Södermanlands runinskrifter 32

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Södermanlands runinskrifter 32
R-runan.svg
Södermanlands runinskrifter 32
Signum Sö 32
RAÄ-nr Trosa-Vagnhärad 65:1
Område Södermanland
Placering Skåäng, Vagnhärads socken 58°57′53.19″N 17°25′53.19″Ö / 58.9647750°N 17.4314417°Ö / 58.9647750; 17.4314417Koordinater: 58°57′53.19″N 17°25′53.19″Ö / 58.9647750°N 17.4314417°Ö / 58.9647750; 17.4314417
Tillkomsttid 500-talet evt och 1000-talet evt
Ristad av okända

Skåängsstenen, eller Södermanlands runinskrifter 32, i Trosa är Södermanlands näst äldsta runsten.[1] Stenen i röd granit[1] har två inristningar vilket är mycket ovanligt.[2] Den ena ristningen är med den urnordiska runradens tecken, förmodligen ristad omkring år 500 evt,[1] och den andra ristningen är med vikingatida runor från 1000-talet evt,[1] det vill säga ett halvt årtusende skiljer de båda ristningarna åt.[2] Ett annat exempel på denna företeelse att använda samma sten två gånger, är Sparlösastenen i Västergötland.[2]

Skåängsstenen är först känd från 1820-talet då den restes efter att ha hittats omkullfallen och nedsjunken i marken "på Skåängs gärde vid landsvägen".[1] Kyrkoherden C. U. Ekström på Mörkö ritade av ormslingan som löper längs stenens kant och år 1830 trycktes teckningen i bokverket Samlingar för Nordens fornälskare.[2] Stenen undersöktes 1867 av Hans Hildebrand som upptäckte att det, mitt på stenen, fanns en inskrift med den urnordiska runraden.[2]

Ornamentiken tillkom på 1000-talet och består av en ormslinga som löper längs stenens kanter.[1] Ormens stjärt och huvud är sammanbundna med ett så kallat iriskt koppel.[1] Ormens huvud är avbildat uppifrån och har en extra dekoration på nosen.[1]

Inskrifterna[redigera | redigera wikitext]

Den urnordiska texten lyder: Translitterering av runraden:

harija ÷ leugaz[3]

Normalisering till urnordiska:

Harja, Leugaz[3]


Tolkningen av den urnordiska texten brukar vara att den består av två mansnamn, Harija och Leugar,[1] som hade varit Häre och Ljung i dagens språkdräkt.[2] Om denna tolkning är riktig, så hänger det första namnet samman med (krigs)här, och det andra med det gotiska ordet liugan - "gifta sig".[2] Namnet Harija är urnordiskt och har också återfunnits på en kam i VimoseFyn, Danmark, där det stavats Harja.[1] Det tecken som står mellan namnen, påträffas för första gången i urnordisk skrift på denna sten.[1] I det vikingatida runalfabetet är tecknet h-runan.[1] Betydelsen av detta tecken, samt det tecken som ser ut som en 7:a efter namnet Leugar, är av forskare omtvistat.[1]


Den yngre texten börjar vid ormens huvud[4] och lyder: Translitterering av runraden:

skanmals auk × olauf × þau × litu × kiara × merki × þausi × eftiR × suain × faþur × sin × kuþ × hialbi salu hans[3]

Normalisering till runsvenska:

Skammhals ok Olof þau letu gæra mærki þausi æftiR Svæin, faður sinn. Guð hialpi salu hans.[3]

Översättning till nusvenska:

Skamhals och Olauf de läto göra märken dessa efter Sven, fader sin. Gud hjälpe själen hans.[1]

I den yngre inskriften är Olov ett kvinnonamn,[1] vilket framgår av formen för "de", þau.[2] Den formen används enbart om det är fråga om personer av olika kön, det hade hetat þæiR om det varit två män.[2] Under 1000-talet tog alltså de två syskonen Skamhals och Olov en befintlig runsten och ristade minnesrunorna efter sin far.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] Rask, Lars (på Svenska). Trosatraktens runstenar. Västerljung: Axplock. Sid. 23-26. ISBN 91 86436 60 0 
  2. ^ [a b c d e f g h i] ”Riksantikvarieämbetets sida om Skåängsstenen” (HTML). Riksantikvarieämbetet. 2006-11-22. http://www.raa.se/cms/extern/kulturarv/arkeologi_och_fornlamningar/skaang_runstenar_i_sverige.html. Läst 2009-01-06. 
  3. ^ [a b c d] Samnordisk runtextdatabas, Sö 32 $U/V, 2014
  4. ^ ”Sunds Samfällighetsförening sida om Skåängsstenen” (HTML). Sunds Samfällighetsförening. http://trosasund.se/show.php?content=historik&links=. Läst 2010-02-16.