William Howard Taft

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
William Howard Taft


Ämbetsperiod
4 mars 19094 mars 1913
Vicepresident James S. Sherman
Företrädare Theodore Roosevelt
Efterträdare Woodrow Wilson

Ämbetsperiod
1 februari 190430 juni 1908
President Theodore Roosevelt
Företrädare Elihu Root
Efterträdare Luke Edward Wright

Född 15 september 1857
Cincinnati, Ohio, USA
Död 8 mars 1930 (72 år)
Washington D.C.
Politiskt parti Republikanerna
Maka Helen Taft
Yrke domare
Religion unitarie[1]
Namnteckning William Howard Tafts namnteckning
Film från William Howard Tafts presidentskap.

William Howard Taft, född 15 september 1857 i Cincinnati, Ohio, död 8 mars 1930 i Washington D.C., var en amerikansk politiker (republikan) och jurist. Taft var USA:s 27:e president 1909–1913 och chefsdomare i USA:s högsta domstol 1921–1930.

Taft blev advokat 1880. Åren 1888–1890 var han domare vid överdomstolen i Ohio och 1896–1900 var han juristprofessor vid universitetet i Cincinnati. År 1900 utsåg USA:s dåvarande president William McKinley honom till ordförande i den förvaltning som styrde den nyerövrade ögruppen Filippinerna och Taft var guvernör där från juli 1901. Under en period hösten 1906 ledde han även Kubas förvaltning. 1904 värvades han till posten som krigsminister i den nyvalde presidenten Theodore Roosevelts regering. Under den kommande mandatperioden kom de två att bli mycket nära vänner.

1909 blev Taft USA:s 27:e president, sedan partibrodern Theodore Roosevelt hade avböjt att ställa upp för omval och förordat sin vän Taft som partiets kandidat. Taft tvekade dock länge - han ville egentligen inte bli president utan chefsdomare i högsta domstolen - men lät sig slutligen övertalas. Han trivdes dock aldrig i Vita Huset utan blev deprimerad och gick upp i vikt. Detta blev ett stort problem för Taft, som under hela sitt liv lidit av svår övervikt.

Under Tafts regeringstid skedde dock en del avgörande händelser i USA:s historia. 1912 upptogs två stater i unionen, Arizona och New Mexico, och samma år genomdrev Taft även i kongressen ett beslut om befästande av Panamakanalzonen.

Vid presidentvalet 1912 ställde Taft upp för omval, trots att han egentligen inte ville. Taft förlorade dock med 3 484 000 röster mot den demokratiska motkandidaten Woodrow Wilsons 6 290 000 röster. Att han förlorade så stort berodde framför allt på att de republikanska rösterna splittrades, eftersom Theodore Roosevelt inte längre stödde Taft på grund av meningsskiljaktigheter om tullskyddspolitiken och själv kandiderade till presidentposten för det nybildade Progressiva partiet.

Efter sin ämbetstid som president gick Taft ner vikt och blev professor i juridik vid Yales universitet 1913–1921 och 1921 uppnådde han sin dröm om att bli chefsdomare i USA:s högsta domstol, en post han kom att inneha fram till en knapp månad före sin död 1930.

Taft förestavade presidenteden för Calvin Coolidge 1925 och Herbert Hoover 1929. Han är den ende före detta president i USA:s historia som svurit in en annan president. Han avled 1930 och begravdes på Arlingtonkyrkogården utanför Washington D.C.

Taft gifte sig 1886 med Helen Herron. Taft var far till Robert Taft och farfarsfar till Bob Taft, som var guvernör i Ohio 1999–2007.

Utnämningar till Högsta Domstolen[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ William Howard Taft. Dictionary of Unitarian and Universalist Biography.