Pontus Wikner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pontus Wikner med signatur.
Porträtt målat av Georg von Rosen.

Carl Pontus Wikner, född 19 maj 1837 på gården Kikerud i Valbo-Ryrs socken i Dalsland, död 16 maj[1] 1888, var en svensk filosof, docent i teoretisk filosofi och lektor vid Uppsala universitet samt professor i filosofi i Oslo (dåvarande Kristiania).

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Wikner var ett fattigt och begåvat torparbarn från de schartauanska gränstrakterna mellan Dalsland och Bohuslän (i nuvarande Munkedals kommun). Tre och ett halvt år gammal lärde han sig läsa. Som sjuåring kastade han sig över biblisk historia på tyska. Och inom ytterligare några år såg man honom sitta fördjupad i engelsk och latinsk grammatik - allt av eget intresse och i stort sett på egen hand. Han gifte sig sommaren 1871 med barndomsvännen Ida Weinberg (1837-1910).[2] De fick två söner, Ernst och Hugo.

Wikner växte upp i en bostad på Kaserna i Foss församling. Där har hembygdsföreningen restaurerat Pontus Wiknergården och använder den som hembygdsgård.

Mot slutet av sitt liv skriver Wikner att han led av fyra kroniska åkommor. En av dem - för stort hjärta - nämner han inte utan en viss stolthet. Han avled 1888, strax innan han skulle fylla femtioett.

Pontus Wikner ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård. 1902 avtäcktes en gravvård som rests till hans ära. Ett tal hölls över Wikner av J.A. Eklund, senare biskop i Karlstads stift.[3]

Filosofi[redigera | redigera wikitext]

Wikner var som filosof påverkad av Christopher Jacob Boström, men gjorde en egen självständig åskådning gällande, dels i lärda skrifter, dels även i mera populära, sällsynt välskrivna arbeten. Bland dessa senare märks en följd filosofiska och religiösa föredrag, till exempel Kulturens offerväsen, Narcissussagan samt några historiska romaner påverkade av Rydbergs stilkonst, utmärkta för tankerikedom, formskönhet och en varmt religiös anda: Min moders testamente, Mantegnas ängel.

Wikner var en av medlemmarna i det så kallade Namnlösa sällskapet. Wikners vemodsfulla men i evighetslängtan förtröstansfulla författarskap har haft ett vidsträckt och djupt inflytande. Han hade också kristen trosbekännelse.

Dagböckerna[redigera | redigera wikitext]

Svensk gayrörelse har i Pontus Wikner sett en tidig förebild. Hans privata anteckningar och dagböcker sammanställdes till verket Psykologiska självbekännelser som kom ut postumt 1971, efter att hans närmaste släkt (fru och söner) hade avlidit. I dessa dagböcker avslöjar han sin homosexuella läggning.

Bibliografi (i urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Undersökningar om enhet och mångfald 1863 (avhandling)
  • Min moders testamente 1869
  • Uppsatser i religiösa ämnen 1871
  • Vill du blifva verkligen stor? 1871
  • Tankar och frågor inför menniskones son 1872
  • Mantegnas ängel 1877
  • Öppet sändebref till Teologisk tidskrift 1881
  • Tidsexistensens apologi 1888

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin på internet, www.ne.se, hävdar att Wikner dog 15 maj.
  2. ^ 1872 års män, N S Lundström, Hasse W Tullbergs Boktryckeri, Stockholm 1927 s. 200
  3. ^ Johannesson, Lechard. Pontus Wikner: Dagböckerna berättar, s. 11 (1982)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]