Moderaterna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om det politiska partiet i Sverige. För det åländska partiet med samma namn, se Moderaterna på Åland.
Moderata samlingspartiet
Nya moderaterna.jpg
Nya moderaternas vallogotyp
Förkortning M
Land Sverige Sverige
Partiordförande Fredrik Reinfeldt
Partisekreterare Kent Persson
Gruppledare i riksdagen Anna Kinberg Batra
Grundat 17 oktober 1904
Huvudkontor Stora Nygatan 30, Stockholm
Antal medlemmar 39 998[1] (2:a)
Politisk ideologi Liberalkonservatism[2]
Politisk position Höger[3]
Internationellt samarbetsorgan International Democrat Union
Nationellt samarbetsorgan Alliansen
Europeiskt samarbetsorgan Europeiska folkpartiet
Politisk grupp i Europaparlamentet Gruppen EPP
Färg(er) Blå
Ungdomsförbund Moderata ungdomsförbundet (MUF)
Studentförbund Moderata studenter (MST)
Riksdagen[4]
Röstandel
30,1 %
Mandattilldelning
107 av 349
Europaparlamentet[5]
Röstandel
18,83 %
Mandattilldelning
4 av 18
Landstingsfullmäktige[6]
Röstandel
27,29 %
Mandattilldelning
418 av 1 662
Kommunfullmäktige[7]
Röstandel
26,19 %
Mandattilldelning
2 966 av 12 978
Webbplats
www.moderat.se
Svensk politik
Politiska partier
Val

Moderata samlingspartiet (förkortas M), vanligen Moderaterna, är ett liberalkonservativt politiskt parti i Sverige. Efter en omarbetning av partiets profil 2005 används Nya moderaterna i logotyp och skrift i profilsammanhang. Partiet använder sig dock av partibeteckningen "Moderaterna" på valsedeln.[8] Fram till 2013 är partiet tillika en nomineringsgrupp inom Svenska kyrkan, men lämnar kyrkopolitiken till förmån för det nybildade Borgerligt alternativ.

Moderaterna är medlem av Europeiska folkpartiet. Partiet bildades 1904 under namnet Allmänna valmansförbundet och har tidigare även haft namnen Högerns riksorganisation (1938–1952) och Högerpartiet (1952–1969). Moderaterna är Sveriges näst största parti sett till såväl antal mandat i riksdagen som till antal medlemmar. Moderaterna ingår tillsammans med samarbetspartierna Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna i den borgerliga koalitionen Alliansen (tidigare Allians för Sverige), som sedan valet 2006 styr Sverige (se vidare Regeringen Reinfeldt). Moderaterna är det största partiet i Alliansen och Fredrik Reinfeldt, Moderaternas partiordförande sedan 2003, är sedan 6 oktober 2006 också Sveriges statsminister.

Moderaterna har sina rötter i Lantmannapartiet och var vid sitt bildande mycket konservativt och betonade vikten av institutioner som den svenska monarkin, rättsväsendet och försvaret.[9] När den allmänna rösträtten hamnade högt på den politiska dagordningen satte partiet upp ett värn mot införandet, men kom att acceptera allmän och lika rösträtt 1918 p.[10]

Efter att demokratiseringen av Sverige inletts, skedde en förändring av Moderaterna och under 1900-talet influerades partiet delvis av liberalism. Under 1980-talet fick partiet en allt mer marknadsliberal framtoning,[11] något som jämte den ursprungligt konservativa värdegrunden låg till grund för partiets nu officiella ideologi liberalkonservatism. Moderaterna kom att försvagas gentemot den övriga borgerligheten på 1930-talet och var inte längre det största borgerliga partiet. Först i slutet av 1970-talet blev partiet återigen det största borgerliga partiet, en status som gällt sedan dess.

När Fredrik Reinfeldt övertog ledarrollen i Moderaterna lanserades de Nya Moderaterna och partiet sade sig närma sig den så kallade politiska mitten i Sverige genom att "avvisa skatterevolution", vissa politiska konflikter och samtidigt säga sig ha ett större intresse av socialpolitik och arbete.[12] Genomgripande frågor för partiet är enligt detsamma "valfrihet", arbete, egen företagsamhet och enskilt ägande.

Moderaterna har sitt starkaste stöd i Stockholms läns (39,96 procent) och Skåne läns södras (38,46 procent) riksdagsvalkretsar.[13]

Historia[redigera | redigera wikitext]

1800-talets konservativa riksdagsgrupperingar[redigera | redigera wikitext]

Moderata samlingspartiet kan söka sina rötter i de olika konservativa grupper, partier, som fanns i riksdagens båda kammare under 1800-talets andra hälft, såsom Lantmannapartiet i andra kammaren och Protektionistiska partiet i första kammaren. Partierna hade på den tiden inga riksorganisationer utan var sammanslutningar av enskilda riksdagsmän.

I första kammaren fanns 1888-1909 Protektionistiska partiet, som 1910 blev Förenade högerpartiet och 1888-1904 Minoritetspartiet som 1905-1909 gick under namnet Första kammarens moderata parti (eller ibland bara Moderata partiet). 1912 gick dessa samman till Första kammarens nationella parti, som informellt kom att kallas förstakammarshögern och bestod till och med 1934 års riksdag.

Christian Lundeberg, den förste konservative statsministern

Lantmannapartiet bildades i andra kammaren redan vid starten 1867 (efter representationsreformen som avskaffade ståndsriksdagen), även om det under en tid splittrades i Gamla lantmannapartiet och Nya lantmannapartiet. 1903 bildades De moderata reformvännernas grupp som från och med 1906 ersattes av Nationella framstegspartiet. 1912 gick detta samman med Lantmannapartiet och bildade Lantmanna- och Borgarepartiet, informellt kallat andrakammarshögern, som bestod till och med 1934 års riksdag.

Bildandet av den moderna partiorganisationen[redigera | redigera wikitext]

En av partiets valaffischer i Kosackvalet 1928.

Allmänna valmansförbundet grundades den 17 oktober 1904 på restaurang Runan i Stockholm. Avsikten var att skapa en riks- och kampanjorganisation för de högergrupper som redan fanns i riksdagens båda kammare (det 1893 bildade Fosterländska förbundet kan ses som en föregångare).

Allmänna valmansförbundet var från början endast en gemensam kampanjorganisation, som riksdagspartierna formellt var fristående från men drev tillsammans.

1904-1929[redigera | redigera wikitext]

År 1906 lade Karl Staaffs liberala regering med stöd av socialdemokrater en proposition om allmän rösträtt, som bland annat innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Propositionen fälldes i riksdagen av Allmänna valmansförbundet, som ville se proportionella val med lika rösträtt till andra kammaren, men behålla den viktade rösträtten till första kammaren. Första kammaren var ett överhus till en tvåkammarriksdag, indirekt vald genom graderad rösträtt.

Regeringen Lindman drev 1907-1909 genom en lagändring som införde proportionella val till riksdagens andra kammare. Regeringen Lindman beslutade också att införa allmän rösträtt för män över 24 år vid andrakammarval. Samtidigt valdes första kammaren fortsatt med graderad rösträtt. År 1917 föreslog en koalitionsregering mellan liberalerna och Socialdemokraterna allmän och lika rösträtt för män. Förslaget bifölls i första kammaren, men avslogs i riksdagens andra kammare. Allmänheten protesterade. Det blev ett stort tryck på koalitionsregeringen främst från det nybildade Sveriges Socialdemokratiska Vänster (Vänsterpartiet) som hotade med revolution. Många medlemmar i Allmänna valmansförbundet började nu även förespråka allmän rösträtt för att undvika samma turbulens man kunde se bland annat i Tyskland. Allmänna valmansförbundet röstade därför år 1918 för allmän och lika rösträtt för skattebetalande män och kvinnor över 24 års ålder, som inte mottog fattigvård eller satt fängslade.

Allmänna valmansförbundet försvarade monarkin i Sverige men pressades av liberaler och socialdemokrater som vill införa republik. En kompromiss kom till som räddade monarkin men då krävdes det att kungens makt inskränktes och att han inte skulle försöka påverka politiken. I och med regeringsformen från 1974 togs den faktiska möjligheten att återinföra en stark personlig kungamakt bort men kompromissen gjorde kungens roll i stort sett ceremoniell redan då den ingicks. Detta gäller än idag. Kungen gör sällan politiska uttalanden och varken Socialdemokraterna eller Folkpartiet driver frågan aktivt.

1930-talet[redigera | redigera wikitext]

Under 1933 och början av 1934 följde en splittring med bakgrund i olika hållningar gentemot nazismen. Partiets fristående ungdomsförbund Sveriges Nationella Ungdomsförbund hade under en tid uppvisat dragningar mot denna ideologi. Förbundet organiserade uniformerade "kampgrupper", något som väckte mycket negativa reaktioner i moderpartiet. Partiledaren Arvid Lindman markerade vid samma tid mycket kraftigt mot nazismen i Tyskland och Sverige. Partiet bröt allt samarbete med ungdomsförbundet 1934, och lät i stället bilda ett nytt, som fick namnet Ungsvenskarna.

Högergrupperna i riksdagens båda kammare, Första kammarens nationella parti och Lantmanna- och Borgarepartiet, gick formellt samman till en gemensam grupp från och med 1935 års riksdag, och tog därmed namnet Högerns riksdagsgrupp. Några år senare, 1938, bytte Allmänna valmansförbundet namn till Högerns riksorganisation.

På 1930-talet använde Högern också namnet Svensk samling i sin politiska valpropaganda.[14]

Samlingsregeringen 1939-1945[redigera | redigera wikitext]

På grund av det spända internationella läget under andra världskriget, bildades en samlingsregering 1939 som högerpartiet ingick i. Högermän besatte bland annat posterna som ecklesiastikminister och handelsminister.

1945-1980[redigera | redigera wikitext]

Jarl Hjalmarson, högerledare 1950-1961.

Efter samlingsregeringens upplösning skulle det dröja drygt 30 år innan partiet ingick i regeringen igen. Under 1950-talet försvagades partiet och var inte längre socialdemokraternas självklara huvudmotståndare, till förmån för först Folkpartiet och sedan Centerpartiet. Högerpartiet förespråkade tidigt ett närmande till Västeuropa genom att redan i början av 1960-talet under partiledaren Gunnar Heckscher förespråka ett svenskt medlemskap i Europeiska ekonomiska gemenskapen (Europeiska unionens föregångare). 1952 hade partiet börjat använda beteckningen Högerpartiet parallellt med namnet Högerns riksorganisation, men 1969, under Yngve Holmberg som partiordförande, bytte partiet namn till det nuvarande.

Med den så kallade "vänstervåg" som rådde i svensk politik från 1960-talets slut och under större delen av 1970-talet marginaliserades partiet till en början och sågs som extremistiskt av många, (därav namnbytet, se ovan) men partiledaren Gösta Bohman vände trenden och fick partiet att öka i popularitet igen. Mot mitten av 1970-talet slog vänstervågen om och den nya högervågen startade. Valet 1973 resulterade i 175 mandat för vardera blocket. Gällande riksdagsordning gjorde gällande att för en avsättning av statsministern och regeringen krävdes en misstroendemajoritet, något som ej fanns, och Regeringen Palme I fortsatte att regera. Valet 1976 resulterade i en borgerlig majoritet i riksdagen för första gången på 44 år, då kom partiet att ingå i centerpartisten Thorbjörn Fälldins regering men regeringen föll 1978 på grund av kärnkraftsfrågan, där moderaterna och folkpartiet var för en fortsatt utbyggnad och centern emot. Folkpartiet fick då frågan att bilda en egen minoritetsregering utan moderaterna och centern, detta som en förhoppning från talmannen att folkpartiet var det parti som skulle ha lättast att hitta lösningar över blockgränsen och en slutgiltig lösning på energifrågan. Moderaterna såg regeringen Ullsten som ett svek mot trepartiöverenskommelsen och röstade mot regeringens bildande, men då övriga partier lade ned sina röster innebar det att en majoritet inte röstat mot talmannens förslag och regeringen bildades.

I valet 1979 fick det borgerliga blocket återigen majoritet och då en lösning på energipolitiken nu fanns på plats bildade Torbjörn Fälldin en ny trepartiregering i förhoppning att den skulle hålla.

1980-1999[redigera | redigera wikitext]

1981 avgick de moderata statsråden ur regeringen. Bakgrunden var att den folkpartistiske budgetministern Rolf Wirtén under den så kallade "underbara natten" träffat en uppgörelse i skattefrågan med socialdemokraterna, en uppgörelse som moderaterna inte ställde sig bakom. Sedan socialdemokraterna återfått regeringsmakten vid valet 1982 framträdde moderaterna under 1980-talet återigen som det ledande borgerliga partiet.

Efter valet 1991 kunde partiledaren Carl Bildt bli statsminister i en ny borgerlig koalitionsregering, dock beroende av passivt parlamentariskt stöd från Ny demokrati. I nästa val 1994 behöll moderaterna sitt väljarstöd, men eftersom övriga koalitionspartners minskade och Ny demokrati försvann ur riksdagen förlorades regeringsmakten igen. 1998 års val visade på ungefär samma stöd i valmanskåren för partiet som de två tidigare valen, men de borgerliga återfick inte majoritet i riksdagen denna gång heller. Bildt avgick som partiledare kort därefter och lämnade över till Bo Lundgren 1999.

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

Fredrik Reinfeldt, partiledare sedan 2003 och statsminister sedan 2006.

Efter katastrofvalet 2002 påbörjades ett arbete för nya, mer attraktiva kärnfrågor.

Moderaterna hade efter valet i november 2002 i Temo undersökning 13,5 %.[15] Av Demoskop, 13,9 % samma månad.[16]

I februari 2003 fick Moderaterna 14,9 % av Sifo.[17] Partiordföranden Bo Lundgren avgick i april 2003 och efterträddes av Fredrik Reinfeldt oktober samma år. Partiet lanserade de "nya moderaterna" på partiets arbetsstämma 2005 i Örebro, och partiet sade sig fokusera på frågorna:

  • Det skall löna sig att arbeta
  • Satsningar på välfärden; främst skola, vård och omsorg
  • Nolltolerans mot brott

Moderaterna ledde ett fördjupat borgerligt samarbete inför det kommande riksdagsvalet och skapade tillsammans med de tre andra borgerliga riksdagspartierna Allians för Sverige. Moderaterna fick 26,23 % av rösterna i riksdagsvalet 2006; partiets bästa valresultat sedan 1928.

Moderaterna nådde majoritet i riksdagen tillsammans med övriga partier i högerblocket Allians för Sverige, och Fredrik Reinfeldt blev statsminister i spetsen av en regering(regeringen Reinfeldt), där moderaterna besatte hälften av ministerposterna.

Ministeraffären vid tillsättandet av regeringen Reinfeldt 2006 inträffade den första veckan i då ett antal statsråd blev anklagade för att inte ha betalat tv-licens, ha anlitat svart arbetskraft och att ha ägnat sig åt avancerad skatteplanering. Detta ledde till att såväl handelsminister Maria Borelius som kulturminister Cecilia Stegö Chilò avgick ur regeringen.

I valet till Europaparlamentet den 7 juni 2009 erhöll Moderaterna 18,83 % procent av rösterna. Detta var en knapp ökning i förhållande till Europaparlamentsvalet 2004 då partiet fick 18,25 %, men en minskning jämfört med 2006 års riksdagsval.

Efter riksdagsvalet 2006 rasade Moderaterna i opinionen. Mellan 2006-2008 fick Moderaterna konstant ungefär 20-24 % i opinionsmätningarna. 2009-2010 gick Moderaterna kraftigt fram i opinionen (främst på de mindre borgerliga partiernas bekostnad), med kulmen under sommaren 2010 då partiet i de flesta mätningar befann sig över 30 %-gränsen.

I riksdagsvalet 2010 fick Moderaterna 30,06 % av rösterna och gick därmed fram med 3,83 procentenheter jämfört med valet 2006.[4] Valresultatet var det högsta för Moderaterna i ett riksdagsval sedan den allmänna rösträttens införande 1921. Trots att övriga borgerliga partiers backade, förblev högerblocket det största i riksdagen, dock utan majoritet. De rödgröna backade som helhet och fick 43,60 %. Den förlorade borgerliga riksdagsmajoriteten berodde främst på att Sverigedemokraterna fick 20 mandat i riksdagen. Regeringen Reinfeldt fortsatte efter valet som minoritetsregering.

Schematisk namn- och organisationshistorik[redigera | redigera wikitext]

Riksorganisationens namnhistorik[redigera | redigera wikitext]

Schematisk organisationshistorik för nuvarande Moderata samlingspartiet[redigera | redigera wikitext]

År Riksorganisation Riksdagens andra kammare Riksdagens första kammare
1867 saknades Lantmannapartiet ingen organiserad gruppering
1888 Gamla lantmannapartiet Nya lantmannapartiet Protektionistiska partiet Minoritetspartiet
1895 Lantmannapartiet
1903 Lantmannapartiet De moderata reformvännernas grupp
1904 Allmänna valmansförbundet
1905 Första kammarens moderata parti
1906 Nationella framstegspartiet
1910 Förenade högerpartiet
1912 Lantmanna- och Borgarepartiet ("andrakammarshögern") Första kammarens nationella parti ("förstakammarshögern")
1935 Högerns riksdagsgrupp
1938 Högerns riksorganisation
1952 Högerns riksorganisation/Högerpartiet
1969 Moderata samlingspartiet Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp

Ingen organisationsförändring gjordes i samband med enkammarriksdagens införande 1970, eftersom riksdagsgruppen redan var gemensam i de båda kamrar som hade funnits fram till dess.

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Moderata samlingspartiet ideologi är officiellt liberalkonservatism. Partiet är positivt till marknadsekonomi och kapitalism, och menar att frihet möjliggörs via åtgärder, såsom sänkta skatter, privatiseringar och avregleringar. Möjligheten till val av leverantör av varor och tjänster är enligt partiet viktig; detta skall gå hand i hand med en minskad offentlig sektor och ett minskat statligt ägande, liksom minskat engagemang i samhällsekonomin.[18]

Sidoorganisationer, nätverk inom partiet och närstående organisationer[redigera | redigera wikitext]

Borgerligt alternativ är en nomineringsgrupp för vilken många moderater kandiderar i val till Svenska kyrkans beslutande organ.

Fria Moderata Studentförbundet (FMSF) är en fristående organisation som har personella kopplingar till partiet.

Öppna Moderater är en stadgemässigt fristående organisation som dock definierar sig som "moderaternas gaynätverk".

Jarl Hjalmarsonstiftelsen är en fristående stiftelse som fungerar som moderaternas kanal för demokratibistånd.

I Europaparlamentet ingår partiet i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater).

Medborgarskolan är ett studieförbund med band till Moderaterna.

Moderata eller liberala ledarsidor[redigera | redigera wikitext]

Moderata samlingspartiet äger tidningen Medborgaren.

Det finns också ett antal tidningar som inte ägs av partiet men betecknar sig som moderata, obundna moderata eller oavhängiga moderata, alternativt liberala, se Listan över moderata tidningar och Listan över liberala tidningar.

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Riksdagsval[redigera | redigera wikitext]

Resultat i riksdagsval per kommun[redigera | redigera wikitext]

Resultat i riksdagsvalet 2010 på kommunnivå

Not: T.o.m. 1968 andrakammarval.


Den här listan är ofullständig, du kan hjälpa till genom att utöka den.
År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
1911 31,2 %  av  [19]
1914 (mar.) 37,7 % +6,5 [19]
1914 (sep.) 36,5 % -1,2  av  [19]
1917 24,7 % -11,8  av  [19]
1920 183 019 27,9 % +3,2 70 av 230 +11 [19]
1921 449 302 25,8 % -2,0 62 av 230 -8 [19]
1924 461 257 26,1 % +0,2 65 av 230 +3 [19]
1928 692 434 29,4 % +3,2 73 av 230 +8 [19]
1932 576 053 23,09 % -6,2 58 av 230 -15 [19]
1936 512 781 17,55 % -5,54 44 av 230 -9 [19]
1940 518 346 18,03 % +0,46 42 av 230 -2 [19]
1944 488 921 15,84 % -2,19 39 av 230 -3 [19]
1948 478 779 12,34 % -3,50 23 av 230 -16 [19]
1952 543 825 14,37 % +2,03 31 av 230 +8 [19]
1956 663 693 17,11 % +2,74 42 av 231 +11 [19]
1958 750 332 19,52 % +2,41 45 av 231 +3 [19]
1960 704 412 16,57 % -2,95 39 av 232 -6 [19]
1964 582 609 13,7 % -2,9 32 av 233 -7 [19]
1968 670 478 13,88 % -0,8 32 av 233 -1 [19]
1970 573 811 11,53 % -2,35 41 av 350 +9 [19]
1973 737 584 14,29 % +2,76 51 av 350 +10 [19]
1976 847 672 15,59 % +1,30 55 av 349 +4 [19]
1979 1 108 406 20,34 % +4,75 73 av 349 +18 [19]
1982 1 313 337 23,64 % +3,30 86 av 349 +13 [19]
1985 1 187 335 21,33 % -2,31 76 av 349 -10 [19]
1988 983 226 18,30 % -3,03 66 av 349 -10 [19]
1991 1 199 394 21,92 % +3,62 80 av 349 +14 [19]
1994 1 243 253 22,38 % +0,46 80 av 349 0 [19]
1998 1 204 926 22,90 % +0,52 82 av 349 +2 [20]
2002 809 041 15,26 % -7,64 55 av 349 -27 [21]
2006 1 456 014 26,23 % +10,37 97 av 349 +42 [22]
2010 1 791 766 30,06 % +3,83 107 av 349 +10 [4]

Landstingssval[redigera | redigera wikitext]

Not: Fr.o.m. 1919 även stadsfullmäktigval (1922 - 1935 elektorsval) i städer som ej ingick i landsting. Från 1970 exklusive landstingsfria kommuner.

Den här listan är ofullständig, du kan hjälpa till genom att utöka den.
År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
1910 40,1 % [19]
1912[n 1] 42,4 % +2,3 [19]
1914[n 1] 39,8 % -2,6 [19]
1916[n 1] 40,1 % +0,3 [19]
1918[n 1] 30,4 % -9,7 [19]
1919 24,9 % -5,5 [19]
1922[n 2] 31,8 % +6,9 [19]
1926[n 2] 28,9 % -2,9 [19]
1930[n 2] 28,4 % -0,5 [19]
1934[n 2] 24,2 % -4,2 [19]
1938 17,8 % -6,4 [19]
1942 17,6 % -0,2 [19]
1946 14,9 % -2,7 [19]
1950 12,3 % -2,6 [19]
1954 15,7 % +3,4 [19]
1958 20,4 % +4,7 [19]
1962 15,5 % -4,9 [19]
1966 14,7 % -0,8 [19]
1970 11,6 % -3,1 [19]
1973 13,8 % +2,2 [19]
1976 14,9 % +1,1 [19]
1979 18,6 % +3,7 [19]
1982 21,9 % +3,3 [19]
1985 20,7 % -1,2 [19]
1988 17,9 % -2,8 [19]
1991 23,2 % +5,3 [19]
1994 20,2 % -3,0 [19]
1998 22,2 % +2,0 [19]
2002 867 804 16,6 % -5,6 253 av 1 656 -84 [23]
2006 1 331 290 24,58 % +7,98 376 av 1 656 +123 [24]
2010 1 588 170 27,29 % +2,71 418 av 1 662 +42 [6]

Kommunalval[redigera | redigera wikitext]

Den här listan är ofullständig, du kan hjälpa till genom att utöka den.
År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
1970 11,8 % [19]
1973 13,9 % +2,1 [19]
1976 15,1 % +1,2 [19]
1979 18,6 % +3,5 [19]
1982 21,7 % +3,1 [19]
1985 20,6 % -1,1 [19]
1988 18,1 % -2,5 [19]
1991 22,2 % +3,7 [19]
1994 20,2 % -2,0 [19]
1998 22,3 % +2,1 [19]
2002 932 621 17,55 % -4,75 2 059 av 13 274 -529 [25]
2006 1 338 993 24,25 % +6,70 2 735 av 13 092 +676 [26]
2010 1 551 926 26,19 % +1,94 2 966 av 12 978 +231 [7]

Europaparlamentsval[redigera | redigera wikitext]

År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
1995 621 568 23,17 % 5 av 22 [27]
1999 524 755 20,75 % -2,42 5 av 22 0 [28]
2004 458 398 18,25 % -2,50 4 av 19 -1 [29]
2009 596 710 18,83 % +0,58 4 av 18 0 [5]

Kyrkoval[redigera | redigera wikitext]

Val till kyrkomötet
År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
2001 158 326 18,91 % 48 av 251 [30]
2005 121 914 17,83 % −1,08 45 av 251 −3 [31]
2009 106 383 16,18 % −1,65 41 av 251 −4 [32]
2013 85 386 12,57 % −3,61 31 av 251 −10 [32]

Anm. Före 2001 tillsattes mandaten i kyrkomötet genom indirekt valsätt. Valresultat från 2013 avser nomineringsgruppen Borgerligt alternativ.

Framträdande partiföreträdare[redigera | redigera wikitext]

Konservativa eller moderata statsministrar[redigera | redigera wikitext]

Partiledare och vice partiledare[redigera | redigera wikitext]

Partiledare * År Vice ordförande ** Andre/-a vice ordförande Not
Gustaf Fredrik Östberg 1904-1905 Hans Andersson i Skivarp (1904-1919)
Axel Svedelius 1905-1906
Hugo Tamm 1907
Gustaf Fredrik Östberg 1908-1912
Arvid Lindman 1912-1935 Olof Jonsson i Hov var tillförordnad ordförande 1917
Johan Nilsson i Skottlandshus (1919-1924)
Bernhard Johansson i Fredrikslund (1924-1935)
Gösta Bagge 1935-1944 Martin Skoglund i Doverstorp (1935-1956) Fritiof Domö Motkandidat till Bagge 1935 var Ivar Anderson
Fritiof Domö 1944-1950 Jarl Hjalmarson
Jarl Hjalmarson 1950-1961 Folke Kyling i Lyrestad (1950-1958)
Leif Cassel (1956-1965)
Gunnar Heckscher (1958-1961)
Gunnar Heckscher 1961-1965 Rolf Eliasson Motkandidat till Heckscher 1961 var Leif Cassel
Yngve Holmberg 1965-1970 Gösta Bohman Yngve Nilsson i Trobro
Gösta Bohman 1970-1981 Staffan Burenstam Linder Eric Krönmark Bohman ställde upp som motkandidat mot Holmberg 1970 och vann
Ulf Adelsohn 1981-1986 Lars Tobisson Ella Tengbom-Velander
Carl Bildt 1986-1999 Ingegerd Troedsson (1986-1993)
Gun Hellsvik (1993-1999)
Bo Lundgren 1999-2003 Chris Heister Gunilla Carlsson
Fredrik Reinfeldt 2003- Gunilla Carlsson Kristina Axén Olin (2003-2009)
Beatrice Ask (2009-)

* Fram till 1917 avser detta ledaren för andrakammarshögern
** Från 1935 förste/-a vice ordförande

Gruppledare i riksdagen[redigera | redigera wikitext]

Fram till 1991 var ofta partiledaren samtidigt gruppledare, om han inte var minister.

Gruppledare i första kammaren, 1935 -1970[redigera | redigera wikitext]

Gruppledare i andra kammaren, 1935-1970[redigera | redigera wikitext]

Vice gruppledare i första kammaren[redigera | redigera wikitext]

Vice gruppledare i andra kammaren[redigera | redigera wikitext]

Förste vice gruppledare i första kammaren[redigera | redigera wikitext]

Andre vice gruppledare i första kammaren[redigera | redigera wikitext]

Förste vice gruppledare i andra kammaren[redigera | redigera wikitext]

Andre vice gruppledare i andra kammaren[redigera | redigera wikitext]

Gruppledare i riksdagen sedan 1971[redigera | redigera wikitext]

Gruppledare i Europaparlamentet[redigera | redigera wikitext]

Riksombudsmän, 1909 -1965[redigera | redigera wikitext]

Partisekreterare sedan 1949[redigera | redigera wikitext]

Andra kända moderater[redigera | redigera wikitext]

Se även Svenska moderater.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Val ägde rum endast i en av de båda valkretsgrupperna.
  2. ^ [a b c d] Val skedde i Stockholm året därpå.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SD, V och MP lockar medlemmar”. TT. 2014-01-10. http://tt.se/. 
  2. ^ ”idépolitiskt program”. Moderata samlingspartiet. http://www.moderat.se/MediaBinaryLoader.axd?MediaArchive_FileID=a184915c-ef50-41a7-aec1-66cae6c1cb53&MediaArchive_ForceDownload=True. Läst 26 januari 2011. 
  3. ^ http://www.moderat.se/web/Om_Moderaterna.aspx
  4. ^ [a b c] ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  5. ^ [a b] ”Val till Europaparlamentet - Röster”. Valmyndigheten. 11 juni 2009. http://www.val.se/val/ep2009/slutresultat/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  6. ^ [a b] ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 1 oktober 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  7. ^ [a b] ”Val till kommunfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 5 oktober 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  8. ^ http://www.svd.se/nyheter/inrikes/moderaterna-byter-namn_8696694.svd läst 2013-12-12
  9. ^ Lindskog, Gösta (1954). Med Högern för Sveriges framtid. Stockholm: Högerns riksorganisation. sid. 175 
  10. ^ Björk, Gunnela (2007). ”1917-18 Sverige i uppror”. Populär Historia. http://www.popularhistoria.se/artiklar/1917-18-sverige-i-uppror/. Läst 13 oktober 2008. 
  11. ^ http://swepub.kb.se/bib/swepub:oai:DiVA.org:sh-66?tab2=abs&language=en
  12. ^ ”Reinfeldt lanserar "nya" moderaterna”. Svenska Dagbladet/TT. 2005. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_450673.svd. Läst 13 oktober 2008. 
  13. ^ Valmyndigheten: Val 2010 Riksdagsvalet
  14. ^ Bengt Johansson: "Veckans valaffisch (vecka 13)", blogginlägg den 28 mars 2010
  15. ^ http://web.archive.org/web/20021202004657/http://www.temo.se/dok/proj/valjarbarometern/valjbsamtliga.htm
  16. ^ Demoskop väljarbarometer
  17. ^ http://www.tns-sifo.se/articlefile?FileId=e3ebc765-4188-4981-a4b3-6b0477a6f337
  18. ^ http://www.moderat.se/web/Partiprogram.aspx
  19. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn] ”Allmänna val, valresultat”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____32065.aspx. Läst 14 november 2010. 
  20. ^ ”Procent- och mandatfördelning riksdagsvalet 1998”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/val_98/slutres/riksdag/7338.html. Läst 14 november 2010. 
  21. ^ ”Sverige - Valområde - 2002-09-27 09:16:45”. Valmyndigheten. 27 september 2002. http://www.val.se/val/val_02/slutresultat/00R/00.html. Läst 14 november 2010. 
  22. ^ ”Allmänna val 17 september 2006”. Valmyndigheten. 21 september 2006. http://www.val.se/val/val2006/slutlig/R/rike/roster.html. Läst 14 november 2010. 
  23. ^ ”Sverige - Summering - 2002-09-26 15:37:38”. Valmyndigheten. 26 september 2002. http://www.val.se/val/val_02/slutresultat/00L/00.html. Läst 14 november 2010. 
  24. ^ ”Valresultat - Samtliga landstingsfullmäktigval”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/val2006/slutlig_ovrigt/statistik/landsting/resultat_landsting.html. Läst 15 januari 2014. 
  25. ^ ”Sverige - Summering - 2003-03-20 10:49:22”. Valmyndigheten. 20 mars 2003. http://www.val.se/val/val_02/slutresultat/00K/00.html. Läst 14 november 2010. 
  26. ^ ”Valresultat - Samtliga kommunfullmäktigval”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/val2006/slutlig_ovrigt/statistik/kommun/resultat_kommun.html. Läst 15 januari 2014. 
  27. ^ http://www.mai.liu.se/~laale/Val/Data/1995/eu.html#slutres
  28. ^ ”EUP_valresultat_1999_antal_ko”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/Statistik/ME/ME0109/1999A01/EUP_valresultat_1999_procent_ko.xls. Läst 15 januari 2014. 
  29. ^ ”Europaparlamentsval 13 juni 2004”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/ep2004/resultat/slutresultat/index.html. Läst 14 november 2010. 
  30. ^ ”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2001”. Svenska kyrkan. http://kyrkoval.svenskakyrkan.se/valresultat2001/Resultat/Kyrkomote.aspx. Läst 14 november 2010. 
  31. ^ ”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2005”. Svenska kyrkan. http://kyrkoval.svenskakyrkan.se/valresultat2005/Resultat/Kyrkomote.aspx. Läst 14 november 2010. 
  32. ^ [a b] ”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2009”. Svenska kyrkan. http://kyrkoval.svenskakyrkan.se/valresultatslutgiltigt2009/Resultat/Kyrkomote.aspx. Läst 14 november 2010. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Nilsson, Torbjörn (2010). ”Jakten på makten (partiernas historia: Moderaterna)”. Populär historia (nr. 3): sid. s. 36-39. ISSN 1102-0822. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]