Prärieindianer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karta som visar den nordamerikanska ursprungsbefolkningens kulturområden vid tiden för den första kontakten med de europeiska kolonisatörerna. Plains = prärieindianernas kulturområde.
Great Plains var prärieindianernas kulturområde.
Från väster till öster: torr, halvtorr och våt prärie. Prärieindianerna bodde på den torra och halvtorra prärien samt i övergångsområdet till den våta prärien. Huvuddelen av den våta prärien beboddes av folk som kulturellt räknas till det nordöstra skogsområdet.
Prärieindianer (Assiniboiner) vid sin tipi i ett typiskt prärielandskap i Montana ca 1890.
Hästkapplöpning mellan Siouxindianer. Målning av Karl Bodmer.
Buffeljagande prärieindian 1845.
Arapaholäger 1868.
Prärieindian på jakt med ett repetergevär.
Prärieindiansk hästkapplöpning.

Prärieindianer är ett begrepp varmed i dagligt tal vanligen avses de indiannationer som bebodde den nordamerikanska prärien under 1800-talet. Mer sällan innefattas de som bodde där tidigare, d.v.s. före hästens ankomst till området, eller de som bor där nu i de indianreservat som skapades under 1800- och 1900-talen.

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

Arkeologiska fynd visar att det redan på stenåldern fanns människor som levde av stationär buffeljakt på prärien. Stenåldersjägarna jagade bison genom att driva en hjord i sken och försöka styra dess flykt mot ett stup. Man har bl a i den kanadensiska provinsen Alberta hittat en sådan jaktplats, Head-Smashed-In Buffalo Jump, som använts från stenåldern in till 1800-talet.

Femtonhundratalets levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

På 1500-talet fanns det två kontrasterande livsstilar på Great Plains. Längs dess östra rand, samlade vid stränderna på vid de största floderna, fanns det halvpermanenta byar med majsodlare. Västerut, ute på prärien, fanns det spridda läger med kringströvande människor som levde på buffeljakt. Bykulturens folk bestod av förfäderna till mandaner, hidatsa och arikara, som bodde längs Missouriflodens stränder samt förfäderna till pawnee, wichita och caddotalande grupper som bodde längs Arkansasfloden och Red River och dess bifloder. De flesta av dessa folk hade på 1500-talet redan bott hundratals år på prärien. De äldsta byarna som arkeologerna daterade är från 900-talet. Buffeljägarna var förfäder till svartfotsindianer, shoshoner och andra folk. De från historisk tid kända prärieindianerna som sioux, cheyenner och arapaho bodde en gång i kanten på prärien. En del vandrade in från skogsområdet i nordost, medan andra, som kråkindianerna bröt sig ur byfolken och blev buffeljägare.[1]

Undanträngda folk[redigera | redigera wikitext]

De nationer som före hästens ankomst dominerat prärien, nämligen shoshoner, salish och kutenai, fanns inte kvar där vid den vite mannens ankomst. Lewis och Clarks expedition underrättades redan 1805 av shoshonerna om att de några årtionden tidigare jagats bort från prärien av svartfotsindianernas konfederation efter att dessa förvärvat eldvapen av cree och därmed skaffat sig ett stort militärt överläge gentemot sina fiender som tvingades på flykt västerut. En shoshonledare förklarade för Clark, att "om vi hade skjutvapen, så skulle vi bo i buffellandet och äta som våra fiender gör, och inte vara tvungna att gömma oss i bergen och livnära oss på rötter och bär som björnarna".[2] Den största gruppen bland de undanträngda var just shoshonerna som drog sig till bassängregionen, väster om prärien, omfattande i stort sett nuvarande delstaterna Nevada och Utah, sydligaste delarna av Oregon och Idaho, samt västligaste delarna av Colorado och Wyoming. Salish och kutenai trängdes undan till platåregionen som ligger norr om bassängregionen och omfattar delar av Montana, Idaho, Oregon och Washington samt södra delen av British Columbia i Kanada.

Prärieindianernas kultur[redigera | redigera wikitext]

Den minsta gemensamma nämnaren för de nationer som vanligen kallas prärieindianer är framför allt en kultur som kretsade kring tre fundamentala element:

Detta innebär att prärieindianer med angiven definition inte existerade före hästens ankomst till prärien omkring 1700. Det innebär också att det för dem karakteristiska levnadssättet, som blivit känt över hela världen genom mängder av hollywoodfilmer, inte hade längre varaktighet än ungefär fem eller sex generationer. Att denna kultur uppstod så snabbt och på bara ett par generationer i stort sett sopade undan spåren av det tidigare levnadssättet hos de berörda folken kan enklast förklaras genom att den byggde på ett aldrig tidigare upplevt materiellt överflöd. Man har försiktigt beräknat antalet bufflar på prärien vid tiden för européernas ankomst till omkring 60 miljoner.

Hästen[redigera | redigera wikitext]

Detta överflöd av mat och hudar blev plötsligt med hästens hjälp tillgängligt på ett relativt enkelt sätt. Det rörde sig helt enkelt om en ekonomisk revolution. Siouxernas namn på hästen, Shunka wakan, är talande. Det innehåller orden ”shunka” = ”hund” och ”wakan”, ett ord som betecknar något som är heligt, mystiskt, något som besitter en stor kraft, och som finns även i deras namn på ”Den store anden” (Wakan tanka = det stora heliga, det stora mysteriet).

Hästen hade sin största betydelse i jakt och krig men den övertog också den mindre heliga hundens roll som dragdjur. Detta gjorde bl att prärieindianerna kunde vidareutveckla och förstora sin mobila bostad tipin. De indianer som inte hade hästen befann sig i både fysiskt och psykologiskt underläge gentemot sina konkurrenter. Pieganhövdingen Saukamappee beskrev 1787 för en vit upptäcktsresande sitt första möte med hästen i en strid mot shoshoner omkring 1740: ”...våra fiender hade misstutim ("stora hundar") som var snabba som hjortar och på vilka de red...de skrämde oss för vi visste inte vad hästen var för ett djur...”. Att för första gången ställas inför en kavallerichock utan att någonsin ha sett en häst måste ha varit en oerhört traumatisk upplevelse, även om den beridna motståndaren till skillnad från Saukamappees folk saknade eldvapen.

Kriget[redigera | redigera wikitext]

När ett folk förvärvat både hästar och eldvapen innebar det ytterligare en ny fas i utvecklingen. Prärieindianernas kultur spreds på ett närmast explosionsartat sätt och sopade på mycket kort tid undan det gamla sättet att leva för de nationer som berördes. Beridna och beväpnade med eldvapen spred sig svartfotsindianer, assiniboiner och cree ut över prärien och jagade bort resterna av de folk som tidigare dominerat den. Andra följde efter och den tidigare oerhört glest befolkade prärien upplevde på ett par generationer en relativ befolkningsexplosion.

Prärieindianerna fick ett välgrundat rykte om sig att vara krigiska. De frekventa krigen handlade oftast om att stjäla andra folks hästar. Men det är ändå ett obestridligt faktum att prärieindianernas socio-politiska rangordning både i jämförelse med varandra och individernas position inom sin stam helt styrdes av fram- eller motgångar i krig mot andra grupper. Kriget var den sociala institution som bestämde vilken roll och socio-politisk status man uppnådde i sitt liv och inom stammarna bildades särskilda krigarsällskap som konkurrerade med varandra om status. Det som gav ojämförligt högst status för en individ var att räkna slag (coup), d.v.s. att komma så nära en fiende att man kunde beröra honom med handen eller med en träkäpp, en s.k. coupsticka.

Fredliga relationer[redigera | redigera wikitext]

Men folken upprätthöll också vänskapliga förbindelser med andra. Det var inte ett allas krig mot alla. Man hade sina traditionella fiender och vänner. Handel mellan vänskapliga nationer kunde bli ett mycket lukrativt inslag i den nya kulturen. Pälshandlaren Charles McKenzie har beskrivit ett möte mellan kråkindianerna och deras nära släktingar hidatsa som han var ögonvittne till 1805. Vid detta tillfälle slog 2 000 kråkindianer upp sitt tältläger invid Hidatsasläktingarnas jordhus och efter att ha rökt fredspipa med dem bytte kråkindianerna med 250 hästar till sig 200 gevär, krut och 20 000 kulor. Just kråkindianerna blev under 1800-talet kända som något av präriens handelsresande, även för vita pälsjägare som kom i kontakt med dem. Kråkindianerna köpte hästar av hästuppfödande shoshoner och nez perce i väster och europeiska varor av cree och assiniboiner i öster som i sin tur förvärvat dem vid Hudson Bay-kompaniets handelsstationer i Manitoba och Ontario. En vanlig vinstmarginal vid t ex hästhandel var en fördubbling av priset.

Kulturspridning[redigera | redigera wikitext]

De täta kontakterna mellan olika prärieindianska grupper bidrog till en snabb likriktning av kulturmönstret. Folk som inte ens var avlägset besläktade förvärvade snabbt samma kulturella särdrag och handlingsmönster trots att de ofta inte kunde begripa ett ord av varandras språk. Seden att räkna coup är ett bra exempel på detta. Från att omkring 1700 endast ha förekommit hos nationerna i trakterna av nuvarande Illinois hade seden drygt 100 år senare spritt sig till samtliga prärieindianer. När det gällde handel är sambandet lättbegripligt men man var inte heller sena att uppta kulturella inpass från fiender med hög status. En naturlig konsekvens av detta kulturmönster och de många olika språken blev att prärieindianerna utvecklade ett gemensamt teckenspråk med vilket de kommunicerade obehindrat. Gamla kosmologiska myter och berättelser om förfäderna hos olika folken förändrades och anpassades till det nya gemensamma kulturmönstret. För de flesta av de berörda nationerna innebar utvecklingen en mycket snabb övergång från en bofast odlarkultur till en hästburen nomadkultur.

Prärieindianernas handelsnätverk[redigera | redigera wikitext]

Fort Laramie var ett tidigt centrum för amerikansk eхploatering av de prärieindianska resurserna.

De prärieindianska handelsnätverket uppkom under förhistorisk tid, mötte de första européerna och kom att kraftigt påverkas av handeln med de europeiska makterna. Trots detta bibehölls den grundläggande strukturen ända fram till början på 1800-talet, då omfattande smittkoppsepidemier på prärien och det amerikanska Louisianaköpet 1803 i grunden och för alltid ändrade förutsättningarna för relationerna mellan indianer och icke-indianer. Handeln var inte längre det medium genom vilket de viktigaste kontakterna förmedlades, utan nu blev präriens indianer snart betraktade som ett hinder i vägen, först för den amerikanska pälsjakten, sedan för de indiannationer öster om Mississippi som den amerikanska regeringen dislokerade västerut och slutligen för landhungriga amerikanska boskapsuppfödare och nybyggare.

Det handelssystem som fanns på prärien vid tiden för de första europeiska kontakterna var baserade på ett antal handelscentra som fungerade som nav i ett utvecklat handelsnätverk. Alla viktiga handelscentra fanns hos halvnomadiska hackbrukskulturer, som producerade ett överskott av jordbruksprodukter vilka kunde omsättas i handeln. Värdefulla handelsvaror som havsmusselskal, obsidian och turkos fraktades tusentals kilometer från sitt ursprung.[3]

Européernas efterfrågan på värdefulla pälsverk, framförallt buffelhudar, förändrade inte bara prärieindianernas ekonomiska förhållanden från självhushållning till marknadsekonomi, det förändrade också relationerna mellan de olika stammarna i riktning mot ökade konflikter och krig, då olika grupper kämpade om kontrollen över handeln med européerna.[4] [5]

Kontakterna med de vita[redigera | redigera wikitext]

De vitas rovjakt på prärien resulterade i monument som den hög med bisonskallar vi ser på bilden från 1870.

Kontakterna med anglo-amerikaner och europeiska immigranter började liksom för de östligare nationerna med slumpmässiga möten ur vilka så småningom för båda parter lönsamma handelsförbindelser relativt snabbt växte fram. Den första belagda direkt fientliga kontakten mellan prärieindianer och USA var egentligen en isolerad händelse. Två piegankrigare dödades 1806 när de försökte stjäla vapen av Lewis och Clarks expedition och detta ledde till en 40-årig spänd motsättning mellan de vita och svartfotsindianerna, som förutom Piegan omfattade ytterligare två stammar. Det resulterade bl a i flera anfall på vita pälsjägare som arbetade för American Fur Company. Motsättningen upplöstes någorlunda först i slutet av 1840-talet då en handelsstation grundades vid platsen där Marias River flyter in i Missourifloden och grundaren Alexander Culbertson började köpa in Svartfotsindianernas buffelhudar för betydligt bättre pris än vad de kunnat få tidigare..

Men det var just efterfrågan på bufflarna och konkurrensen om de krympande hjordarna som till sist ledde relationerna mellan prärieindianerna och de vita mot katastrof och en etnisk rensning av prärien som till sist kom att förpassa indianerna till ofruktbara reservat, ofta mycket långt från deras tidigare hem. Den från 1840-talet snabbt ökande trafiken av vita nybyggare längs Oregon trail och den därtill kopplade drastiska minskningen av antalet bufflar ledde bland annat till att indianerna för att kompensera sig började stjäla de vitas boskap. Det var en sådan stöld vid Fort Laramie 1851 och dess efterspel, den s.k. Grattanmassakern som kom att inleda en ny era i relationen mellan prärieindianerna och de vita, nämligen indiankrigen.

Folk och språkgrupper[redigera | redigera wikitext]

Karta över prärieindianernas hemvist innan de dislokerats till reservat.

Prärien delades vid mitten av 1800-talet av ett stort antal folkgrupper, som förvärvat en gemensam kulturell bas med ett stort antal närmast identiska ritualer och sedvänjor samt ett gemensamt teckenspråk, men ofta inte kunde förstå just någonting av det språk som det närmaste grannfolket talade.

Språkregioner[redigera | redigera wikitext]

Prärien kan grovt delas i tre språkregioner med öar av andra språk insprängda.

Bilden är dock ännu mer komplex än så. I den nordligaste delen i Kanada fanns t ex athapaskspråkiga Sarsi och i den mellersta caddospråkiga Arikara.

Översikt över folk och språk[redigera | redigera wikitext]

Etnonym Språk Endonym Namn på teckenspråk
Tecken som symboliserar
Anmärkningar
Arapaho Arapaho
(Algonkinspråk)
Hinono'éíno' "randig fjäder" Delar av vad som senare blev
sydliga Arapaho talade Nawathinehena
till mitten av 1800-talet.
Arikara En varietet av
Arikara-Pawnee
(Caddospråk)
Sáhnish "majsätare" Har även kallats Ree och Pani
Var beridna omkring 1740
Assiniboiner En varietet av
Sioux-Assiniboine-Stoney
(Siouxspråk)
Nakhota "halshuggare"
eller
"strupavskärare"
Var beridna före 1750
Atsina
eller
Gros Ventre
Gros Ventre
(Algonkinspråk)
'Oo'óóóniinenih inget standardtecken Separerade från Arapaho i början av 1700-talet.
Comancher En varietet av
Shoshone
Nimini "krypande orm"
samma tecken som för shoshoner
Comanchernas etnogenes började före 1700 genom en successiv separation från shoshonerna.
Cheyenner Cheyenne
(Algonkinspråk)
Tsétsehésta hese "randig fjäder" Var beridna omkring 1770
Hidatsa Hidatsa
(Siouxspråk)
Hirátsa "stora magar" Har även kallats Gros Ventre och Minitari.
Iowa En varietet av
Chiwere
(Siouxspråk)
Pákhoje
Jiwere från slutet av 1800-talet
saknar bevarat tecken
Kansa
eller
Kaw
En varietet av
Dhegiha
(Siouxspråk)
Kkánze saknar bevarat tecken
Kiowa Kiowa
(Kiowa-Tanoaspråk)
Kóygú Tre olika tolkningar:
1. "håret bortklippt över höger öra"
2. "präriefolket som reser sig"
3. "galenpanna"
Kitsai Kitsai
(Caddospråk)
Kitsias saknar bevarat tecken Kom senare att ingå i Wichita (se nedan).
Kråkindianer Crow
(Siouxspråk)
Apsâroke "fågel i flykt" Var beridna omkring 1740
Lipanapacher En varietet av
Apachiska
(Sydathabaskiskt språk)
Na'dí'ínshá
Goldhdindi'ili
Två olika tolkningar:
1. "spelar på hjorthornsinstrument"
2. "brynsten"
Mandan Mandan
(Siouxspråk)
Runwá'kaki före 1837
Win'tiuntahankt senare under 1800-talet
Ru'eta modern autonym
"tatuerad haka" Var beridna före 1750
Missouria En varietet av
Chiwere
(Siouxspråk)
Nyút'achhi saknar bevarat tecken
Omaha En varietet av
Dhegiha
(Siouxspråk)
Umanhan saknar bevarat tecken
Osage En varietet av
Dhegiha
(Siouxspråk)
Wazházhe "osagernas karaktäristiska frisyr"
Otoe En varietet av
Chiwere
(Siouxspråk)
Watótta
Jiwere från slutet av 1800-talet
saknar bevarat tecken
Pawnee En varietet av
Arikara-Pawnee
(Caddospråk)
Saknade ursprungligen gemensamt namn. Senare användes ibland: Ckirihki kururiki "varg" Pawnee är ett aggregat av fyra närbesläktade grupper. Har även kallats Pani
Var beridna omkring 1720
Ponca En varietet av
Dhegiha
(Siouxspråk)
Ppánkka inget standardtecken
Prärieapacher
eller
Kiowa-Apacher
En varietet av
Apachiska
(Sydathabaskiskt språk)
Na'dí'ínshá
(Na-I-Sha)
Två olika tolkningar:
1. "spelar på hjorthornsinstrument"
2. "brynsten"
Quawpaw En varietet av
Dhegiha
(Siouxspråk)
Okákhpa saknar bevarat tecken
Sarcee Sarcee
(Nordathabaskiskt språk)
Tsúùt'ínà "stammare" Separerade från Beaverindianerna i början av 1700-talet.
Sioux En varietet av
Sioux-Assiniboine-Stoney
(Siouxspråk)
Dakota = Dakhóta
Nakota = Dakhóta
Lakota = Lakhóta
"halshuggare"
eller
"strupavskärare"
Var beridna omkring 1770
Stoney En varietet av
Sioux-Assiniboine-Stoney
(Siouxspråk)
Nakhota
Iyésku
Wàpemáka
"halshuggare"
eller
"strupavskärare"
Separerade från Assiniboinerna (se ovan) på 1700-talet.
Svartfotsindianer Blackfoot
(Algonkinspråk)
Saokítapsiksi
Hitsi'poyiwa
"svart" och "mockasin" En konfederation av tre stammar
Var beridna omkring 1740
Tonkawa (indianer) Tonkawa
(ett Isolatspråk)
Tickanwatie saknar bevarat tecken
Wichita Wichita
(Caddospråk)
Kirikir'is
sedan 1900-talet
"tatuerad kring ögonen" Ett aggregat av fyra närbesläktade grupper samt Kitsai (se ovan). Har även kallats Pani.

Källa:[6] [7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ W. Raymond Wood, "The West Before Columbus", in The Story of the West, Robert M. Utley (ed.) (London: Dorling KIndersley, 2003), s. 34, 36.
  2. ^ James P. Ronda, "The Winds of Change", in Utley, a.a.,s. 127.
  3. ^ William R. Swagerty, "Indian Trade in the Trans-Mississippi West to 1870," Handbook of North American Indians, Volume 4: History of Indian White Relations (Washington, DC: Smithsonian Institution, 1988), s. 351-353.
  4. ^ Swagerty 1988, 351, 353.
  5. ^ William R. Swagerty, "History of the United States Plains Until 1850," Handbook of North American Indians, Volume 13: Plains (Washington DC: Smithsonian Institution, 2001), s. 258, 260, 261.
  6. ^ Raymond J. DeMallie (red.), Handbook of North American Indians, Volume 13: Plains (Washington: Smithsonian Institution, 2001), passim.
  7. ^ Spanish Colonial Horse and the Plains Indian Culture Hämtad 2011-11-21-

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Collins, Richard: The Native Americans. The Indigenous People of North America (London 1991).
  • Hurt, Wesley R.: Anthropological report on indian occupancy of certain territory claimed by the Dakota Sioux Indians and by rival tribal claimants, utredning beordrad 1961 av United States Department of Justice och tryckt 1962 som bilaga till rättegången Sioux Nation v. United States, Docket nr 74 -A (1961-62). Omtryckt 1974 som bok Med titeln Dakota Sioux Indians (New York 1974).
  • Lewis, Oscar: The Effects of White Contact Upon Blackfoot Culture (University of Washington Press, Seattle 1942).
  • Mackenzie, Charles: The Mississouri Indians. A Narrative of fur Trading Expeditions to the Mississouri 1804-1805-1806, ingår i L.R. Masson, Les Bourgeois de la Compagnie du Nord-Ouest (New York 1960).
  • Ronda, James P.: "The Winds of Change", in Utley, a.a.,s. 127.
  • Taylor, Colin: The Warriors of The Plains (London 1975).
  • Taylor, Colin: Crow rendezvous (London 1981).
  • Thompson, David: David Thompson's Narrative of His explorations in Western America, 1784-1812. The Champlain Society Publications, band 12 (Toronto 1916).
  • Wedel, Waldo R.: Prehistoric Man on the Great Plains (University of Oklahoma Press 1961).
  • Vestal, Stanely: Warpath and Council Fire (University of Oklahoma Press 1948).
  • Wood, W. Raymond: The West Before Columbus, i The Story of the West, Robert M. Utley (ed.) (London: Dorling KIndersley, 2003),