Den svenska linjen
- För pamfletten från 1940, se Den Svenska Linjen.
Den svenska linjen syftar på ett betänkande från 1950-talet av Atomenergiutredningen om kärnteknikens utveckling i Sverige under lång tid framåt. Riktlinjerna angav att Sverige skulle bli självförsörjande inom området och bygga ut kärnkraftstekniken. Linjen avseende självförsörjning gällde både bränslet och reaktorkonstruktionerna. Ett stort antal reaktorer planerades, som även skulle kunna användas i det svenska kärnvapenprogrammet med reaktorn R4 i Marviken som första vapenplutoniumproducerande reaktor. På grund av detta planerades de svenska reaktorerna att vara tungvattenreaktorer. Betänkandet angav också att Sverige skulle använda sina inhemska naturliga uranresurser, främst i Billingen i Västergötland, som bränsle, eftersom det internationella uranet var mycket dyrt vid den här tiden. Tungvattenreaktorer skulle dels gå att köra på icke anrikat uran, och producera mer plutonium. Det tunga vattnet tänktes skaffas från Norge, som visade ett visst intresse för byteshandel tungt vatten-uran, då Norge saknade urantillgångar.
Relativt snabbt kom dock den svenska linjens innebörd att urvattnas, och någon självförsörjning med kärnbränsle ordnades aldrig. Genom import från USA av material som var underkastat inspektion kom reaktorerna inte heller att utgöra det stöd för kärnvapenprogrammet som man från den militära sidan hade räknat med.
Samtidigt hade R4:an visat sig vara ett problembygge, och den internationella utvecklingen inom den civila kärnkraften pekade på att andra reaktorkonstruktioner var mer lönsamma för kommersiell energiproduktion. Istället kom kärnkraften i Sverige att byggas ut med lättvattenreaktorer, delvis av svensk och delvis av utländsk konstruktion, enbart avsedda för elproduktion, och med importerat låganrikat uran som bränsle.
[redigera] Svenska linjens reaktorer
[redigera] Se även
|
||||||||||||||||||||||
