Psammophis jallae
| Psammophis jallae Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Familj | Snokar Colubridae |
| Släkte | Psammophis |
| Art | Psammophis jallae |
| Vetenskapligt namn | |
| § Psammophis jallae | |
| Auktor | Peracca, 1896 |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Psammophis jallae[2] är en ormart som beskrevs av Peracca 1896. Psammophis jallae ingår i släktet Psammophis och familjen snokar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Denna orm förekommer i Afrika från Angola, södra Zambia och Zimbabwe till centrala Namibia, Botswana och nordöstra Sydafrika. Arten lever i kulliga områden och i bergstrakter mellan 700 och 1500 meter över havet. Den vistas i savanner och i andra gräsmarker. Födan utgörs främst av ödlor.[1] Honor lägger ägg.[4]
Beståndet hotas regionalt av savannens omvandling till jordbruksmark. Hela populationen antas vara stor. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Maritz, B., Conradie, W., Baptista, N., Bauer, A.M. & Ceríaco, L.M.P. 2019 Psammophis jallae . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 28 november 2021.
- ^ Peracca, M. G. (1896) Retili et Anfibi raccolti a Kazungula e sulla strada da Kazungula a Buluwaio dal Rev. Luigi Jalla, Missionario Valdese nell’ alto Zambese., Boll. Mus. Zool. Comp. Anat. Univ. Torino 11 (255): 1-4
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (30 mars 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/psammophis+jallae/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b] Psammophis jallae i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|