Pacarana

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pacarana
Status i världen: Starkt hotad
Uppstoppat exemplar av en pacarana
Uppstoppat exemplar av en pacarana
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Underordning Piggsvinsartade gnagare
Hystricomorpha
Parvordning Marsvinsartade gnagare
Caviomorpha
Familj Dinomyidae
Peters, 1873
Släkte Dinomys
Peters, 1873
Art Pacarana
D. branickii
Vetenskapligt namn
§ Dinomys branickii
Auktor Peters, 1873
Hitta fler artiklar om djur med

Pacarana (Dinomys branickii) är en art i underordningen piggsvinsartade gnagare. Djuret är den enda levande arten av familjen pacaranor (Dinomyidae). Namnet kommer från tupíindianernas språk och betyder "falsk paka". Namnet syftar på likheter till djurgruppen pakor (Cuniculus).

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten lever i skogar i norra Sydamerika i bergsregioner som ansluter till Anderna. Pacaranornas utbredningsområde sträcker sig från Colombia och Venezuela till Peru och Bolivia.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Pacaranan är efter kapybaran den näst största levande gnagaren på jorden. Den har en fyllig kropp och ett påfallande brett huvud. Öronen är små och avrundade, ögonen är relativt stora. Dess morrhår är oftast längre än huvudet. Pälsen är på ovansidan svartbrun och på undersidan ljusare. På djurets rygg finns två remsor av vita fläckar. En liknande remsa finns på varje kroppssida. Alla extremiteter har fyra tår som är utrustade med stora klor. Dessa djur når en kroppslängd mellan 73 och 80 centimeter. Den tjocka svansen är ungefär 20 centimeter lång. Pacaranan når en vikt mellan 10 och 15 kilogram.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Pacaranor lever i regnskogar i regioner upp till 300 meter över havet. De lever vanligtvis på marken men har bra förmåga att klättra. Det antas att de huvudsakligen vilar i naturliga bergssprickor eller på skyddade platser i träd trots att de med sina klor har förmåga att gräva bon under jorden. Det förmodas även att de är aktiva på natten och att de lever ensamma eller i par. För kommunikationen använder dessa djur olika ljud. De trampar med foten på marken, skramlar med tänderna och har olika ljud som påminner om ylande eller viskande. Djur i fångenskap är oftast inte aggressiva.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Dessa djur äter främst frukter, löv och stjälkar. När de äter sitter de på sina bakre extremiteter och hanterar födan med de främre extremiteterna.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Efter dräktigheten som varar i 220 till 280 dagar föder honan ett till två ungdjur. Det är inte känt när honan slutar att dia och när ungarna blir könsmogna. Djur i fångenskap har ofta blivit mer än 10 år gamla, och det äldsta exemplaret blev 13 år gammalt.

Pacaranor och människor[redigera | redigera wikitext]

Pacaranor är skygga och därför är artens levnadssätt nästan outforskat. Den vetenskapliga beskrivningen gjordes så sent som 1873 och vid flera tillfällen betraktades arten som utdöd. Pacaranan hotas troligen av jakt och av förstöring av djurets levnadsområde. IUCN listar arten som hotad (endangered). Andra forskare hävdar att beståndet är större än befarat och att det bara ska vara svårt att iaktta individer i naturen.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Pacaranan är idag den enda arten i familjen Dinomyidae. Däremot är flera utdöda släkten kända som levde efter oligocen i Sydamerika. De två största kända gnagare som levde under evolutionens lopp, Phoberomys pattersoni och Telicomys giganteus, är släkt med pacaranan.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0-8018-5789-9

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]