Södermanlands runinskrifter 32
Södermanlands runinskrifter 32
 |
|
 |
|
| Signum | Sö 32 |
|---|---|
| RAÄ-nr | Trosa-Vagnhärad 65:1 |
| Område | Södermanland |
| Placering | Skåäng, Vagnhärads socken 58°57′53.19″N 17°25′53.19″Ö / 58.9647750°N 17.4314417°VKoordinater: 58°57′53.19″N 17°25′53.19″Ö / 58.9647750°N 17.4314417°V |
| Tillkomsttid | 500-talet evt och 1000-talet evt |
| Ristad av | okända |
Skåängsstenen, eller Södermanlands runinskrifter 32, i Trosa är Södermanlands näst äldsta runsten.[1] Stenen i röd granit[1] har två inristningar vilket är mycket ovandligt.[2] Den ena ristningen är med den urnordiska runradens tecken, förmodligen ristad omkring år 500 evt,[1] och den andra ristningen är med vikingatida runor från 1000-talet evt,[1] det vill säga ett halvt årtusende skiljer de båda ristningarna åt.[2] Ett annat exempel på denna företeelse att använda samma sten två gånger, är Sparlösastenen i Västergötland.[2]
Skåängsstenen är först känd från 1820-talet då den restes efter att ha hittats omkullfallen och nedsjunken i marken "på Skåängs gärde vid landsvägen".[1] Kyrkoherden C. U. Ekström på Mörkö ritade av ormslingan som löper längs stenens kant och år 1830 trycktes teckningen i bokverket Samlingar för Nordens fornälskare.[2] Stenen undersöktes 1867 av Hans Hildebrand som upptäckte att det, mitt på stenen, fanns en inskrift med den urnordiska runraden.[2]
Ornamentiken tillkom på 1000-talet och består av en ormslinga som löper längs stenens kanter.[1] Ormens stjärt och huvud är sammanbundna med ett så kallat iriskt koppel.[1] Ormens huvud är avbildat uppifrån och har en extra dekoration på nosen.[1]
Den urnordiska texten lyder:[1]
- harija * leugaR
Den yngre texten börjar vid ormens huvud[3] och lyder:[1]
- skanmals auk olauf thau
- letu kiara merki thausi
- eftiR suain fathur sin
- kuth hialbi salu hans
Ordagrant blir översättningen som följer:[1]
- Skamhals och Olauf de
- läto göra märken dessa
- efter Sven, fader sin
- Gud hjälpe själen hans.
Tolkningen av den urnordiska texten brukar vara att den består av två mansnamn, Harija och Leugar,[1] som hade varit Häre och Ljung i dagens språkdräkt.[2] Om denna tolkning är riktig, så hänger det första namnet samman med (krigs)här, och det andra med det gotiska ordet liugan - "gifta sig".[2] Namnet Harija är urnordiskt och har också återfunnits på en kam i Vimose på Fyn, Danmark, där det stavats Harja.[1] Det tecken som står mellan namnen, påträffas för första gången i urnordisk skrift på denna sten.[1] I det vikingatida runalfabetet är tecknet h-runan.[1] Betydelsen av detta tecken, samt det tecken som ser ut som en 7:a efter namnet Leugar, är av forskare omtvistat.[1]
I den yngre inskriften är Olov ett kvinnonamn,[1] vilket framgår av formen för "de", þau.[2] Den formen används enbart om det är fråga om personer av olika kön, det hade hetat þæiR om det varit två män.[2] Under 1000-talet tog alltså de två syskonen Skamhals och Olov en befintlig runsten och ristade minnesrunorna efter sin far.[1]
Källor [redigera]
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] Rask, Lars (på Svenska). Trosatraktens runstenar. Västerljung: Axplock. Sid. 23-26. ISBN 91 86436 60 0
- ^ [a b c d e f g h i] ”Riksantikvarieämbetets sida om Skåängsstenen” (HTML). Riksantikvarieämbetet. 2006-11-22. http://www.raa.se/cms/extern/kulturarv/arkeologi_och_fornlamningar/skaang_runstenar_i_sverige.html. Läst 2009-01-06.
- ^ ”Sunds Samfällighetsförening sida om Skåängsstenen” (HTML). Sunds Samfällighetsförening. http://trosasund.se/show.php?content=historik&links=. Läst 2010-02-16.
