Södermanlands runinskrifter 32

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Södermanlands runinskrifter 32
R-runan.svg
Södermanlands runinskrifter 32
Signum Sö 32
RAÄ-nr Trosa-Vagnhärad 65:1
Område Södermanland
Placering Skåäng, Vagnhärads socken 58°57′53.19″N 17°25′53.19″Ö / 58.9647750°N 17.4314417°Ö / 58.9647750; 17.4314417Koordinater: 58°57′53.19″N 17°25′53.19″Ö / 58.9647750°N 17.4314417°Ö / 58.9647750; 17.4314417
Tillkomsttid 500-talet evt och 1000-talet evt
Ristad av okända

Skåängsstenen, eller Södermanlands runinskrifter 32, i Trosa är Södermanlands näst äldsta runsten.[1] Stenen i röd granit[1] har två inristningar vilket är mycket ovandligt.[2] Den ena ristningen är med den urnordiska runradens tecken, förmodligen ristad omkring år 500 evt,[1] och den andra ristningen är med vikingatida runor från 1000-talet evt,[1] det vill säga ett halvt årtusende skiljer de båda ristningarna åt.[2] Ett annat exempel på denna företeelse att använda samma sten två gånger, är Sparlösastenen i Västergötland.[2]

Skåängsstenen är först känd från 1820-talet då den restes efter att ha hittats omkullfallen och nedsjunken i marken "på Skåängs gärde vid landsvägen".[1] Kyrkoherden C. U. Ekström på Mörkö ritade av ormslingan som löper längs stenens kant och år 1830 trycktes teckningen i bokverket Samlingar för Nordens fornälskare.[2] Stenen undersöktes 1867 av Hans Hildebrand som upptäckte att det, mitt på stenen, fanns en inskrift med den urnordiska runraden.[2]

Ornamentiken tillkom på 1000-talet och består av en ormslinga som löper längs stenens kanter.[1] Ormens stjärt och huvud är sammanbundna med ett så kallat iriskt koppel.[1] Ormens huvud är avbildat uppifrån och har en extra dekoration på nosen.[1]

Den urnordiska texten lyder:[1]

harija * leugaR

Den yngre texten börjar vid ormens huvud[3] och lyder:[1]

skanmals auk olauf thau
letu kiara merki thausi
eftiR suain fathur sin
kuth hialbi salu hans

Ordagrant blir översättningen som följer:[1]

Skamhals och Olauf de
läto göra märken dessa
efter Sven, fader sin
Gud hjälpe själen hans.

Tolkningen av den urnordiska texten brukar vara att den består av två mansnamn, Harija och Leugar,[1] som hade varit Häre och Ljung i dagens språkdräkt.[2] Om denna tolkning är riktig, så hänger det första namnet samman med (krigs)här, och det andra med det gotiska ordet liugan - "gifta sig".[2] Namnet Harija är urnordiskt och har också återfunnits på en kam i VimoseFyn, Danmark, där det stavats Harja.[1] Det tecken som står mellan namnen, påträffas för första gången i urnordisk skrift på denna sten.[1] I det vikingatida runalfabetet är tecknet h-runan.[1] Betydelsen av detta tecken, samt det tecken som ser ut som en 7:a efter namnet Leugar, är av forskare omtvistat.[1]

I den yngre inskriften är Olov ett kvinnonamn,[1] vilket framgår av formen för "de", þau.[2] Den formen används enbart om det är fråga om personer av olika kön, det hade hetat þæiR om det varit två män.[2] Under 1000-talet tog alltså de två syskonen Skamhals och Olov en befintlig runsten och ristade minnesrunorna efter sin far.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] Rask, Lars (på Svenska). Trosatraktens runstenar. Västerljung: Axplock. sid. 23-26. ISBN 91 86436 60 0 
  2. ^ [a b c d e f g h i] ”Riksantikvarieämbetets sida om Skåängsstenen” (HTML). Riksantikvarieämbetet. 2006-11-22. http://www.raa.se/cms/extern/kulturarv/arkeologi_och_fornlamningar/skaang_runstenar_i_sverige.html. Läst 2009-01-06. 
  3. ^ ”Sunds Samfällighetsförening sida om Skåängsstenen” (HTML). Sunds Samfällighetsförening. http://trosasund.se/show.php?content=historik&links=. Läst 2010-02-16.