007-07-21. ; Jean-Sébastien, Lefebvre (2007-01-22). ”Erasmus turns 20 - time to grow up?” (på engelska). Café Babel. http://www.cafebabel.com/en/article.asp?T=T&Id=9702. Läst 2007-08-10. 
146. ^ ”Education, Audiovisual and Culture Executive Agency” (på engelska). Europa (webbportal). http://eacea.ec.europa.eu/index.htm. Läst 2007-07-21. ; ”Lifelong Learning Programme” (på engelska). Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/education/programmes/llp/national_en.html. Läst 2007-07-21. 
147. ^ ”Energy” (på engelska). Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/research/fp7/index_en.cfm?pg=energy. Läst 2007-11-12. 
148. ^ ”Fusion for Energy” (på engelska). Europa (webbportal). http://fusionforenergy.europa.eu/3_2_iter_en.htm. Läst 2007-09-24. 
149. ^ ”5.4 million children born in EU27 in 2008” (på engelska). Eurostat. 2009-08-03. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_PUBLIC/3-03082009-AP/EN/3-03082009-AP-EN.PDF. Läst 2009-08-09. 
150. ^ ”EU25 population rises until 2025, then falls” (på engelska) (PDF). Eurostat. 2005-04-08. http://intranet.icea.es/pensiones/documentacion/Proy_demog_2004_2050.pdf. Läst 2007-07-14. 
151. ^ Muenz, Rainer (2006). ”Europe: Population and Migration in 2005” (på engelska). Migration Information. http://www.migrationinformation.org/Feature/display.cfm?ID=402. Läst 2007-07-14. 
152. ^ ”A densely populated area” (på engelska). Telsat Guide. http://telsat.belspo.be/beo/en/profs/europe-population.asp?section=6.3.3. Läst 2007-07-22. 
153. ^ ”The World According to GaWC” (på engelska). Loughborough University. http://www.lboro.ac.uk/gawc/citymap.html. Läst 2007-06-29. 
154. ^ ”Indicators for larger urban zones 1999 - 2003” (på engelska). Eurostat. http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=1996,45323734&_dad=portal&_schema=PORTAL&screen=welcomeref&open=/&product=EU_MASTER_urban_audit&depth=2. Läst 2007-01-25. 
155. ^ ”Council Regulation (EC) No 1791/2006 of 20 November 2006” (på engelska). Official Journal of the European Union. 2006-12-12. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:31958R0001:EN:NOT. Läst 2007-02-02. 
156. ^ ”Europa:Languages and Europe. FAQ: Is every document generated by the EU translated into all the official languages?” (på engelska). Europa (webbportal). 2004. http://europa.eu/languages/en/document/59#5. Läst 2007-02-03. 
157. ^ ”Many tongues, one family. Languages in the European Union” (på engelska) (PDF). Office for Official Publications of the European Communities. 2004. http://ec.europa.eu/publications/booklets/move/45/en.pdf. Läst 2007-02-03. 
158. ^ Rettman, Andrew (2006-09-12). ”Merkel gives up on God in EU treaty” (på engelska). EUobserver. http://euobserver.com/15/24066. Läst 2007-07-21. 
159. ^ ”Chrisianity” (på engelska). Encyclopaedia Britannica. http://www.britannica.com/ebc/article-9360716. Läst 2007-07-21. 
160. ^ ”In Europa leben gegen­wärtig knapp 53 Millionen Muslime” (på engelska). Islam.de. 2006-02-25. http://islam.de/8368.php. Läst 2007-07-21. 
161. ^ Cline, Austin (2005-02-28). ”Secularism in Europe” (på engelska). About.com. http://atheism.about.com/b/a/149439.htm. Läst 2007-07-21. 
162. ^ [a b] ”Eurobarometer 225: Social values, Science & Technology” (på engelska) (PDF). Eurostat. 2005. http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_225_report_en.pdf. Läst 2007-07-21. 
163. ^ Bozoki, Andras. ”Cultural Policy and Politics in the European Union” (på engelska) (PDF). http://137.204.115.130/activities/download/Bozoki/Cultural%20Policy%20and%20Politics%20in%20the%20European%20Union.pdf. Läst 2007-07-13. 
164. ^ Bozoki, Andras. ”European Capitals of Culture” (på engelska). Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/culture/eac/other_actions/cap_europ/cap_eu_en.html. Läst 2007-07-13. 
165. ^ ”Cultural heritage as a vehicle of cultural identity” (på engelska). philatelism.com. 2007-07-05. http://ec.europa.eu/culture/portal/activities/heritage/cultural_heritage_vehic_en.htm. Läst 2007-07-13. 
166. ^ For example: Hans-Gert Poettering (2007-02-13). ”Priority is dialogue for partnership and tolerance” (på engelska). Inaugural speech by the new president of the European Parliament. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/news/expert/infopress_page/008-3007-043-02-07-901-20070208IPR02888-12-02-2007-2007-true/default_en.htm. Läst 2007-07-18. 
167. ^ ”IOC, FIFA presidents welcomes new EU treaty, call it breakthrough to give sports more power” (på engelska). International Herald Tribune. 2007-10-19. http://www.iht.com/articles/ap/2007/10/19/sports/EU-SPT-OLY-EU-Treaty.php. Läst 2007-10-21. 
168. ^ ”Statement of European team sports” (på engelska) (PDF). UEFA.com. 2007-10-19. http://www.uefa.com/multimediafiles/download/uefa/keytopics/560675_download.pdf. Läst 2007-10-21. 
169. ^ ”UEFA” (på engelska). UEFA.com. 2007-10-19. http://www.uefa.com/. Läst 2007-10-21. 

[redigera] Externa länkar

• EU:s webbportal
• EU-skolan på DN.se

v • d • r Europeiska unionen (EU) Belgien · Bulgarien · Cypern · Danmark · Estland · Finland · Frankrike · Grekland · Irland · Italien · Lettland · Litauen · Luxemburg · Malta · Nederländerna · Polen · Portugal · Rumänien · Slovakien · Slovenien · Spanien · Storbritannien · Sverige · Tjeckien · Tyskland · Ungern · Österrike

v • d • r Europeiska unionens institutioner Politiska Europaparlamentet · Europeiska rådet · Europeiska unionens råd · Europeiska kommissionen Icke-politiska Europeiska unionens domstol · Europeiska centralbanken · Europeiska revisionsrätten Läs gärna mer om Europeiska unionen · Europeiska unionens historia · Europeiska unionens institutioner