Ogräs

Maskros är ett vanligt ogräs.

Blåklint kan uppfattas som ett ogräs.

Kirskål betraktas ofta som ogräs

Ogräset svinmålla kan ätas på samma sätt som spenat.

Ogräs eller skadeväxter är kärlväxter som växer på platser där de för människor inte är önskvärda, såsom åkerfält, trädgårdsland, blomsterrabatter, trädgårdsgångar, gator och torg. En art kan alltså vara både ogräs och kulturväxt beroende på var den växer. Ogräs kallas oönskade växter i fältskiktet. I buskskikt och trädskikt används ofta benämningen sly för samma fenomen.

Det råder delade meningar om vad som är ogräs och vad som inte är det, på samma sätt som med skadedjur. Vid 1900-talets början betraktades i stort sett allt som människan inte själv sått som ogräs. I våra dagar är många av dåtidens "ogräs" mer eller mindre hotade av utrotning. Dessutom anses en del ogräs som vackra.

Många ogräs er också ursprungligen introducerade som kulturväxter, och har först senare kommit att betraktas som ogräs, som kirskålen.

Särskilt problematiska vid fröodling har sådana ogräs som kan korsbefruktas med kulturväxter varit, däribland åkerkål som kan korsa sig med rovor och kålrötter och vildmorot som kan korsa sig med ätlig morot.

Ogräsväxterna finns i flera olika arter och är i regel väl utrustade för att överleva olika försök att utplåna eller begränsa deras utbredning.

Vissa arter har sitt ursprung i områden där jordbruket först utvecklades och specialiserat sig på att leva tillsammans med säd som klätt, råglosta och pukvete. Andra har sitt ursprung i annan miljö, som blåklinten, som ursprungligen växte på stäpptundran innan jordbrukets introduktion men hittat en lämplig biologisk nisch i de av människan skapade kulturlandskapet. Andra som nålkörvel och bukettanemon är hör egentligen hemma i annan öppen mark men gynnas av ett odlingslandskap.

Många ogräsväxter har följt den mänskliga odlingen jorden runt, så att man finner dem frodas under de mest olika klimatiska förhållanden. Allteftersom ogräsväxterna föröka sig, huvudsakligen genom frön eller rötter och underjordiska utlöpare, betecknas de som frö- och rotogräs. Deras förekomst är i väsentlig mån beroende på jordmån och de odlade växternas art samt det därav beroende sättet för jordens behandling.

Frö- och rotogräs

Fröogräs är växter med stor spridnings- och överlevnadsförmåga i frö. Bekämpning av fröogräs är i huvudsak att inte tillåta växten gå i frö.

Rotogräs är växter med stor förmåga att överleva och sprida sig, via de resurser som samlats i roten. Två taktiker går att se tydligt, den ena är utbredning till bestånd genom imperiebyggnad. De gamla växterna ger understöd till nyetablerade skott genom ett gemensamt nät av rötter (rhizom). Den andra taktiken är att rötterna, rhizomet, är designat så att växten på lång sikt tjänar på att få roten mekaniskt sönderdelad. Om roten delas i smådelar, kan varje del, ge upphov till en ny planta, exempelvis kirskål. En användbar metod att bekämpa rotogräs är att plundra beståndet på skott ovan jord. I England finns det en visa, en arbetssång om hur man rycker örnbräken.

Bekämpningsmetoder

En ny metod använder hett vatten på 95 - 98 °C och skum av socker från majs och kokos som får ogräset att krokna. Behandlingen behöver upprepas 3 gånger per år jämfört med andra miljövänliga metoder som behöver 10 behandlingar per år. Det isolerande skummet från majs och kokos håller vattnets heta temperatur längre vilket resulterar i en grundlig termisk bekämpning som i sin tur får ogräsets cellstruktur att på bara några minuter dö eller försvagas. Även ogräsfrön tappar förmågan att gro.

Ogräs (urval)

Här följer en lista på växter som av någon anledning kan anses falla under gruppen ogräs:

• Backtrav
• Blåklint
• Flyghavre
• Gråbo
• Jordrök
• Kirskål
• Klätt
• Korsört
• Kvickrot
• Kålmolke
• Lomme
• Maskros
• Penningört
• Pukvete
• Råglosta
• Snärjmåra
• Sprängört
• Svinmålla
• Våtarv
• Åkerfräken
• Åkertistel
• Åkervinda
• Örnbräken

Se även

• Skadedjur

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.