Rysk-turkiska kriget (1787–1792)
| Rysk-turkiska kriget (1787-1792) | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
.jpg) | |||||||||
| |||||||||
| Stridande | |||||||||
 Kejsardömet Ryssland
|
 Osmanska riket
| ||||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||||
 Katarina II Grigorij Potemkin Aleksandr Suvorov Pjotr Rumjantsev
|
.svg){kind=small} Abd ül-Hamid I(1787–1789) Selim III(1789–1792) Koca Yusuf Pasha Hasan Pasha †
| ||||||||
| Styrka | |||||||||
| Kejsardömet Ryssland 100 000 man |
Osmanska riket 280 000 man | ||||||||
| Förluster | |||||||||
| Kejsardömet Ryssland 59-72 000 man |
Osmanska riket 116-130 000 man | ||||||||
.svg){kind=small}
.png){kind=icon}
Det rysk-turkiska kriget (1787–1792) innebar ett misslyckat angrepp från det Osmanska rikets sida på Kejsardömet Ryssland för att återta de områden som osmanerna hade förlorat i det rysk-turkiska kriget (1768–1774). Det pågick parallellt med det österrikisk-turkiska kriget (1788–1791), Gustav III:s ryska krig (1788–1790) och Teaterkriget (1788–1789).
Bakgrund[redigera | redigera wikitext]
I maj och juni 1787 gjorde Katarina II av Ryssland en resa genom de nyerövrade provinserna i söder. Resan sträckte sig till Krim och i resan deltog kejsar Josef II av Österrike.[1]. Resan, Katarinas grekiska plan som gick ut på att dela det Osmanska riket mellan Österrike och Ryssland och återupprätta det Bysantinska riket[2] samt olika upplevda brott mot fredsavtalet i Kjutjuk-Kajnardzji jagade upp stämningarna i Konstantinopel medan de brittiska och franska ambassadörerna gav det osmanska krigspartiet sitt ovillkorliga stöd.
Krigets förlopp[redigera | redigera wikitext]
År 1787 krävde ottomanerna att ryssarna lämnar Krim och överger sina erövringar nära Svarta havet,[3] vilket man i Ryssland såg som ”casus belli”.[3] Ryssland förklarade krig den 19 augusti 1787.[4] Det osmanska riket var illa förberett för krig och tidpunkten var olämplig eftersom Ryssland och Österrike då var allierade. Ottomanerna bådade upp trupper över hela sitt rike och Capanoğlu Süleyman Bey ledde en en armé om 4 000 man till fronten. Offensiven inleddes med ett anfall på två mindre fort i närheten av Kinburnhalvön i södra Ukraina.[5] Den ryske generalen Aleksandr Suvorov slog tillbaka angreppen från sjön och säkrade därmed Krim för Ryssland.[3][6] I Moldavien erövrade ryssarna städerna Chotyn och Jassy.[5] Otjakiv vid Dneprs mynning föll den 6 december 1788 efter en 6 månader lång belägring ledd av Suvorov och furst Grigorij Potemkin.[3][5] Nederlagen mot Ryssland kompenserade Osmanska riket i någon mån i striderna mot österrikarna under ledning av kejsar Josef II i Serbien och Transsylvanien.[7]
År 1789 hade det Ottomanska rikets trupper trängts tillbaka i Moldavien av ryska och österrikiska trupper.[8] Läget förvärrades av att den 1 augusti ryssarna under ledning av Suvorov besegrade de osmanska trupperna vid Focșani[3] och därefter den 22 september vid Rymnik samt lyckades driva bort dem från floden Râmnicul Sărat.[8] Som en följd av framgångarna upphöjdes Suvorov till greve Rymniski.[3] Ottomanerna led fler nederlag när österrikarna under ledning av general Gideon Ernst von Laudon slog tillbaka en ottomansk invasion av Kroatien och i motanfallet erövrade Belgrad.[9] En grekisk revolt försvagade ytterligare ottomanernas krigsansträngningar och ledde till ett vapenstillestånd mellan det Ottomanska riket och Österrike.[10]
Under tiden fortsatte den ryska framryckningen och Suvorov lyckades i december 1790 inta den ”ointagliga” fästningen Izmajil vid Donaus mynning.[10] Ett slutgiltigt ottomanskt nederlag vid Măcin[3][11] den 9 juli 1791 tillsammans med rysk oro för Preussens inträde i kriget[12] ledde till ett vapenstillestånd den 31 juli 1791.[11] Efter fästningens intagande marscherade Suvorov mot Konstantinopel, där ryssarna hoppades kunna ett inrätta ett kristet rike.[3] Träffningarna under kampanjen försatte Suvorov i vanrykte och det antyddes att han hade varit berusad vid belägringen av Otjakiv. Ryktesspridningen var omfattande och resulterade i att han 1791 överfördes till den ryska fronten i Finland.[3]
Krigets följder[redigera | redigera wikitext]
Freden i Jassy slöts den 9 januari 1792 och det Osmanska riket erkände det ryska övertagandet av Krimkhanatet från år 1783. Ryssland fick överta provinsen Jedisan (Odessa och Otjakiv).[10] Floden Dnestr erkändes som rysk gräns i Europa medan den ryska gränsen mot Asien förblev vid floden Kuban[11]Ottomanernas krigsmål, att återta Krim, hade inte uppnåtts och deras rike fick ett slags uppskov i de ryska fientligheterna genom den franska revolutionen.[11]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Russo-Turkish War (1787–1792), tidigare version.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Stone, B: The Genesis of the French Revolution: A Global Historical Interpretation, Cambridge University Press 1994, s. 134
- ^ Russia at War 2015, s. 744
- ^ [a b c d e f g h i] Russia at War I 2014 s. 841
- ^ Cunningham, A. i Anglo-Ottoman Encounters in the Age of Revolution: Collected Essays, Ingram, Edward utg.), Frank Cass & Co. Ltd 1993, s. 2
- ^ [a b c] Tucker 2011 s. 959
- ^ Tucker 2011 s. 863
- ^ Tucker 2011 s. 259-260
- ^ [a b] Tucker 2011 s. 963
- ^ Tucker 2011 s. 964
- ^ [a b c] Tucker 2011 s. 965
- ^ [a b c d] Sicker 2001 s. 82
- ^ Tucker 2011 s. 966
Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]
- Sicker, M: The Islamic World in Decline: From the Treaty of Karlowitz to the Disintegration of the Ottoman Empire, Praeger Publishers 2001
- Mitev, P: Empires and Peninsulas: Southeastern Europe between Karlowitz and the Peace of Adrianople, 1699–1829, LIT Verlag 2010
- Tucker, Spencer C: A Global Chronology Of Conflict, ABC-CLIO 2011
- Russia at War: From the Mongol Conquest to Afghanistan, Chechnya, and Beyond, I, Dowling, Timothy C. (utg.), ABC-CLIO 2014
- Russia at War: From the Mongol Conquest to Afghanistan, Chechnya, and Beyond, II, Dowling, Timothy C. (utg.), ABC-CLIO 2015
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Rysk-turkiska kriget (1787-1792).
