Kvickrot

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kvickrot
Elytrigia repens - Köhler–s Medizinal-Pflanzen-203.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Enhjärtbladiga växter
Monocotyledonae
Ordning Gräsordningen
Poales
Familj Gräs
Poaceae
Släkte Kvickrotsläktet
Elytrigia
Art Kvickrot
E. repens
Vetenskapligt namn
§ Elytrigia repens
Auktor L.
Hitta fler artiklar om växter med

Kvickrot (Elytrigia repens (L.) Desv. ex Nevski) tillhör familjen gräs.

Synonymer[redigera | redigera wikitext]

Vetenskapliga[redigera | redigera wikitext]

Svenska[redigera | redigera wikitext]

  • Blågrå kvickrot (ssp arenosa)
  • Vanlig kvickrot (ssp repens)
  • Vitrot

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Kvickroten blir från 30 till 120 cm hög och blommar från juni till september. Den förökar sig bland annat med vidsträckta vita, sega utlöpare. Stråna är upprätta, gröna eller blåaktiga och kala. Bladen är 3 till 20 mm breda, mattgröna, platta, något sträva med otydliga nerver. Axen är 5 till 20 cm långa och är upprätta, raka och ibland violettaktiga. Småax överlappar varandra. Den varierar till småaxen, som ibland har trubbiga, ibland långt borstuddiga fjäll.

Ett virrvarr av "snören"

Namnet kvickrot syftar på den livskraftiga utlöparen, som ungefär har formen av ett smalt snöre, och kan bli mycket lång. ("Kvick" är ursprungligen motsatsen till död). Denna jordstambildning gör växten till ett svårutrotat ogräs.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Kvickrot är vanlig i hela Europa, och dess utbredning i Norden har ibland ansetts vara invasiv. Endast de högsta kalfjällen och Svalbard saknar denna växt.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Kvickrot trivs bäst på frisk, kvävehaltig mark och påträffas ofta i trädgårdar och på åkrar, vägrenar, tippar och stränder.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Inom folkmedicinenmedeltiden användes kvickrot mot blåskatarr.

På medeltiden användes torkade kvickrotrötter till rökelse.

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt Förklaring Referens

Axing [1]
Efsing

Eldrot Närke [2]
Exing Västerbotten I Småland menar man
Hundäxing (Dactylus glomerata)
[3]

Gräsrot Skåne
Kvegga Bohuslän

Kvecke Närke [4]
Kveka Värmland

Kveg Halland

Kvicka [1]
Kviktåg Värmland [4]
Kvickvete Allmänt brukat namn i början av 1800-talet [1]
Rottågsgräs [5]

Röte Småland [1]
Tågtåðå Älvdalen
(Dalarna)
ð är tonande d, eth [5]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Johan Wilhelm Palmstruch, Svensk Botanik, första bandet, andra upplagan, Stockholm 1815. Tillgänglig på Archive.org
  2. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon. sida 116, [1] Gleerups, Lund 1862—1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  3. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 123, [2] Gleerups, Lund 1862—1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  4. ^ [a b] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 372 [3] Gleerups, Lund 1862—1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  5. ^ [a b] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 720 [4] Gleerups, Lund 1862—1867, faksimilutgåva Malmö 1962

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]