Kvickrot

Kvickrot
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Växtriket Plantae
Division	Fröväxter Spermatophyta
Underdivision	Gömfröväxter Angiospermae
Klass	Trikolpater Eudicotyledonae
Ordning	Poales
Familj	Gräs Poaceae
Släkte	Vetesläktet Elytrigia
Art	Kvickrot E. repens
Vetenskapligt namn
§ Elytrigia repens
Auktor	L.
Hitta fler artiklar om växter med Växtportalen Växtindex

Kvickrot (Elytrigia repens (L.) Desv. ex Nevski ) tillhör familjen gräs.

Synonymer

Agroyron repens (L.) P Beauv
Elmus repens (L.) NN Gould
Elytrigia repens (L.) Nevski

Beskrivning

Kvickroten blir från 30 till 120 cm hög och blommar från juni till september. Den förökar sig bland annat med vidsträckta vita, sega utlöpare. Stråna är upprätta, gröna eller blåaktiga och kala. Bladen är 3 till 20 mm breda, mattgröna, platta, något sträva med otydliga nerver. Axen är 5 till 20 cm långa och är upprätta, raka och ibland violettaktiga. Småax överlappar varandra. Den varierar till småaxen, som ibland har trubbiga, ibland långt borstuddiga fjäll.

Namnet kvickrot syftar på den livskraftiga utlöparen, som ungefär har formen av ett smalt snöre, och kan bli mycket lång. ("Kvick" är ursprungligen motsatsen till död). Denna jordstamsbildning gör växten till ett svårutrotat ogräs.

Utbredning

Kvickrot är vanlig i hela Europa, och dess utbredning i Norden har ibland ansetts vara invasiv. Endast de högsta kalfjällen och Svalbard saknar denna växt.

Biotop

Kvickrot trivs bäst på frisk, kvävehaltig mark och påträffas ofta i trädgårdar och på åkrar, vägrenar, tippar och stränder.

Användning

Inom folkmedicinen på medeltiden användes kvickrot mot blåskatarr.

På medeltiden användes torkade kvickrotrötter till rökelse.

Dialektala namn

• Eldrot (Närke)
• Gräsrot (Skåne)
• Kvegga (Bohuslän)
• Kveke (Värmland)
• Kveg (Halland)
• Vitrot (Södermanland)

Externa länkar

• Den virtuella floran
• Kvickrot i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
• Wikimedia Commons har media som rör Kvickrot
  Bilder & media